En Bodhi är borta, och hennes kära Kanel. En kvinna som redan vid vårt första möte såg in i min själ, och satte djupa spår i den. Hon hjälpte mig, satte en av de första stenarna i rullning, när vi gemensamt kom fram till hur jag skulle gå vidare. Fyra helger av mitt liv kan tänkas lite, en hög med mail och en hel del meddelanden. Det hjälpte mej våga lyssna på min inre röst. Den, den som sa nej.
Vi var en ganska udda grupp, vår TG-patrull, och det var en tanke bakom det. Halvgamla, riktigt unga, kristna och nykterister. Och jag. Bodhi pluggade till präst, och hon blev min mentor. Denna vänliga kloka kvinna, med egen erfarenhet av väggar, blev min vän. Det är många konfirmander, scouter, vigda par, vänner, familj, som kommer att sakna denna fantastiska människa.
Hon var på väg hit, upp till Stockholm för att bli skärgårdspräst, efter olika vikariat i små kustsamhällen i söder. Jag blev jätteglad när jag såg det, och sa ivrigt till min pixie, att vi måste hälsa på henne när hon kommit upp, att henne vill jag du ska träffa, hon är fantastisk!
Hon var på väg hit, och allt gick fel. Hon är borta, segelbåten de bodde på, tog dem inte ända fram. Hennes man och dotter är på sjukhus, men Bodhi klarade sig inte.
Hon gjorde avtryck, och hon hjälpte till att förändra mitt liv.
<3