Tiden går så långsamt och svindlande snabbt. Jag har svårt att somna. Tankarna virvlar runt och mitt huvud är oresonligt otyst av ord. Mitt hjärta är fullt av känslor. Sanningar blir omkullvräkta. Jag känner mej motsträvig och anpassningsbar i ett enda virrvar. Det är så mycket bra som händer. Samtidigt är det flera astunga pusselbitar som vägrar komma på plats. Det är inte enkelt hela tiden även om jag mår så mycket bättre nu. Så otroligt mycket bättre. Det är inte perfekt allting. Inte hon. Inte jag. Inte vi tillsammans. Mitt i natten kommer funderingar, frågor, tjatiga tankar och olyckskorpars kraxningar. Det går bra nu. Men ändå. Mina tröttsamma förkortningar och sjukdomar, tillstånd längre än jag orkar bokstavera när nån inte kan, vet eller bryr sig tillräckligt för att lyssna, de är aldrig så högljudda som ensamma nätter eller stressiga, tomma dagar. En varm rygg, axel, famn tystar effektivt. Det senare bättre än det första, but still. Frågan är om varm trygghet tystar ifrågasättandet för bra. Eller vad som händer om orken tar slut. Jag är jag. Med diagnoser och allt. En del har jag förlikat mej med. Annat vägrar jag att böja mej för. På gott och ont. Ibland alltför ont.
Det operfekta gör det perfekt.
Dåså. Då kör vi.

Comments (0)