Det har varit en märklig vecka.
Han är ute ur systemet, äntligen. Det var befriande att inse det, i omgångar. Efter helgen, efter idag. Det känns skönt, och ganska omvälvande. Det känns som om jag har kommit en bra bit i läkningsprocessen. Separation, flytt, oförståelse över varandras handlande. Samtidigt, är kroppen tillbaka flera år. Till hur den fungerade, eller snarare inte fungerade, innan jag började springa. Det känns ganska hårt, jag har kämpat som fan för att nå dit jag var nyss. Ganska vältränad, med min sjukdom under kontroll.

Jag skulle träffat min läkare i måndags, efter att jag varit hemma i helgen. Väl där får jag veta att han själv är sjuk, att han låg på operationsbordet. Undrar lite vart det brevet tog vägen, adresserat till min gamla adress. Det har ännu inte dykt upp. Jag hade nånstans önskat ett mirakel, men kom hem tomhänt och modfälld. Dan efter, nytt försök. Ny läkare. Resultat? Vänligt bemötande, handfasta åtgärder, remiss. Halvtid i två veckor, aktiv vila. Aktiv vila... Det innebär att jag får träna, vara utomhus och koncentrera mig på att må bättre. Det är bra. Det är galet stressigt på jobbet, det har eskalerat under hösten. Jag har försökt bortse från alla symptomen, fast jag vet. Jag har sett tecknen ett efter ett. Hälsoinspiratör, ergonomicoach, skyddsombud. Med samlad kunskap och erfarenheter, jag borde verkligen veta bättre. Trots många års yoga, fanns det inte ett andetag som gick djupt. Ler lite. Med pappret i handen uppe på planeringen, fick jag en hint. Det fanns en chans. En chans till nåt annat.

Idag har jag provat ut en ny uniform, en uniform med basker och stålhättekängor. I väntan på omorganisationen har jag fått chansen att prova på nåt helt nytt, jag som har sökt mej ifrån säkerhetskontrollen. Jag har fyra pass, om än bara halva, kvar. Sen är det dags. Jag vet hur jag jobbar, flera månader framåt. Det känns tryggt att kunna planera. Inga jättetidiga morgnar, inga inlagda extrapass.

Jag har fått honom ut ur systemet, och det föll på plats ordentligt idag. Spännande insikt. Jag hade henne med, nära nära, och sötaste lillkillen på anda sidan gången, leende mot oss i kyrkan. Hans pappa sjunger. Jag känner ingen saknad, ingen ånger, stärkt i att det här var rätt beslut. Lite sorg kvar, men ingen saknad. Ute ur systemet. Shit vad effektivt det var.

Otänkbara vänner korsar varandra. Lite för nära, men än fanns det chans att backa. Jag är tacksam för det.

Comments (0)