but the best...
Jag hör dem skratta, vi står kvar utanför när lilla lockiga trollet låser upp dörren hos pappa. Det känns bra i magen. Jag vill honom inget illa, det tjänar ingen av oss på. Inte vi två, ingen runtomkring. Jag vill att han ska vara glad, även om det är försent för mig. Jag vill att han ska må bra, både för hans egen skull och barnens. De behöver både honom och mej.
Att säga hej till Karin, resulterar senare i en kram från henne, på mobilen. Jag ser det inte först, utan förvånat precis innan jag somnar. Förvånad och lite glad.
Det har varit en jobbig tid. Förhoppningen är att det snart är över.

Sometimes it lasts in love
but sometimes it hurts instead.

Comments (0)