Det är sista passet här, på ganska länge. Nästa vecka byter jag
hetsen, stressen i kostymen av ylle, kaoset i terminalen med otrevliga
och trevliga pax och personal, mot endast personal, klättra upp och
nerför isiga steg på lastbilar i väktaruniform och basker. Det ska bli
skönt att komma bort men jag kommer att sakna mina kompisar här. De
som är här jämt, och de som är här mer sällan. Självklart inte alla,
men så är det på alla jobb. Jag brukar känna mej som en betraktare men
här är det annorlunda. Här är alla outsiders, många på väg nån
annanstans. Aldrig en homogen grupp, vi jobbar med olika kollegor hela
tiden. Det gör visserligen att vi inte är nån sammansvetsad grupp men
det är ibland positivt. Jag behöver sällan jobba mer än en timme med
de jag inte trivs med, det är träning i tålamod och
anpassningsförmåga. Kameleontbeteendet jag utvecklat i flera år gör
att det är många som gärna pratar med mej. Mobbning har varit
sällsynt, men några borde få utbildning i gruppdynamik och empati. Jag
skulle vilja ha mera ork att engagera mej i det, men andra får ta vid.
Jag ser fram emot bytet, men det är med blandade känslor.