Smärtan tar tid. Mina drömmar, krafter, tankar tar tid, men smärtan tar mer. Det är en annan smärta än jag är van vid, svår att hålla på avstånd. Den är inte märkbar alltid. Ligger jag stilla i sängen, eller promenerar, glömmer jag nästan bort den helt. Men... varje gång jag böjer mig ner för att ta upp nåt, reser mig från en stol eller soffan, gör en hastig rörelse i sidled... då nästan svartnar det. Träning är befrielse. Orken är nästan slut. Svår balans.