Du är underbar.

Du var efterlängtad, liten skrynklig.

Solbränd mitt i vintern.

Busig, kramig. En snäll och omtänksam storebror.

Det är du fortfarande, även om livet inte farit så väl med dej som jag skulle kunna önska.

Du håller på att bli en siffra i statistiken, en av alla arbetslösa ungdomar som försöker göra något av era liv, men ännu inte fått chansen att visa vad ni går för. 

Vi pushar, ibland på gränsen till för hårt.

Samtidigt...

Jag vill att du ska få egen inkomst, ett värdigt eget vuxenliv.

Klara dej själv, ha framförhållning, ta hand om dej bättre.

Slippa bo hemma hos någon av dina föräldrar.

Jag vill laga ditt trasiga hjärta, men vet inte om jag lyckas.

Jag älskar dej.