Pratar sporadiskt med mannen, sånt jag måste, om barnen mest. Med mannen jag inte längre känner, om jag nånsin gjort. Jag orkar inte mera prat än så, för det mesta. Att träffas är en omöjlighet, jag har märkt det nu. Det gör fortfarande för ont. Jag saknar ibland. Men vet inte riktigt vad. Kanske det som kunde varit, om inte... om inte om varit, om vardagen inte varit så tung, om inte hans svarta hund funnits, om inte min värk funnits där som en hinna mellan det jag orkar och inte, eller mina grå dagar utan leenden... Om vi inte haft så olika mål i livet, om vi hade några mål alls, om vi inte varit så unga... Om vi hade stannat kvar i söder, om våra föräldrar uppväxter varit annorlunda, om jag klarat av skolan, åtminstone nån av dem, om vi hade jobbat lite lite hårdare på vårt förhållande, om vi varit rätt för varandra, om vi från början haft bra vänner som ventil och inte tappat bort dom...men om det bara blir jobbigt, när man inte lyssnar på varandra längre, inte kan ta in den andras känslor, tankar, behov att prata eller att få vara tyst, när inte det finns nog med kärlek kvar... då finns det ingenting att rädda.