Du har fan gått för långt, du är patetisk i din iver att inte berätta nåt för mig, när du kräver barnens tystnad om ditt dygn på sjukhus.
Du vill inte berätta nåt om ditt liv för mig, det kan jag hantera, and I couldn´t care less om det mesta som händer. Du har länge sagt att jag inget berättar för dej, och numera är det nog så, jag berättar inte några detaljer om mitt liv för dej. Det finns att läsa här, om ganska mycket ändå. Men det här är far from nothing, det här är på riktigt dåligt tänkt, småaktigt, korkat.
När du säger åt dem att att det bara är de, min sköra äldste son långt hemifrån, min starka tysta sjuttonåring och din nya, Karin, som får veta att du ligger på sjukhus med vadsomhelst, farligt eller ofarligt. Då är det samma sak som att de är hindrade att söka tröst hos mej. Det skulle ju betyda att de trotsar din önskan, din order. De har två mammor som självklart skulle ta hand om dem, prata lite... Men nä. Du väljer att inte säga nåt. Ansvaret du lägger på storebror som fortfarande bor hemma, kanske är lite för tungt, om han själv är orolig. Lite märkligt att du den här gången helt utelämnar informationen till din yngste son, han som en dag tidigare i år fick en gråtande pappa i knät efter att du berättat att du höll på att dö på väg hem den dan, med en buss. Det är lite för heavy att smälta för en nioåring som istället går in i sig själv. Han får inget veta om var du varit. Du har haft ett jävla dygn på dej att berätta för mej, du har valt att låta bli tills det är en timme kvar innan vi ska yoga. Helt fantastiskt tajmat. Jag låg där på mattan med de andra, med en ilsken svart eld i bröstet, ett häftigt illamående. Den här yogan var för att hela mej, men det tog lång tid innan jag kunde släppa tankarna på dej. Jag skulle vilja skrika, sparka, slåss, men förstår att det inte skulle hjälpa, du kan nog helt enkelt inte förstå. Helt upptagen i dej själv, det är bara du som är viktig. Du säger att jag hatar dej. Då måste man älska, och det är förbi. Jag har försökt komma på jättemånga bra anledningar att du väntat ett dygn, men ser inga. Antar att du inte varit nersövd. Om vi pratat mer med varandra förr, när vi hade hela livet framför oss, om du visat ditt rätta ansikte tidigare, hade jag nog inte blivit mamma till dina barn. Jag älskar mina barn, men jag hade gärna haft en annorlunda pappa till dem. Både när de stora växte upp, och nu efter.
Vi kan ju vända på det. Om jag legat på sjukhus, om mina barn är oroliga för mej, hade du då inte velat veta det direkt? Pixie hade berättat för dej, så du visste. Så du hade kunnat hantera deras oro. Haft möjligheten att hjälpa dem. Jag fick aldrig den chansen.