Tunneln är röd, röd som min smärta. 

Min ilska.

Att det kan göra så ont i en höft, en rygg, ett lår.

Jag är van vid smärta, men den här är så annorlunda. 

Smärtan som böljar lite försiktigt, som mullrar på avstånd, en träningsvärk?

Den kan jag ibland hata, men ändå stå ut med.

Den smärtan är gammal, jag har vant mig. Dessutom, den blir mindre för varje år.

Den här nya smärtan gör mig så arg. 

Det är inte jag som varit oförsiktig den här gången, det är mitt nuvarande jobb som jag inte klarar. 

Jag är bland de envisaste människorna jag känner. 

Det är min trygghet när jag blir skör och rädd för min kropp.

Envisheten gör att jag tränar mig frisk.

Envis och arg.

Stark och vacker.