Jag har alltid känt det lite som om jag inte hör till. I familjen, skolan, på jobbet. Ibland har utanförskapet varit självvalt, för det mesta inte. Med en uppfostran i suddigt sjuttiotal, en mamma med stundtals stark vilja och en nästintill viljeslös farmor som lät mej bestämma själv, försökte jag klara mej själv. Jag ser tillbaka ibland och undrar lite varför det inte var fler som såg hur jag mådde. Det var längesen, men det präglade mej, och det påverkar mej fortfarande i allra högsta grad. Det kan verka som om jag är tuff och social, men det är en del av mig som är lite avvaktande. Jag står bredvid, som en främling. Främling i min egen verklighet.

Comments (0)