Jag har sopat ihop mina krossade drömmar. Vänder och vrider på skärvorna i det svaga ljuset av den inre lågan som finns kvar.
En del skärvor är riktigt gamla.
Flera är betydligt nyare.
Insikten om att jag tillåtit skärvorna bli så många skrämmer och förlamar nästan. Drömmar jag trodde var gemensamma visade sig bara vara mina. Det är hårt, känner mig lurad. Både av mig själv och mannen jag trodde jag kände. Frågorna till mej själv är många, svaren färre. Varför var vi inte tydligare med vad vi ville. Då, där, i början. Mål. Gemensamma och egna. Vi var väldigt unga, kanske alltför unga. Förmodligen kära, försiktiga i våra diskussioner. Kanske rädda att förstöra, men det var precis vad som hände.
Jag sitter i högen av skärvor. Låter de flesta ligga, men några får plats i mina nya drömmar, glittrande och vackra. Genomförbara med stark vilja och bra magkänsla.
Starkare och stolt, med djupet tillbaka i blicken och vita ränder i håret. Nya linjer, nytt liv.