Jag sitter i ett av den stora flygplatsens bagagehus. Har pumpat kroppen full av smärtstillande och gråter nästan av utmattning. Det ligger några arbetsmiljörapporter i min väska, mina arbetskamrater har gått utan rast, utan mat i många timmar, och det är helt kaos. Vi är för få, passagerarna bara fler innan jul. Vakanserna fylls inte på av planerarna, gruppledarna på morgonen bryr sig inte längre om att vi inte får våra raster.
Den stora omorganisationen är lagd på is ett kvartal. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. För flertalet är det ett glädjebesked, för facket en seger. Själv hade jag vant mej vid tanken, och sett fram emot de lite kortare, om än flera, arbetsdagarna Min förhoppning är att slippa kontrollens ständiga brus. Mer tid med barnen, och eventuellt mer ork. Jag hoppas hoppas på de jobbansökningar jag skickar, att nån av dem går vidare till en intervju. Jag behöver verkligen ett annat jobb, det här går jag sönder av.