Ända sedan i måndags, när den bildtexten studsade emot mig, tror jag att jag har väntat på att han ska berätta. Ett tag har jag haft en känsla jag inte kunnat ta på riktigt. Jag känner honom bättre än han kanske anar. Men ändå inte alls. Jag har fått hela skulden till vår separation, stor del av skulden för hans mångåriga depression, det har varit helvetesveckor på så många sätt. Att bo tillsammans, under samma tak, att vara någorlunda okej föräldrar till våra barn har varit svårt. Han har flytt hemifrån, som jag trott, bara för att undkomma oss. Men. Nu förstår jag att det inte varit så svårt att åka, han har ju inte flytt ifrån bara. Utan också till. Nu förstår jag även frågan om jag är hämndlysten, om jag vill skada. Undrar om han tänker berätta för henne att han sovit i min säng en natt under tiden. En natt efter en kväll när vi lyckats prata lite, nådde varann för ett kort tag, innan den totala missförståndens tid var tillbaka. A slip, helt klart. Hade jag vetat, hade det inte hänt. Jag har ibland under den här tiden varit osäker på framtiden, om det kanske nånstans fanns en väg tillbaka. Vi har inte varit bra för varann, och vi kommer att vara lyckligare på varsitt håll. Att lämna har känts nödvändigt, för att jag ska kunna läka inombords, men... jag sörjer de bra dagarna, de bra stunderna. Sörjer, saknar. Han kallar mig Isdrottningen sedan en tid tillbaka. Jag vill inte hata. Men idag. Idag gör jag det. Bara idag. Sen är det klart, och jag kommer att bli Prinsessan igen, för dem som älskar mig.

Comments (0)