I simhallen är det kallt. Bassängen ser kortare ut, men visar sig lika
lång som den förra. Han simmar rakt ut i det ljupa, hur många simtag
som helst, jag är precis bakom så jag blir aldrig rädd. Han visar att
han kan, men blir förvånad själv. Vi i simmar inåt istället, efter att
jag bogserat ut i halva bassängen. Minst tio gånger. Det är roligt.
Roligt att kunna. Kunna simma. Det måste ha lossnat på sig själv. Och
det kan kanske bero på att han är på ett nytt ställe. Jag vet inte.
Det spelar egentligen ingen roll. Det viktigaste är att han kan och
vågar. Det värmer gott i mammahjärtat.