Hon ler med hela ansiktet. Kvinnan jag älskar sitter bredvid mej i bilen och ler.
-what? säger jag, och vill inte gå till tåget.
-du är så jävla snygg!

Jag har svårt att dölja tårarna, men tror jag lyckas. Glädjetårar. Bakom solglasögonen är jag safe. Hon betyder så otroligt mycket. Vi gifter oss om mindre än en vecka, redan nu på lördag och jag tar hennes namn. Inget av mina nuvarande två namn känns rätt längre. Tiden har gått så fort. Vi flyttar snart hem, till ett hus i prästkragarnas landskap. Min farmor är henne evigt tacksam. Min mamma är jätteglad. De tyckte om henne redan innan, kanske ska tilläggas.
Idag jobbar hon hemma. Lillebror är sjuk. Jag känner mej som en skurk när jag inte vabbar, men jag vet att han har det bra. Hon är en fantastisk mamma. Helt annorlunda mot mej, vi kompletterar varandra bra. Mina barn är till stor del hennes och de kallar henne mamma stundtals. En stor, numera delad familj, har barnen runt sig. Imorgon är jag ledig från båda jobben. Då är det fler bullar som ska bakas. Listan med namn blir bara längre, det är så många som vill fika med oss. Roligt men pirrigt. Mitt bagage är tyngre men klart hanterbart. Det är många vita strån i mitt mörka hår. Många erfarenheter, brända broar, utbrunna ljus och nyfunna stigar. Den här gången blir så annorlunda.
Den här gången är det vi.