Jag fick några ord från en gammal vän ikväll.
-du har ganska spännande saker för dig också vännen - full av beundran.
Mitt svar var blixtsnabbt och lite vasst.
-Ler. Att lämna en man? Och flytta tillbaka till Skåne? Tja. Det är ju beundransvärt. Men visst. Att lyssna på den där envisa inre rösten till slut, rösten som säger att jag är värd bättre och att jag ska följa mitt hjärta? Det tog ganska mkt kraft. O jag hade inga reserver.
Vi kom överens om att försöka ses innan de åker tillbaka hem över vintern. Det känns skönt att det är så nära i tanken även om hon och hennes familj bor långt bort över vattnet på en annan kontinent. Att de har sommarhus inte alltför långt bort från det hus vi snart flyttar till.
Att växla spår, att byta riktning i livet.
Att ändå ha vänner kvar. Eller tillbaka.