Kan vi prata om det?

Det är tredje gången jag ändrar mitt namn. Föddes med ett vanligt sonnamn, ändrade till dotter när jag flyttat hemifrån. Lade till pappans efternamn till mitt eget.
Eftersom jag inte lever m honom längre, känns det fel att använda hans som mitt.
Min pappa har failat ut sig själv med sitt mentala avstånd och jag har funderat länge på hur jag ska handskas med det. Jag har bestämt mig för att låta honom vara. Vill han inte vara närvarande som morfar, finns det ingen önskan från min sida att tvinga honom. Han kommer även fortsättningsvis få inbjudningar nu och då, men jag har bestämt mig för att inte bli bitter och besviken om han säger nej, eller är tyst. I vår närhet finns det tillräckligt många bra manliga förebilder ändå.

När jag och älsklingen började prata om det där m en ring till, frågade jag försiktigt om hon tänkte fortsätta m sitt. Och om jag fick snika in mej på det.
Jag fick. Gärna.
Har suttit o filat på min nya namnteckning. Är nöjd till slut. Får reda på strax innan vigseln hur lång tid det förmodligen kommer att ta innan vigseln registreras och namnbytet går igenom. Länge. Antiklimax.

Mitt namn är en del av mej. Jag byter inte min identitet, det blir bara... lite annorlunda. Lite mera vi. Vi har känts stabila ändå, men det är nån slags förtydligande. Inåt, men också utåt. Samtidigt är det ett oundvikligt outande. Det går inte längre att säga 'min sambo'.

Nu är du min fru.