Det blev en helt annan tisdag än det var tänkt, idag. Väckarklockan ringde tio i fem, och sedan lite mer uppfodrande fem. Lampan i badrummet bekräftade yrseln jag känt på vägen dit. Med blixtar i tinningen vinglade jag tillbaka till sängens mjuka värme och lugna andetag. En dag hemma, med ovanligt djup extrasömn, en sen frukost efter en långsam dusch. Fortfarande yr, med långsamma tankar efter starka tabletter, har jag ändå kunnat göra otroligt god, men hård kola och improviserade saffranskubbar efter ett recept som funnits hos mej länge, länge. En pappa och en pixie har tillsammans fått sladdar och lampor att fungera. Mer ljus i vårt hus. Det har känts bra att höra dem samarbeta. Trygga röster. Trygghet även i att veta att äldste sonen inte är ensam på nyår. Det har varit många parallella spår idag, många tankar, som fått fäste och sen virvlat bort igen. Ändå märkligt närvarande, lyssnande på mig själv, och vad jag vill och mår bra av.
Hos den fantastiska Torbjörn har jag känt ett lugn jag inte känt på länge, i hjärtat. Allt kommer att bli bra, till slut. Jag landar i mantrat, hör min röst blandas med de andras. Är en mullrande vibrerande kraft i mitt bröst och jag känner den helande kraften i mina handflator. Jag har stirrat in i tredje ögat och gjort min aura stark. En märklig mäktig styrka efteråt, och lite taggad av yogins utmaning. Hm. Kanske. Ett leende leker i mungipan. Fyrtio dagar?