det blir en bra början på nästa år

Idag är det hon och jag
Huset är tomt
Pixien är på jobbet
Det lockiga trollet är hos farmor

Vi låg i sängen till lunch
Gått en promenad
Den första sedan jag blev sjuk
Insikten att det kommer att dröja innan jag springer igen
Kroppen har läkt ihop efter tävlingen i Växjö, men lungorna och luftrören är starkt påverkade av halsflussen även om golfbollen bakom halsmandeln försvann efter två dagar
Det är kefft
Jag vill
Vill springa
Vill bli piggare
Och jag har INGET tålamod
Även om jag borde tränat klart på det
Att kunna hantera det
Tur jag har den här håriga tufsiga tanten som sällskap
Hon är bäst i hela världen på att prokrastinera
Vi vilar i soffan
I insikten
Att bättre än såhär blir det inte
Idag

När jag pendlar mellan att vara oövervinnerlig, urstark och har koll på läget
Eller helt enkelt ovärdig, värdelös och helt kass
Då är hon bästa sällskapet

Good enough, jag är inte så bra på det

Självinsikt är för vanligt folk?

Vi ligger nära nära varann i soffan och hon snarkar lite.
Funderar lite på kvällens bravader och är glad över att kunna vara till hjälp.
Är tacksam över att det gick bra.
Att en bara gör, så får rädslan komma sedan.
Och att vara inne i värmen igen med stormen vinande utanför.

Helt ärligt?
Orimligt lång tid.

November är slut, och jag hade tänkt att min kärna borde vara på fötter igen nu.
Min kassaste hörn av fibron, den mörka del jag sällan känns vid som en del av mig, har tagit över mer och mer. Och det är fan inte okej.
Jag längtar efter våren på ett sätt jag aldrig gjort förut. Ser fram emot värmen och att sticka ner fingrar i solvarm jord, att se att komma tillbaka.
Den ena utbildningen tar slut i juni. Men vad kommer sen? Så långt fram orkar jag oftast inte tänka. Jag behöver jullov. Helt klart. Det går bra i skolan, åtminstone good enough. I båda utbildningarna faktiskt. Och det borde ju räcka, kan en tycka.
200% skola, inte konstigt att jag är lite trött. Fast utbildningen på distans, där gör jag grejer jag ändå gör både i trädgården och med planering. Bara mer strukturerat.
Jag har slutat jobba, och slutat vara pappersscout.
Jag kan inte pausa mer saker, jag har skalat bort i flera år nu.
Livet är svårt att ta paus ifrån.
Föräldraskapet också.
Petitesser och småskit får mig att lacka ur, eller ögonen att tåras. Och jag vet att omgivningen snart blir orolig.
Försöker göra en massa små saker jag vet borde pigga upp mig lite.
Men...
Löparglädjen är borta, och kroppen skaver.

Det finns två saker att välja på.
Lägga sig ner och ge upp, eller fortsätta kämpa.

Jag orkar egentligen ingetdera.

Idag är det jag och Modesty
Bring it on
I dare you...

Det här?
Det här är en del av min självläkning. Mitt lugn.
Jag mår bra av att göra saker med händerna.
Att fylla hyllorna med egengjord sylt, rödbetor, chilisås, saft och ättiksgurka.
Kryddor i vinäger, inlagd lök och soltorkade tomater.
Att ha egenodlade grönsaker i frysen. Bönor. Kryddor. Bär. Rabarber. Äppelmos. Spenat och vitlök.
Det får min stressnivå att sjunka, min värk att stanna av.
Att ta fram på vintern när trädgården ligger i ide, att känna att jag duger. Att jag gjort nåt viktigt.
Inte som mamma och kvinna utan som människa.
Det här är mitt sätt.
Inget jag kräver hos någon annan.
Det här, trädgården och familjen.
Speciellt när det blåser kallt i världen utanför.

Idag har jag andats trädgårdsluft.
Välbehövligt.
Livsnödvändigt.

Promenerat med hunden.
Pratat lite trädgård med J i kållandet.
Gjort veckans läxa, och blivit godkänd på buskbeskärningen på distans.
Köpt ett vackert äppelträd.
Lagt upp bilder på instagram.
Tittat på trädgårdsbilder med inställningen att det är bra för skolarbetet.
Läst lyckliglappar från förrförra året.
Varit hos läkare.
Hämtat bilen som varit på service.
Gråtit.
Börjat fylla på kåltunnelkragarna, som frun börjat lasera vackert svartbruna.
Messat med stora barn.
Kramat det lilla barnet.
Tittat på solnedgången.
Ätit choklad.
Kelat med hunden.
Planerat helgen.
Suttit nära nära.
Har svarat på frågan "hur mår du" och funderat lite över livet.
Och takten.
Med ett alldeles för högt blodtryck kändes det lite nödvändigt, typ.
Har dock inte kommit till några beslut.
Är skör.
Mycket.
Och stressad.

Har räddat chili
Gjort chilisås
Söt
Stark
God

Ihålig
Jag känner mig ihålig
Som svartkålen söndertuggad av ohyra

Idag vilar jag från krig och sargade människosjälar, från rasister och andra idioter.
Det får vara nog.
Jag har förmånen att kunna göra det de inte kan, men...
Jag orkar inte.
Nya tag en annan dag.

Samlar kraft i det lilla
Utflykt till Övfregård
Scouter
Sätta upp en rullgardin
Kela med hunden
Ta dagens bild till septemberutmaningen
Andas i min trädgård
och eventuellt få in ett latinskt namn eller två när jag ritar min nya kåltunnel på millimeterpapper.
Nästa år vill jag tugga den mesta kålen själv.

Jag har kastat mig ut, börjat på en ettårig trädgårdsutbildning samtidigt som jag börjat på nytt jobb och ska på en intervju för ett annat.
CSN hänger på, och några månaders deltidsA-kassa har ramlat in.

Det är nåt jag funderat på ett tag, det där med loppet i Växjö.
Och jag tänkte levla upp.
Köra stenhårt med löpning från måndag.
Alltså.
Inte köra slut på mig, men att se till att det händer.
Få in löpartänket i huvudet igen, så det blir av.
Så jag tänkte träna styrka som 17, samtidigt som jag börjar cykla/springa whatever.
För styrkan räcker inte.
Även om jag cyklade starkt som fan igår.

Det är 12H för mig i år btw.
På personliga rekordens tävling.
Jag har funderat på det ett tag.
Det går nog.
Jag kan ju alltid gå.

Jodå, den ska fyllas i, den där fottatueringen.
Jag lovar.

Jag söker tröst i min trädgård.
Min hjärna har vägrat ta in vad som kanske skulle möta mig idag, sedan pappa ringde.
Min älskade farmor, så stark och modig.
Modig men börjar tröttna på att vara gammal.
Det räcker snart nu, det här livet börjar bli tjatigt.
Hon vill dö fort, när döden väl kommer.
Men det var inte dags ännu.
En liten, liten hjärnblödning.
Tillräckligt för att talet skulle bli sluddrigt, men huvudet är med.

Jag frågade mamma om hon ville följa med mig. Det var skönt med sällskap, jag hade nog brutit ihop på vägen hem annars. De har inte setts på länge. Det är nästan tre år sedan nu, mellanungen fyllde 18 och vi bjöd in alla i huset vi bara bott i i en vecka. Samtalet flöt på bra, det var skönt ändå att se att hon nästan är som vanligt, farmor Elsa. Kakan blev uppskattad, och hon tackade både en och två gånger för att jag tagit med mamma.


Jag känner mig som en treåring som stampar i golvet.
Jag vill inte att min farmor ska sluta finnas.

Så kort, men betyder så mycket.

De är i fjällen.
Mina fjäll, och deras.
I en halv sekund känner jag att jag vill vara där med dem.
Att gå där, vid deras sida.
Uppleva det de upplever.
Men känslan går snabbt över.
Det tillhör en annan tid, ett annat liv.
Jag unnar dem äventyret tillsammans, samtidigt som jag är sjukt avundsjuk.

Det får vara bra så.

Jag tittar på bilden.
Slås av hur mycket kärlek den utstrålar.
Och hur lik mig han ändå är.
Oftast ser jag bara likheten med pappan.
Men här, här i leendet ser jag mig också.
Känns bra.
Riktigt bra.

Vi är på SthlmPride.
Sovit några nätter i Jakan.
Flyttat till katt och lght på söder.
Kramat några scoutkompisar på väg till läger.
Ätit lunch med svärisar och druckit vin med en vän från förr som fyller 50 idag.
Pratat mycket.
Med henne vi bott hos.
Med gamla jobbarkompisar.
Med killgänget och bästisen.
Med fruns gamla gäng.
Ätit gott.
Druckit cider.
Dansat en del.
Lyssnat på föreläsningar och uppträden.
Sett teater.

Och det är nästan tre dygn kvar.

Storheten i detta?
Jag har skördat vår första chili.
Någonsin.
Dragit upp från frö.
Just den här är en Aji Blanco Cristal. Kan bli orange, gulgrön eller röd som denna. Jag är rätt nyfiken på styrkan...
Vi har Beaver Dam också, de smakar mildare, och ser ut som röda snackpaprikor.

Är jag en trädgårdsnörd?
Troligen.

Det är en sån enorm lyckokänsla att kunna skörda det jag sått.
Att kroppen orkar jobba i trädgården året runt, och jag jobbar stundtals väldigt hårt. Det är en seger över fibron, över de trasiga höfterna och de senaste tre årens ländryggspaj. Dock har den inte kraschat i år.
Det är otroligt skönt.

Det är också en boost för självkänslan.
Att jag duger nåt till, trots att det verkar helt hopplöst att få ett någorlunda okej betalt jobb som jag klarar av.
Att jag har en annan slags styrka. Kunskaper och tryggheten i den.
Det jag inte kan lär jag mig.
Minnet är selektivt, men mycket fastnar.

Jag är trygg med hustrun, och vilar i hennes kärlek.
I den, trädgården och i framtidsplanerna.

Stark och vacker.

Ikväll kommer de fina vännerna som bor i Spånga. De har aldrig varit här, och jag är nyfiken på vad de tycker om vårt hus.
Det känns extra roligt att de sover kvar, vi är alltid välkomna hos dem när vi behöver sovplats i Sthlm.
Pajen är klar.
Frukostbullar är på gång, lillkillen cyklade iväg i blåsten och kom hem med linfrön och jäst. Ögonen lyste när han fick ja på sin fråga om det blev surdegsbröd.

Eftersom myrorna envisas med att bo i rabarbern, har jag plockat ett kilo extra.
Marmelad. Hoppas den blir god, tror jag gjort den förut.

1kg rabarber
10 dl socker
1 citron
3 msk ingefära (tog hälften, tog slut)

Skär rabarber i små bitar.
Dela citronen i klyftor och skär i tunna skivor.
Varva rabarber, citron, socker och ingefära och låt det safta sig. Gärna över natten.
Koka långsamt under lock tills rabarbern är mjuk.
Ta av locket och koka långsamt ihop marmeladen i ca 45 minuter.
Ta marmeladprov.
Ös upp på varma rena burkar.
Tillslut när marmeladen är kall.

Tror den blir löjligt god på brie eller stark hårdost.

Receptet jag utgått ifrån finns i en bok jag haft i snart 20 år, "Frukt & bär" från Semic.

Men när det vägrar och bara är tyst?

En riktigt usel förmiddag
Med undansmusslade tårar
Skarp röst
Sån jag inte vill vara

Men sometimes tar orken slut
Och jag blir den jag ibland var förut
Innan jag började må bättre
Innan dej

Det är tråkigt att mitt bästa jag
Inte kommer naturligt
Utan måste jobbas på
Ständigt

Så skört
Lyckan över solen
Över den blommande ätbara trädgården
Över kärleken
Över sammanhang där jag känns välkommen

Utan blod
Utan krig

Små bekymmer som blir orimligt stora i jämförelse
Men ändå
Det är stort för mig

Minnen som skaver
Skav på ytan
Djupare repor
Gamla rädslor som blossar upp

#NoFear

Med handen på hennes hjärta sitter jag och andas
Andas långsamt i hennes kärlek
Närhet
Tillit
Denna rädda vakthund kan konsten att slappna av i tryggheten
#ronja

Jag tänker mig 4-8 såna här i en cirkel, ungefär där sågbocken står nu, och lite till höger.
Med en damm i mitten eller en upphöjd fikaplats, kanske med småsten runt och klättrande taggfria björnbär.
Gatsten i kanten till gräset och på några ställen längre ut, som en gång.
Jag har tänkt ett hallondike bredvid det andra, med en grusgång emellan.

Det kan aldrig bli för mycket hallon.

Bild från #pinterest

Jag har ett konto.
Ett sånt där som jag ytterst sällan tar ut ifrån.
Lite speciellt liksom.
Det heter Dreams&Tattoos.
Utan drömmar går det inte att leva, inte ens när den krassa verkligheten bankar hårt hårt på dörren.
Därför kunde jag göra en länge planerad tatuering igår och jag är mycket nöjd med resultatet.

Visst är det förresten lite roligt att det går att döpa sina konton?

Träning
Oxytocin
En nyklippt gräsmatta
Hundpromenader
En ny rabatt
Hundra lökar
Ett blommande äppelträd
En fantastisk middag i uterummet
Systerhäng

"Jag lever så mycket i nuet! Därför minns jag inte vad alla heter eller vad de sagt"

Det är ett bra citat.
Jag lever inte så mycket i nuet, inte tillräckligt.
Jag har fokus framåt, och ibland bakåt.
Ändå minns jag inte vad alla heter eller vad de sagt. Eller vad jag ska göra, vill göra eller vad jag har gjort eller borde gjort.

Jag behöver rutiner, att se saker eller höra.
Speciellt när jag inte mår bra.
Och det gör jag inte just nu.
Jag tappar fokus på det som är viktigt, allt snurrar för fort.
I trädgården funkar jag bäst, där ser jag vad som inte är gjort på ett helt annat sätt.
Är mina diagnoser så osynliga att ingen inte tänker på dem längre?
Små frågor hjälper mycket.
Även om det inte ligger på någon annan, att jag klarar av min vardag.

Det är mycket som bytt plats idag.
Omskolning de lux innebar akut platsbrist i vardagsrummet.
Så mycket jag tordes, har hamnat i växthuset och hyllan har flyttat in i fönstret.

My work here is done.
Nu dags att jobba ute i landet.
Hänga tvätt och städa köket.

En högst märklig dag.
Ensam med hunden.
Lång startsträcka.
Alltså, orimligt lång.
Jag gör det jag älskar, men har ingen styrfart.
Känns som om jag vadar i sirap, mentalt och kroppsligt.
Nästan mera så, än igår.
Märkligt.
Trodde jag var förbi grubblet.
Fast det kanske ingår.
I fibron menar jag.

Hunden, min ständiga följeslagare.
Världens bästa.
Idag har vi upplevt sol, regn, sol igen. Testat gratisgodis och varit i skogen.
Gosat i uterummet och morrat åt Emma.

Arbetsbyxor på.
Planterat den nya pionen, Mother's choice.
Plockat ogräs i Ölandstoken vid växthuset.
Grävt tre hål för plantor under hasseln, och tagit bort ogräs där luktärtorna ska växa.
Planterat två Aronia med Adonis runt/under.
Planterat en fantastisk Mandschuricaklematis.
Grävt ur lite mer gång mellan pallkragarna vid vattentunnan.
Fixat jorden i de sista små.
Plockat bort svinmålla i de obrukade pallkragarna.
Planterat potatis i två säckar.
Klippt gräs och lagt i lökkragarna efter att tömt på ogräs.
Vattnat i växthuset.
Planterat vinterkyndel.
Funderat på var jag skulle sätta gojibäret. (Det blir ev tre meter.)
Lyssnat på ljudböcker.

I morgon ska jag skola om fler tomater, och söka fler jobb.
Because I have to.

Ett barn har sågat.
Ett annat har dragit till storstan.

Det har varit en fin dag med mycket kärlek, frukostsmoothie, visning och arbete i trädgård, upphämtning i skolan, blixtsnabbt besök på biblioteket, messande med syster om träd, upphämtning av varor på jobbet, tankning av bil, seriös småshopping, glassmys med lillskrutt, popcornträd, mer seriös småshopping, kvällsmat med hunden, Ikea, matinköp, upphämtning av fru, vin, yoga, mys och sömn.

Räcker gott.