Att vara mamma, det är att leva i ett ständigt tillstånd av kärlek. Men även, fast på en lägre nivå, i ett konstant tillstånd av rädsla. Jag kommer alltid att älska mina barn. De är inga änglar, och inga monster. De är fantastiska på miljoner sätt, och på att kramas, och det märks att de älskar mig även när de inte säger det högt. Det gör de ibland. Jag säger ofta till mina barn att jag älskar dem. Det är viktigt för mej, kanske för att vi inte pratade så mycket om sånt hemma hos oss när jag växte upp. Det är viktigt att säja det högt. Jag hoppas att de verkligen känner min kärlek. Alltid.

Rädsla då? Rädslan för att de försvinner i folksamlingar, inte gör sina läxor, blir överkörda, kör på tentor, inte äter ordentligt, välja en partner som inte är bra för dem, ramlar, sover för lite, sover för mycket, tänker för lite, tänker för mycket, naivitet, nativitet, rör sej för lite, blir sårade, tar över föräldrarollen för ofta... man kan inte skydda sina barn mot allt, bara hoppas att de ska klara sej så bra det är möjligt. Med grundtryggheten som de förhoppningsvis fått, tillräckligt i alla fall.

Det här är mina känslor och funderingar, som den mamma jag är. Med fel och brister. Underbar och stark. Rädd.

Jag kan inte skriva om hur det är att vara pappa, eller att vara en annan sorts mamma. Jag varken är eller kommer att bli det. Någonsin. Jag är jag.