Sadhana. Det är sånt som behövs för att själen ska må bra. Kroppen brinner av smärta redan vid uppvärmningen. Min envishet gör att det är svårt att lägga ribban lägre än jag brukar men jag förstår att det är nödvändigt att faktiskt lyssna på kroppen idag. Även om jag tänjde på mina gränser rejält. Det hade nog förvånat kroppen annars. Det var ett välbekant yogapass, det har blivit några sadhanas nu. Vilan, fantastiskt undergörande, med en vacker flickas hand i min. Sätter mig upp för en dryg timmes sångmeditation, kikar på papperet för att dubbelkolla sittställningen. Med lite flimmer i ögonvrån, och suddigt mitt i synfältet... Oh no, migrän. Här? Jag sjunger klart och starkt helt utan att kolla på texter, jag blundar men flimret är kvar bakom ögonlocken. Lite flimmer blir långsamt större, skönt. Sat Siri... Den får mina tårar att rinna. Everytime. Jag sjöng tre ord, kanske, innan rösten bröts. Hennes hand på mitt knä. Jag kände efter, idag är det inte honom jag sörjer utan min vän i havet med sin hund bredvid. Jag tror jag sörjt honom klart, det känns så. Efter halva, försöker jag, och rösten bär. Nästan. Jag sjunger med min själ och hela mitt hjärta, där i Andreaskyrkan. Två kyrkor på mindre än två dygn. Jag helar mig själv, med hjälp av kraften av de andra lyfter vi taket. När sista uttoningen ebbar ut, är migränen borta. Jag hade inte förväntat mig att huvudvärken skulle utebli helt. Så skönt. Jag har inte ork eller tid med mer nu. Hem för att träffa nyduschade barn och fixa inför ikväll, med vibrationerna, kraften och känslan kvar i kroppen
En fantastisk eftermiddag/kväll med familjen och två underbara vänner från Uppsala i soffan. Sockerchock utlovad. Löftet infriat med råge. Ler. Åh så många glada skratt, och skämt på gränsen. Nersjunken i soffan efter så mycket bättre, kan det knappast bli mycket bättre.