Mina tårar, osynliga för henne till en början, rinner oupphörligen när jag kör ut i första rondellen tills vi är långt bort. Vi har hälsat på äldste sonen. Äldste sonen, som har så mycket kvar att lära, som fast hans mammor och småbröder kommer på väntat efterlängtat besök inte orkar städa, som ska ta tag i sitt liv. Hon frågar, jag är tvungen att fundera. Jo. Jag gråter både över att lämna, och för röran i hans rum. Över att han inte tar bättre hand om sig. En hög med paket, han blir glad det märks. Över kuvert med från båda mina föräldrar, hårda tunga paket och andra lättare som vi tagit med oss på vägen. En grekisk lunch, med mycket prat, många leenden och lite allvar och några mammaförmaningar. Efteråt blir det många kramar, en gruppkram som slutar i en lång egen. Det är svårt att släppa, och en del av mej av mitt hjärta, stannar kvar hos honom som blir lämnad kvar.