Det är en vacker, snöig vårdag.

Vägen slingrar sig, vi valde den långsamma, vindlande.

Sötbejben kör, min rygg klarar inte av att hålla skenet uppe idag annars.

Vi är på väg till en anställningsintervju. 

På ett jobb som är så mycket bättre i verkligheten än jag först tänkt. 

Jag sökte det i desperation i mitten av januari, då jag inte trodde att jag skulle ha något annat jobb i sikte. 

Ett semestervik, med halvkass lön, liknande uppgifter som på St Göran.

När jag kommer in, sätter magkänslan igång. Det här, det är ett bra ställe. Vi pratar värderingar, vad jag gjort förut, kollar mitt CV en gång till, pratar om framtiden, hur de jobbar här, deras projekt till förbättringar till brukarna. Rundvandring, alla hälsar glatt, idel leenden. De gör all sin mat där själva, det är okej att ta med sin hund under sin vistelse där, spa... Innan jag går, är chefen tydlig med att de vill att jag börjar där, de gillade mej. Det är en före i kön, och de väntar in hennes svar. 

Ironin, när de ringer från det där andra jobbet. 

Det jag så gärna vill ha.

Jobbet som jag hoppats, tagit för givet, att jag skulle få.

Jag hade börjat tvivla, det tog så lång tid.

Det är med ett snett leende jag konstaterar att jag har två klart intressanta jobbmöjligheter inom räckhåll.

Och att inget av dem, är nåt säkert efter sommaren...