Världen snurrar vidare, jag slås av insikten att den där mannen måste varit beredd på att bryta upp i flera år. Inte orkat, inte klarat av det själv. Men nånstans varit beredd. Kanske väntat på att jag ska göra det. Att jag ska ta smällen, bära hundhuvudet, att det ska vara mitt fel. För några veckor sen, fick jag frågan om hur jag tänkt, med flytten av mina grejer från vår lägenhet. Om jag ville att han skulle hjälpa till, eller hålla sig borta. Att jag, efter att fått veta att han inte har förståelse för min upprördhet över att han ska umgås med ett ex till mej, inte orkar träffa honom, genererar välbehövlig tystnad men också en status jag bara blir stum av. Det tog ett par veckor att hitta ny tjej, i kören jag tänkt vara med i. Undrar om det hänt, ändå. Efter ett halvt liv tillsammans, är han på väg sedan länge. Han ser lyckligt nyförälskad ut på nya bilden. Jag ville inte välja, jag tror jag behövde tid, men borde gått för länge sen. Jag kommer nå mitt Samarkand, om jag inte redan är där. Det är fortfarande ångestfyllt att yoga hemma, men igår kväll lyckades jag få tillbaka glädjen i rörelserna. En lägenhet upplyst av oräkneliga värmeljus, gjorde det möjligt. Jag behöver bli lyckligare, piggare, friskare och jag känner att jag nu har större möjligheter att lyckas. Ensam, med henne.

Comments (0)