...i sträck. Jag förstår varför det inte är tillåtet. Kroppen klagar, humöret är inte riktigt på topp. Tankarna hängde inte med igårkväll och gammalt skit blandades med nutid. Reptilhjärnan slog till och min egentid blev inte som jag tänkt riktigt. Det behövdes djup koncentration för att lyckas fokusera på ljuset, rörelserna och musiken. Efteråt är mina kraftreserver i princip tömda helt och jag orkar inte prata, har inga ord. En natt med för få sovtimmar, och en ny dag framför mej. Det är enorm skillnad, jag ser fram emot att jobba idag. Här är det kortare dagar, trevligare arbetskamrater. Ingen direkt stress, det får ta den tid det tar. Ett lugn som jag inte har känt på flera månader, samtidigt som jag har huvudet fullt av funderingar.