Jag har sovit utan dej i två nätter. Två jävla nätter, och jag har ont som fan i kroppen. Min hud skriker efter din, och det blir ett vibrerande tomt eko till svar. Min muskelvärk galopperar och jag står inte ut. Försöker träna bort värken och cyklar till jobbet så ofta jag kan. Yogan hjälper både kropp och själ, men det är hudkontakt som lindrar mest. Springa har jag blivit rädd för, tänk om kroppen har glömt hur man gör? Jag känner att jag har blivit rädd, rädd för smärtan och jag hatar den känslan, värken har överrumplat mej och den går inte över. Jag är beroende av dej, din hud, mer än jag vill. För... jag vill vara kaxig, oberoende och cool oavsett hur mycket jag älskar dej. Det märks extra tydligt just nu. Just nu, i
flyttkriser och skilsmässopapper, barn som har fått två hem, och ouppackade kartonger. Jag har inte tid att lägga av, och jag vill inte heller. Jag har höga toleranskrav på mej själv, och ibland går värken och tröttheten att ignorera. Fast bara ibland.