Jag behöver springa för att känna mej värdig det tempel jag vill kalla min kropp. Jag behöver springa för att hålla vikten eller gå ner. Jag behöver springa för att lyckohormonerna ska rusa i mitt system. Jag behöver springa för att min kropp ska klara att jobba utan alltför mycket smärta som efterspel. Jag behöver springa för att orka andas. Jag behöver springa för att kunna sova ordentligt. En del av min bild av mig själv är den där envisa kaxiga bruden som kan allt hon vill, som ständigt utmanar sin kropp att orka lite längre, lite snabbare för varje löpartävling. Hon som struntar i värk, dålig sömn och annat viktigt, för att springa springa springa. Hon, den kaxiga, är fortfarande ganska kaxig ibland. Men ofta rädd. Rädd för den jävla värken i foten. För att inte kunna springa mer. Och för vad skulle innebära för kroppen, den ständiga värken och tröttheten, för lyckohormonerna och för framtiden.
Jag behöver löpträna för att kunna springa midnattsloppet.
Och jag vet inte om jag kommer att klara det.
Comments (0)