När inget är som det ska, när känslorna sitter utanpå. 

Jag vill vara lycklig, jag vill må bra, jag har förmågan. Stundtals.

Ibland är jag det, ibland är allt bra.

Drömmarna känns just nu så långt borta. 

Glädjen över ett jobb förbyttes i otillräcklighet och ovillig insikt om kroppens bräcklighet.

Väntan på svaret från den andra, tär. 

Min styrka går över i svaghet i en evighetsloop, svängningarna är snabbare än tanken ibland.

Idag var det svårt att släppa sista kramen om farmor. 

Hon är så bräcklig, och tiden vi har är till låns.

Det känner jag.

Jag höll masken, men hon ser rakt igenom mej, när hon vill.

Smärtan är så stark att det svartnar för ögonen, och jag slutar nästan andas helt, 

när han trycker min rygg i rätt läge.

Gör inget som gör ont, säger han när jag ska gå.

Samtidigt... jag har ont nästan varje dag, på olika ställen.

Oftast låtsas jag inte om det.

Ofta fungerar det, och kroppen glömmer.

Vid minsta motgång kommer värken tillbaka, speciellt om jag inte tränar.

Just nu ställer jag om min träning alldeles för ofta.

Min kropp behöver variation, men kontinuitet.

Gör det som inte gör ont, det gäller även träningen. 

Får rådet att cykla, men med vintern i ett hårt grepp om våren känns det inte så lockande.

Benen längtar efter en stark kropp, som flyger över stenarna i skogen, och själen efter att känna vinden i håret.

Förvåningen över hur mycket man kan sakna nån man inte känner, och besvikelsen över att inte kunna spelet, att inte känna efter och tolka signalerna rätt är stor. 

Jag blir arg, och känner mig förödmjukad av att behöva bli tillsagd för att förstå. 

Jag borde veta bättre.

De vänliga orden, uppmuntran. 

De pratar till mej, om mej så jag kan se. 

Det känns bra. Transparans.

Halsen är sträv av gråt som inte syns.

Orken är slut. Igen. 

Alldeles för ofta. 

Kraven jag ställer på mig själv är skyhöga, samtidigt som de är alldeles för låga. 

Jag är osammanhängande, i tanken och jag känner hur orden bara ramlar fram. Ur mig.. 

Om det beror på att jag missade mina viktiga mediciner i morse, på besvikelsen över min kropp, på nån av mina diagnoser, på smärtan, är oklart.

Det som står helt klart är att idag är alla känslor utanpå. 

Det kanske är bra det också. 

Att känna. 

Men... utan tabletterna är jag tillbaka till mamman jag var förut, den sorten jag verkligen hatade att vara. 

Utan tålamod, med kortast stubin i världen. Det går läskigt snabbt.

Jag ser i hans ögon att jag sårar när jag inte är som vanligt. Min röst är hård. 

Han gör det jag säger åt honom. Sen kommer han tillbaka och bara försvinner i min famn med huvudet mot mitt bröst och jag känner hur mitt hjärta går i tusen bitar där innanför. 

Jag vill så gärna att han får en annan uppväxt än de andra, en annan mamma än den jag var då. 

Känslan av hopplöshet, av känslan att vara utan värde, den är så stark.

Två steg fram, ett steg tillbaka.

Jag behöver bara orka ta det första steget.