Jag har ett oskickat brev i min dator, ett ganska långt. Det ligger o väntar på rätt tillfälle, och det kan vara idag eller vilken annan dag som helst. I början på veckan fick jag ett sms. Hon tänker mycket på mej. jag tänker en hel del på henne också, och det gör lite ont. Hon, som var min extramamma de åren jag och min egen mamma var helt tysta. Hon som ville oss väl, som också trodde det skulle vara för alltid. Hon älskar mina barn, och de henne. Hon är nog ganska ensam i sina tankar. Det kändes hårt när hon inte kunde acceptera mej fullt ut, den jag är. Hela jag. Nu när hon inte längre är min familj, känner jag att jag vill förklara lite, jag avskyr inte henne. Vi har levt tätt inpå varandra, kanske lite för nära, korta perioder, och nu ses vi inte mera. Det känns väldigt konstigt, men samtidigt befriande. Jag behöver inte bry mig om vad de tycker, men jag vet inte om jag vill släppa kontakten helt ändå. Vi har varit varandras familj i över tjugo år, halva mitt liv, och en tredjedel av hennes.