Sadhana i den kyliga andreaskyrkan en tidig lördagsmorgon. Beckmörkt ute och inne en massa vitklädda människor. Vi fyller på platserna framifrån, tätt tätt så att alla får plats. Jag är en handsbredd från henne, och hennes hand når min när vi lägger oss ner under filtarna. Det är skönt med hennes hand i min, och med flera yogamattor, kroppen har protesterat ganska högljutt ett tag nu. Jag andas där jag ligger på mattan, lyssnar och slappnar av. Somnar förmodligen. Vi kör sedan en ganska tufft pass kundalini innan den långa vilan, och jag inser ganska förvånat att jag varken klarar av att eldandas, hålla ut alla minuter eller alla grodor.... fast egentligen borde jag inte vara förvånad. Det är tiiiidig morgon. Jag har sovit dåligt och det är galet tidigt. Men fantastiskt. Levande ljus, kyrkan är full av känsla. När vi sitter o sjunger överväldigas jag. Han sitter i väggarna här. Alla tunga tankar, alla suckar och... hans hand i min när vi vilar. Min röst är ovanligt stark, men jag tvärtystnar i sat siri. Mitt i, när alla känslor hinner ifatt mig. Bara bryter ihop, alldeles tyst. Det går inte att fortsätta sjunga, tårarna droppar och vill inte sluta. Jag böjer mitt huvud och jag känner plötsligt hennes hand på mitt ben. Jag hör torbjörn staka sig på orden där han sitter precis bakom mig. Jag håller hennes hand. Hårt. Försöker börja sjunga igen, efter flera försök, äntligen funkar det. Jag älskar dej. För att du är. Min röst är stark igen. Lite dovare, raspig, men stark. Det är många tankar som far omkring på en sadhana, även om jag är ovanligt närvarande i mig själv och rummet. Några tankar formas till ett par beslut, men det är ingen brådska. Jag säger inget, men tänker desto mer. Efteråt sitter jag en stund och bara blundar. Samlar mig. Kroppen och själen värker. Hon lägger sitt huvud i mitt knä, hon undrar vad som hände. Kom håll om mig.

Comments (0)