KARMA
has no deadline...

Jag funderar ibland, på hur livet kunde ha blivit.
Om jag fått vara med, på mina villkor.
Om jag haft en grundtrygghet i att jag dög som jag var.
Att vad jag tyckte, var viktigt.
Hade mitt vuxna liv varit säkrare, starkare, gladare?
Det hade nog varit annorlunda i alla fall.
Jag tänker ibland på hur livet har blivit för alla er som inte låtsades se,
för alla er som kränkte, trampade på, retades, fick mej att gråta.
Den värsta gråten bar jag inom mej. Det var den arga gråten ni fick se.
Ni som fick mig att må dåligt, jag hatar inte er.
Jag lägger inte min energi på det. Den behöver jag själv.
Till min trasiga kropp, till att må bättre, få mitt nyaste jobb att fungera.
Att bygga min självkänsla och självtillit.
Det är år av hård träning som tagit mig hit.
Jag vet att mannen som tafsade på mig som tolv, trettonåring några år senare dog i cancer.
Det kändes rättvist på nåt sätt, även om jag inte önskade livet ur honom, ens då.
Det finns många från skoltiden som jag inte är kompis med på nätet.
Det finns en anledning till det.
Ni tillför inget i mitt liv.
Det finns en del av er som är i gråzonen, som finns på listan över facebookvänner.
En del av er, tar jag bort i eftermiddag.
Jag är fortfarande tjock. Jag jobbar på det. Det viktigaste är inte utseendet.
Även om jag blir varm i magen när min fru säger att jag är vacker.
Mitt utseende är inget som gör att jag är en sämre människa.
Det är insidan som räknas.
Jag önskar att jag hade haft modet, då, att begära hjälp.
Att säga till, att stå på mig.
Föreningen Friends fanns inte när jag var liten.
Tänk om jag vågat röra på mig, redan då, utan att bry mig om glåpord, vad andra tyckte.
Undrar hur många gånger jag önskat att någon gett mig en bra sportbh,
hjälpt mig med kosten, träning. Då, för längesen.
Nu har jag tillskansat mig en inre styrka, en stark vilja, enorm beslutsamhet.
Envishet.
Den har tagit mig igenom tre marathon, ett flertal fjällvandringar och många kilon.

Vissa dagar balanserar jag på slak lina, ibland faller jag.
Har du ett mobbat barn i din närhet, se.
Det kan räcka att bli sedd, tagen på allvar.
Lyssna.

Jobbar du i skolan, ta kontakt med mobbingföreläsaren  Björn Hultman
motmobbning@gmail.com

Jag stödjer BRIS , gör det du också.

Our lifes will always continue to be a balancing act
that has less to do with pain
but more to do with beauty.