Klockan är nästan mitt i natten, eller åtminstone känns det så. Det är grus i ögonen och ländryggen får mig att hasa fram som de intagna jag ska jobba med idag. Jag kysser mina barns kinder och kramar dem hårt. Det är svårt att gå hemifrån idag. Våra veckor tillsammans är slut för den här gången, och de ska till pappan idag. Halsen är sårig av tårarna som rinner på insidan, tårarna jag inte vill att de ska se.
Grannarna hade fest inatt, det hjälpte föga att knacka på. Ett par timmar senare brakade regnovädret löst på sovrumsfönster. Efter alltför få sovtimmar och längtan efter barnen blev arbetsdagen onödigt jobbig. Jag är glad att jag trivs så bra, och att patienterna vi haft är så lugna. Efter sista timmen, som innebar ett hämtande på akuten, var det skönt att sluta.
Jag ser min familj genom ytterdörren, deras ögon lyser av bus. Jag är så trött att jag knappt orkar andas, men jag hoppas de förstår hur glad jag blir. Bonustid, bonuskramar, bonusallt.