En frukost hos A&N och katterna, sightseeing på söta fruns arbetsplats med
en bonuskram av P, och sedan vidare till stan med pendeln från Upplands
Väsby.
Dramaten, en lång köplista och mobilkamera.
Ett lila, illa medfaret, välanvänt SL-kort från en annan tid i mitt liv
och en vattenflaska.

Jag hade glömt hur jobbiga alla dessa synintryck är, och alla ljud.
Det är musikanter på tunnelbanan och även om de är ovanligt bra, stör
de min resa.
Min rytm passar inte riktigt här, och jag längtar lite hem till huset.
Jag är glad över att jag planerat min rutt så bra, att min lista inte
är alltför spretig.

Det är #tbt eller #throwbackthursday på Twitter på torsdagarna.
Idag är jag med för första gången.

Valet blev en bild på mej, vid Ales stenar i augusti 2011. Det är
semester. Semestern då jag hade lägst antal sovtimmar i
världshistorien. Ett evigt samtal på natten, hålla masken och vara
trevliga på dagen.

Det är slutet på början till slutet.
Då allt ställdes på sin spets.

Sen?

Sen tog allt slut och något nytt tog vid.
Livets bok vände blad.

Jag vill sitta under ett Baobabträd.
Bara vara.
Lyssna på cikadorna i skymningen.
Hitta lugnet och uppleva.

Igår skrev jag den bästa bloggen. Ever.

Jo, jag lovar!
Men något gick snett, galet, tokigt, fel. Jag skrev den inte klart,
och sedan var den bara som bortblåst.

Så den här? Bara en tribute. Eller nån slags försök till att
rekonstruera... fast jag vidhåller att den försvunna var bra. Den här?
Tja...

Alltså, 2012.

Köpte träningskort på SATS i Märsta strax innan nyår. Inget
nyårslöfte, utan en livsnödvändighet.
Testade allt.
Och jag menar allt.
Cykling, zumba, afro, powerstep, box, styrka, crosstraining, yoga,
yogalates, pilatesball, dancearobics, bodypump, core, shape, sh'bam,
deadball, satsenergy...
Det som fastnade hårdast var zumba, afro, core och shape. Och senare,
deadball. Inte bara för att jag gillar de fantastiska instruktörerna
Tessan, Linda och Cattis, utan också för att jag gillar
träningsformerna. Styrka och cykling tränade jag också regelbundet.

Årets fotoprojekt, fotoyatzy... med 212 (sedan ändrat till 213)
givna motiv, bilder att ta... ångesten kryper i mig, men jag testar.

Året då jag byter uniform från yllekostymen i säkerhetskontrollen till
väktaruniform (utan att bli väktare/säkerhetsvakt) och började jobba
långpass i grinden.

Är allt mindre på Facebook, och allt mer på Twitter.

Ryggskott, en sned höft. En öm häl. (väktarkängor med stålhätta är
helt fel för mig... och att bära tunga möbler nerför trappor)

Thailandssemester. Strax före regnet. Min första utlandssemester på
sjukt länge, och nu? Nu blir världen aldrig mer sig lik och längtan
tillbaka är stor. Snorkel, tempel, marknad, thaimat, färsk frukt under
ett parasoll på Karon Beach, sena kvällar i baren, fflöpning en tidig
morgon, tuctuc, och svettiga shorts. Mycket kärlek och vatten på
flaska.

Omgruppering igen på jobbet, samma uniform men andra arbetsuppgifter.
Nu bagage, personal och varuleveranser.

Löpförbud. En långdistanslöpare med löpförbud? Joråsåatt...

Berättar för barnens pappa att vi funderar på att flytta och att vi
vill ha lillebror med oss.

Får papper på att skilsmässan gått igenom.

Börjar på ännu en arbetsplats med uniform, samtidigt som jag jobbar
heltid på det gamla. Det här i sjukhuskläder, på psyk för äldre.

Åker på husvisning.
I Skåne.

Gifter mig. Med den vackraste kvinnan jag kysst. Vita klänningar,
många vänner, familjemedlemmar och en stor duk i gröngräset full av
hembakta bullar.

Byter efternamn.

Säger upp mig från mitt heltidsjobb. Nu har jag två timanställningar.
Skitläskigt.

Pride. En lugn en, med barnen med ibland. En hel del jobb. Många
vänner. Vi paraderar i Regnbågsfamiljer. En mysig kväll med grabbarna
på ön.

Köper huset. Med trädgård. Rum för allt/alla, även en massagebänk. Det är två våningar och en källare.
Tegel från 1959. Rabarber. Äppelträd.

Samarbetssamtal med pappan om yngste sonen.

Flyttar. 57 mil. Med 162 flyttkartonger.
Minsta barnet byter skola, till en skola med en fantastisk lärare och
uppmärksam rektor. Äldre barnet stannar hos pappan, han har ett år
kvar på gymnasiet.

Säger upp mitt SATSkort. Det värker i hjärtat, men det finns inget SATS i närheten av dit vi flyttar. Får avskedskramar. Vi lovar att hälsa på.

Cyklar. Många mil. Hittar sedan ganska bra hemmavid även med bil. Cyklar även en runda i Malmö, när jag åker med frun dit. Minnen, både bra och sämre.

Tömmer en vuxen sargad sons lägenhet och flyttar honom och hans prylar
hem till huset.

Skjutsar barn till och från Stockholm, barn och fru i omgångar till
och från Hässleholm, många många gånger under hösten. De gånger ungarna körs upp, sover vi hos kompisar, på hotell och varsomhelst. Hinner träna, gå på fest och jobbar ibland på dessa helger.

Är arbetslös, söker jobb som jag vill ha. Även sådana jag inte vill
ha. Heltid, deltid, nära och längre bort.

Jobbar i trädgården. Det ger styrka, energi och meningsfullhet.

Jobbar med huset. Sakta men målmedvetet. Ibland går det långsamt,
ibland ryckvis.

Träffar gamla vänner i Skåne. Och nya.

Firar artonåringens födelsedag i huset, med mina föräldrar och deras
respektive, samtidigt.

Åker med min älskade farmor i ambulansen när hon ramlar och bryter
höften på vår gräsmatta.

Hämtar en vacker stor hund, och är tvungen att lämna tillbaka honom
igen. Efter bara två veckor är kroppen trasigare än någonsin. Sextio
kilo hund som drar i koppel, det går att fixa till med tiden. Min
kropp har inte riktigt möjligheten och tålamodet bara. Han lämnar
efter sig en saknad blandad med lättnad.

Jobbar enstaka pass på mina jobb i Stockholm när vi är uppe.

Får efterlängtat besök från Uppsala. Roadtrip i Skåne och ut på landet
med alla barnen.

Yogar. Nästan varje dag. Ger resultat och jag fortsätter.

Är på anställningsintervju på ett jobb jag verkligen vill ha, men
faller på mållinjen. Är på anställningsintervju på ett annat jobb, som
jag varken vill ha eller får.

Träffar mina gamla svärföräldrar, märklig känsla, när jag lämnar barn
där för julfirande.

Reser till Helsingör med hjärtat. Det är kallt, men mysigt med egentid.

Pappan lämnar barnen och är välkommen in. Sitter o fikar, går husesyn.

Gör en lista med målsättningar för nästa år (publicerad 26/12)

Firar jul i huset, på en annan dag än julafton. Med fruns föräldrar,
lillebror och våra ungar.

Är klar med årets fotoutmaning, två dagar före deadline. Alla 213 bilderna. En skön och härlig känsla

Säger farväl till mormor, strax innan hon slutar andas, någon dag innan nyår.

Firar nyår i huset. Vi fem. Med spel, lyxminipizzor, småefterrätter,
tomtebloss och läsk.

En fantastisk badrumsmatta, fotad på en skånsk odyssé med familjen och
gode vännen R.
Jag får känslan av att ligga och vila huvudet på en varm mage, en sån
som finns i min säng om morgonen när jag kryper tillbaka och kramas.
Om jag hinner, vill säga, innan hon går upp.
Ibland.
Idag hann jag.

En barnfri dag, den första av flera.
Helsingør är resmålet för dagen.
Vi tar bilen till pågatåget i Hässleholm. Det är inte så många bussar
från Broby som passar m tågen till Helsingborg ;-)
Det är alldeles för länge sedan jag var i Danmark, men jag hittar
ganska bra i shoppingkvarteren fortfarande. Pixie har aldrig varit
här, och ler lite åt mig när jag pekar ut barndomens glasställen som
är stängda för säsongen. Det är mysigt att gå hand i hand, även om det
är kyligt. De danska husen är gamla, färgglada. Bilden är från en gata
som ligger bakom gågatan.
Vi fikar på Møllers, Danmarks äldsta konditori, jagar julklappar,
foton till fotoyatzyt och strosar.
En jättefin dag.

Det är pappahelg. Den första sedan vi flyttat.

Ingen av oss ska jobba i helgen, det är en paus från huset och allt som ska göras hemma. Ute och inne. Vi planerar i bilen upp, det som ska göras i huset, och åtminstone mitt huvud är fullt av trädgård. Det finns stora möjligheter, det är ett fint hus och en fin trädgård vi har. Jag har bara suttit ner när jag ätit de senaste veckorna, men ändå inte känt stressen. Förrän nu, i helgen, när jag slappnat av. Jag har inget jobb än, men sysslolös? Knappast.
Jag luftar en farhåga redan på vägen upp, att hemresan kommer att bli tuff, med en unge som gråter efter pappan. Det är inget vi ser fram emot.

Ösregn när vi kommer fram, det var inte sanktionerat. Vi fick revidera en del planer, det är inte lika kul med båtresor och promenader inne i stan när vattnet strömmar mellan tårna inne i skorna.
Vi hinner lämna två barn, krama det tredje och de saknade gamla scoutvännerna, hämta min systers köksbord som får ett nytt hem hos oss i vårt kök i huset, lämna tillbaka lånade flyttkartonger hos vännen A och få varsin bit hemlagad blåbärskaka med i bilen innan vi hamnar isäng på hotellet. Det finns ingen parkering som tillhör hotellet, jag tog det för givet. Det är en bit att gå i ösregnet, men vi är åtminstone framme.
Det är skönt att sträcka ut kroppen. Bilresorna till Stockholm kommer att tära på kroppen, jag måste prioritera en viss mängd träning trots kaoset hemma. För kaos är det. Om än inte alls som i början.

Hotellfrukost. Bara att smaka på ordet gör mig hungrig. Det är mysigt att äta i hotellets restaurang, trots högt i tak och människosorl. Vi har ett möte i Tumba på förmiddan. Ett möte med fika, efter att vi lämnat två av stolarna i hennes föräldrars hus. Musikalgänget har samlats för att informeras om hur läget är. Jag ingår inte längre i ensamlen, och söta frun håller på att avveckla sig som producent. Det är alltid lika mysigt att krama R. Så nära en bästis jag har kommit som vuxen. Nästa gång vi kommer upp, ska vi bo första natten hos honom. Det ser vi fram emot. Mycket.

Zetas trädgård är nästa anhalt. Det är en fantastisk trädgårdshandel. Det finns mycket att drömma om, och vi är märkligt överens om det vi vill ha. Skönt. Nästa gång vi är här, kommer det att finnas en lila fläder och två blåbär med hem i bagaget. Här, trots regnet, skulle jag kunna vandra runt mycket längre. Definitivt kommer det att bli fler besök. Två fantastiskt söta klöver med lila blad blir det den här helgen, och massor med foton och planer.

Indisk mat, det har jag saknat. Kista galleria istället för regn i stan. Stan hinner vi med en annan gång. Det är vi som är viktiga, den här helgen. Vi har haft en del tid isär, efter en träffasnästandygnetruntsommar. Det är skönt att andas utan barnen tätt inpå. Senare på kvällen åker vi upp till våning 34. Det är mörkt, gatlyktorna lyser. Utsikten vi saknat på fjärde våningen, tar vi igen här.

En hotellfrukost till efter en natt i fluffiga vita lakan. Kakel, klinker, klickgolv, toastolar. Vi hinner titta på ganska mycket på byggvaruhuset innan det är dags att hämta barnen.
Mina farhågor besannas inte, det är en glad lillkille som möter oss vid bilen. Glad, om än något trött.

Barnet vi lämnar kvar hos pappan skojgnider tårar ur ögonen, och hela bilresan tillbaka ångrar jag att jag inte följde min impuls att kasta mej ur bilen för en kram till. Det var svårt att släppa hans famn idag, trots att vi överraskande nog ses redan på fredag. Hans famn är varm och trygg. Det finns så mycket kärlek i den.

Inte förrän i bilen hem, efter många körda mil, fattar jag. Jag har haft en jättetrevlig helg, men andats alldeles för grunda andetag.
Jag var inte helt säker på att jag skulle få honom med hem. Han, det lilla lockiga trollet som börjat ett nytt liv, med ny skola, ny lärare och nya kamrater. Nytt hus, nytt rum och ommålade möbler. Med två mammor och en storebror, och släkten mycket mycket närmre.

Jag var inte säker, alls.

Postpride...
Det är många tankar som snurrat runt den här veckan. Det har varit ett spännande pussel med jobbdagar på sjukhuset, tre troll, barnfria kvällar, barn med i parken, flyttkartongspackande och framtidsplanerande. Mitt kryssande runt ex, deras flickvänner, barnets flickvän...

Nu sitter jag här i bilen på väg söderut. På väg till Huset, till pappersskrivande, namnteckningar, lån, nycklar, målarfärg och täckpapp. Vi ska egentligen bara ner och vända, vi flyttar om en vecka. Tröttheten hotar mitt skrivande. Kroppen värker efter detkundeslutatmycketvärre-nästanfall i paraden och ögonlocken är tunga.

Jag sorterar i minnena från veckan. Det är några som sticker ut.
Alla mysiga kramar av barnen.
Middan hos pojkarna på ön efter paraden.
Atmosfären av alla transor, glitterbögar, feministflator, familjer, tajta jeans, baggy jeans, kängor, höga klackar, kepsar, rosa peruker, jobbarkompisar, vänner, såpbubblor, politiker, läder, fjäderboa, lack...
Artister, både bra och sämre, i Pride Park.
Sönerna kramandes m pappan i paradens början.
Alla applåder och hurrarop på Hornsgatan.
Lillebrors godissamlande i parkens tält.
Passande fusktatueringar.
Personer bakom nick på qx, bakom alias på twitter.
Fruns gamla vänner, som på vår fjärde Pride tillsammans berättar för mej att vi passar så bra ihop, att vi verkar så lyckliga tillsammans, att de är så glada för vår skull, att de önskar oss lycka till med hus och livet som gifta.

Hennes lyckliga leende, förtrollande, glittrande busiga ögon.
Hon som tagit våra barn till sig som sina.
Hon, den underbara varelsen som har min ring på sitt finger, och en plats i mitt hjärta, i min framtid.

Det är vackert i sol och sommar, vårt Stockholm. Jag hade inget förhållande med stan, innan jag flyttade hit en blöt och kall aprildag för många år sedan. Aldrig varit här, som liten eller ung. Inga skolresor, ingen semester.
Jag kommer att sakna Stockholm, farten, promenadstråken, bullriga tunnelbanevagnar och stressen. Det kommer att bli många resor hit. Men bo, det gör jag hellre någon annanstans. I alla fall just nu. Söderut. Ett lugnt tempo, nära naturen och familjen. Ja. Så får det bli.
Snart.

Jag försöker verkligen. Att leva i nuet, att omforma mitt liv så det passar mej, både utsida, insida, omgivning och min inre trädgård.
Don't blame your past.
Det är svårt. Riktigt svårt. Att inte vara bitter. Att inte tänka på det som inte var bra, att bara tänka på det positiva och se framåt. Det finns så många taggar kvar. Sånt som kunde varit bättre, rikare och blommigare. Framtiden ser ljus ut, men det finns envetna, irriterande orosmoln kvar.
Det har hänt så mycket det senaste året. Flytt, ny träningsinriktning, skilsmässa, husdrömmar, allvarliga samtal om livet, trasig rygg, tårar, skratt, trasig fot, nytt jobb, krossade marathondrömmar, anpassning, bröllop...
Snart flyttar vi igen. Den här gången många mil bort.
Och hem.

Det har tagit ett tag att sortera intrycken från i påskas. En kort helg, några få dagar tillbringar vi i Skåne. Jag har med mig älsklingen och två barn i bilen, det stora tar bussen ner. Bor hos mamma och J, träffar dvärgspetsvalpen Teo. Helt fantastiskt söt liten hund, viftar på sin stubbsvans när han ser oss. Gå i koppel funkar hjälpligt, och vi blir förtrollade allihop. Han är inte riktigt lika charmig när han bär iväg med skor eller tuggar lite på oss med sina sylvassa valptänder. Men fortfarande... söt. Mamma är lite trött, en valp är som en bebis, vaknar på natten o behöver gå ut. Det är mysigt att vara här. Välkomnande och tryggt.

Vi åker till min farmor. Det är skönt att hon reder sig så bra, även om hon både ser och hör dåligt. Det som inte fungerar riktigt är städningen. Vi sliter en stund med köket, när vi diskar. Det är mer spill än vanligt, och hon ser det inte. Jag frågar försiktigt om hon funderat på att låta nån komma hit o städa, och det har hon. Får höra att pappa inte tycker det är nån bra idé. Note to self, prata m pappa om det.

I påskhelgen inträffar vårens kulturella begivenhet. Konstrundan på Österlen. Vi har stämt träff med A och K. Han har glömt att berätta om Magen. Känner efter, och blir bara glad. Vi tittar på varann ett par sekunder, fastnar nån sekund extra i förlängesen och ler. Det känns jätteroligt att Magen är så stor, det är andra försöket. K är i vår ålder, jag hoppas det går bra.
Vi tittar på jättefina silversmycken, Åhusbaserade akvareller, målningar och silverkonst. Konstnären säljer sina verktyg och det är nära att vi kommer hem med en vals, som väger hur mycket som helst och som skulle ta upp hela bakluckan, men tyvärr hakar den i lite..
Efter att vi varit på Aoseum och irrat i kända rum från förr, nu i ljusa färger, skiljs vi åt på torget. Ungarna röstar för glass. En promenad ner till hamnen, det är fint här trots kylan i luften.

Havet. Vi åker ner till havet. Jag pekar på det lilla huset som fanns på akvarellerna, och som finns på tavlorna pappa målat, de som nu min syster har. Jodå, Emrik känner igen. De tre älskade sönerna leker på stranden. Jag står kvar med älskade pixien uppe på brinken och bara andas. Kontrasten mot Karon beach är total. Vi är ensamma i kylan, och färgerna, lukterna är annorlunda. Bara vågorna är samma. Universella. Jag är glad att vi är här.

Mitt i ett leende rinner tårarna. Hon säger att jag är vacker, och de går inte att hejda. Vi är högt upp ovanför Indien, ovanför molnen. Ett land jag länge drömt om att besöka. Hur ska jag förklara, jag har nog inte varit lika vit utanpå och svart inuti på länge. Sockerblues? För lite sömn? Min rygg plågar mej och jag vill inte visa mej svag. Förra natten somnade vi sent, jag mycket senare än henne. Inte resfeber, det var livet i allmänhet som kom ifatt.

I ett dis lämnar vi Thailand. Solen är på väg upp. En trött sol. Vi är också trötta, har bara sovit ett par timmar. Det var med tunga fötter jag klev in i taxin utanför hotellet mitt i natten. Det har varit en helt fantastisk vecka. Lata varma dagar utan vardagsvärken. Hemma väntar jobb på ännu en ny plats efter omorganisationen, ett förråd som behöver gås igenom, livsavgörande beslut som måste tas, pappersarbete m skilsmässan och snöblandat regn.
Jag längtar efter mina barn, men också efter det salta havet mot strandkanten. Där det var skönt att springa tidigt på morgonen, promenera, bada, sova under parasollet. Hettan, vindens svalka, vattnet. Vi hann med några sovmorgnar, att gå omkring på marknad, ett tempelbesök och en eftermiddagstur till en ö med snorkling, vackra fiskar och koraller. Strand varje dag. Vi har ätit god vällagad mat till överkomliga priser, och druckit knäppa drinkar. Vänliga ansikten och igenkännande leenden. En mysig, fantastisk, underbar semester.
Vi har med oss fina saker i bagaget, både till oss själva och barnen och vi lärde oss att undvika närgångna försäljare. Ryggen som var trasig redan innan, for ganska illa i flygstolen dit, i solstol och i sängen på hotellet, men de många promenaderna i sanden i strandkanten, simturerna och händerna på Nin Massage gjorde underverk.
Jag vill hem, samtidigt som jag vill tillbaka.
Det är en skakig resa, det är svårt att sova. Men jag hittar lugnet inom mej och känslan av vågorna finns kvar i kroppen.

Ett lugn sprider sig långsamt i kroppen, och jag har ett leende på läpparna trots ryggvärken, eländeshöfterna och den långsamma packningen till resan.
Det är efter samtalet med den nya chefen, som rynkan mellan ögonbrynen är borta och det är ett ljus tillbaka i ögonen, ett ljus som försvann när jag fick det nya schemat med posten i måndags. Ett schema som har de arbetstider jag önskat i den nya stora omorganisationen, även om det var tredjehandsvalet.
Vi är över tusen stycken, och jag inser att det är svårt att göra alla nöjda.
Det var några koder jag inte förstod, och min semester nästa söndag var inte ifylld. Det gick långsamt upp för mig under samtalet med underbara planeraren T, att jag blivit flyttad till gul sida.

Alla barnhelger blev uppfuckade, pappahelg skulle blivit mammahelg, det är ganska omfattande planering på åtminstone mina helger. Jag ingår i ensamblen och har några småroller i en musikal som sätts upp i Tumba i höst, RENT. Repschemat som delvis lagts efter mina jobbdagar, omg. Jag skulle ju aldrig kunna träna med de andra... Den vanliga träningen, där spelar det ingen roll liksom. Skorna står i hallen, och SATS har öppet samma tider varje vecka... Men. Lyckoskänslan, känslan av den stress jag känt inför vår/sommaren med det nya schemat bara försvinna, där i bilen efter simningen idag.

Åh så skönt. Jag har kastat iväg ansökningar på en massa jobb, nästan som en kulspruta de senaste dagarna. Nu kan jag ligga lite lågt, jag måste inte bort nuuuu. Men det ingår i framtidsplanen sedan ganska länge, att ta mig därifrån. Att bli min egen. Och ha en meningsfull arbetsdag. En arbetsdag som stimulerar huvudet, som inte går på rutin. Med positiva människor och utmaningar varje dag.

Det nya schemat? Det är detsamma som jag fick. Men på rätt dagar, samma dagar som jag jobbat hittills. Jag är glad över luckan som lämnats åt mig, av en mammaledighet.

Gaza Marathon. Hon springer för barnens skull. Trotsar sand, storm, regn och Hamas med sina ak47:or. Hon gör det för barnens skull. För att ge dem ett hopp om en annan framtid. Flickor följde henne på vägen. Leende. Det är starkt. Det är fantastiskt farligt och modigt. Hon är tuff den där Naiti. Hon gör skillnad.

Semestern är beviljad, för oss båda.
Sedan länge har vi planerat att åka nånstans till solen, stranden, havet.
Tillsammans.
En restresa, en relativt billig resa, till ett varmt land vi aldrig varit i, med lite packning och lätt plånbok. Nu känns det roligare att planera, nu när vi vet att pengar är på väg.
Nu, när jag inte längre har funderingar på hur jag ska berätta, ser jag fram emot resan med enbart glädje.

Vi sitter med varsin dator i knät och drömmer oss bort till en annan verklighet som blir vår för en vecka. Utflykter, spännande mat, stränder och värme. Varma dagar och varma nätter, solkräm, foton och löpning. Allt i ett virrvarr. Spännande att planera. Fantastiskt att genomföra.
Tanka sol, energi.
Tanka glädje.

Årets lista är i full gång. En i princip just nu helt hemlig lista som kommer att redovisas öppet i denna blogg vid årets slut. Inte riktigt hela listan, det finns gränser, ler. Det är definitivt inte en nyårslöfteslista, snarare ett levande dokument som påbörjats i stor skala och som förmodligen kommer att fyllas på under året. Jag kommer inte att hinna uppfylla hela listan, utan plocka godbitarna och sånt jag verkligen vill, och vågar. Inte hinna hela. Men stor del. Det känns skönt med planer i listform, överskådligare på någe vis. Inte bara lösa ändar och funderingar i en för full hjärna.

Jag blir informerad om en resa.
En lång resa. I två veckor lämnar han över ansvaret för det lilla lockiga trollet på storebror som inte är myndig. De har redan löst det.
Detta levereras två timmar efter mitt tandläkarbesök, fortfarande groggy av smärta, den psykiska påfrestningen ett tandläkarbesök innebär för mej, och bedövning som håller på att släppa sitter jag bara o stirrar på telefonen.
Han har löst det själv.
Jag vet inte vad som är värst. Brist på kommunikation, prioriteringarna, resan, tidpunkten för informationen... för det är information, ingen start på diskussion som han sen hävdar. Storebror säger att han har blivit tillfrågad. Ja förmodligen. Men... hur svarar man nej?
Barnen är vårt gemensamma ansvar, inget man lägger på ett syskon i första hand.

Såhär några dagar efteråt, när det har landat, är det bara sorgen kvar. Sorg och en del ilska.
Över alla resor vi inte gjort tillsammans. För att vi inte haft råd. Eller? Jo självklart har vi haft ganska ont om pengar. Men det är inte det enda skälet. I slutet på sommaren, tidigt på hösten berättar han, han är flygrädd. Den pusselbiten har fattats i många år. De resor han gjort med jobbet har varit många, då har han inte haft valet att låta bli.
Jag är inte bitter. Snarare arg och ledsen. Eller? Jo en del bitterhet sitter den nog i ena mungipan ändå. Det går inte att bortse ifrån att han gör helt andra val numera. Otänkbara saker under vår tid är nu helt självklara.
Tillfällen som aldrig kommer tillbaka.

In my back I can feel the posture
In the mirror I see my collarbones
The weight is almost the same, but the muscels are back. I can feel the power, the strenght in my body. And my inner  strenght.

It´s thirtyeight days left. I have to recapture my skills. I have the mindpower, I hope the body wont let me down. Thirtyeight days. Before the run.
And I will be well prepared.

Mina tårar, osynliga för henne till en början, rinner oupphörligen när jag kör ut i första rondellen tills vi är långt bort. Vi har hälsat på äldste sonen. Äldste sonen, som har så mycket kvar att lära, som fast hans mammor och småbröder kommer på väntat efterlängtat besök inte orkar städa, som ska ta tag i sitt liv. Hon frågar, jag är tvungen att fundera. Jo. Jag gråter både över att lämna, och för röran i hans rum. Över att han inte tar bättre hand om sig. En hög med paket, han blir glad det märks. Över kuvert med från båda mina föräldrar, hårda tunga paket och andra lättare som vi tagit med oss på vägen. En grekisk lunch, med mycket prat, många leenden och lite allvar och några mammaförmaningar. Efteråt blir det många kramar, en gruppkram som slutar i en lång egen. Det är svårt att släppa, och en del av mej av mitt hjärta, stannar kvar hos honom som blir lämnad kvar.