Backsippa.
Den är ganska ludet oansenlig innan den slår ut, men otroligt färgstark idag.
På ängarna intill skogen, innan de byggde ut golfbanan, fanns de i tusental.
Ljuslila, vilda.
Jag vandrade ofta där som barn. I timmar i sol och evig blåst.
Tittade på blommor, kollade in fjärilar.
Det var ingen direkt trafik på vägen dit då, och det fanns bara klockor och inga mobiltelefoner.
Jag hade inga syskon när jag var barn, var ganska ensam och trivdes oftast med det.
Det är lite den känslan jag får när jag arbetar i trädgården, att tiden försvinner.
Att jag trivs, ensam.

Idag är det lillkillens födelsedag.
Eller...
Det borde varit.
Undrar om den här dagen nånsin kommer att passera utan minnen av slangar, pipande apparater och larm.
Jag hoppas det.
Han är också ganska ensam.
Undrar om han egentligen trivs med det..
Han påstår åtminstone det.

Comments (0)