Känslor är svåra. Mitt i separationen, och nu, är det lättare att handskas med materiella ting. Jag släpper loss tankarna. Groddburken vi hade skulle vara kvar när jag försvann. Den har nu kompletterades med en till, på mässan han var på med lillskrutten. Samma mässa som vi två varit på. Mässan han hånade ganska hårt. Det kändes lite konstigt. Märkligt jobbigt. Både att han var där utan mej, och att han köpt en burk till. Jag förstår tanken med två, den är nånstans ganska självklar om man vill ha groddar hela tiden. Jag blev bara lite besviken över att inte få frågan, chansen att be honom skaffa en till mej. Jag vill inte veta allt de gör, jag bryr mig egentligen bara om att barnen ska ha det bra när de är där, att han mår okej. Han, som säger att han vill vara min vän... Jag vet inte hur han tänker, det spelar ju faktiskt ingen roll längre. Tanken har rullat runt, blåst förbi några gånger, och idag, i stan, har jag hittat det jag letat efter mer eller mindre sen vi flyttade. Först nu har jag släppt funderingarna. De jag inte ville dela med mig av. Nu är de borta med vinden. Det sprids ett lugn i mig när jag sköljer mina groddfrön.