Jag har ont i magen, flera mil efter att vi lämnat av honom. Han ville inte vi skulle följa med in. Det var inte svårt att förstå varför, hans lägenhet är kaos. Lilla lockiga trollet blir illa till mods, stora trollet frågar torrt om han har skurpulver hemma. 'Använd det då'. Så kärvt, så självklart. Han är annorlunda.

Back i skolan, sköter inte sitt inre eller yttre tempel. Tårarna rinner och jag ser hans matrester på näthinnan fortfarande, luktminnet av unkenheten, sunket. Jag trodde han skulle fixa det här, han vet ju hur. Jag hoppades att det inte skulle vara så illa som jag trodde, det var mycket värre än så. Jag vill vara tio mil bort. Inte fyrtio, femtio. I utkanten, stötta och hjälpa.