Att sprätta bort märken från äldsta barnets scoutskjorta för att det yngsta ska få dit sina, väckte många minnen. Vi har varit med om mycket tillsammans.
Jag saknar min förra kår, eller snarare en del vänner och det vi gjorde.
Ibland kan jag sakna det självklara sammanhang jag fanns i. Allt var definitivt inte bra, och jag saknar inte direkt personen jag var då. Men jag hade en plats som var min. Det stora barnet och jag började -99. De andra några år senare. Lillkillen var på läger innan han kunde prata. Jag var ledare tills jag flyttade därifrån och lite till.
De var mycket svåra att släppa.

Min ländrygg har börjat säga ifrån. Jag har två val. Eller tre.
Ett är uteslutet, att vila.
Ett annat också, att ignorera.
Jag gör det jag måste, att träna och stärka de små musklerna i ryggen. Jag har varken tid eller lust att paja den igen. 30 dagar kvar.

Det händer grejer hela tiden. Hustrun har målat den blå kanoten vackert vit. Jag har planterat morötter, persiljerot, dill och persilja. Flyttat kryddor, planterat de nya. Byggt havtornsmuren klart.

Ikväll har vi firat Sankt Georg, med tårta och märkesutdelning. En last ved hamnade i vedförrådet.

Lyckades fånga vår hyresgäst på bild, nu ikväll. En stare, tror jag bestämt.