1. Bli starkare. Kroppsligt. Mentalt.
Jodå. Både ock. Det har varit lite si och så med träningsmotivationen under året. Min mentala styrka är definitivt bättre.

2. Börja jobba. 
Jag började jobba. Både en och två ggr. Först som personlig assistent, sedan som larmoperatör. På det första pajade ryggen, ett vridet korsben. På det andra? Ojoj. Musarm, stresspåslag i hundranittio, för lite sömn, för många timmar i bil, för lite träning, galna arbetstider? Jag mår bättre nu.
Jag har varit på en intervju nu strax innan jul. Hoppas få svar snart.

3. Lyssna inåt.
Eh. Nja.

4. Måla ett stort furuskåp vitt.
Ja! Det är gjort! Riktigt riktigt fint.

5. Springa en mil. Jag har insett att det är ganska långt, en mil. Började i princip löpåret med att springa en tävling på våren, en etapp på 7 km i en stafett. Helt galet. På riktigt. Sprang inte på flera veckor efter det. I oktober tog jag ett krafttag på riktigt för att få till längden, och lyckades komma upp i 11 km på cykelvägen mot Glimåkra tillsammans med en ytterst motsträvig hundfröken en mörk kväll.

6. Egentid
Jodå. Det har jag. På ett helt annat sätt än jag hade tänkt. Frun jobbar på distans, och i Sthlm...

7. Skriva mera. Både bloggar och annat. Framför allt när känslorna är färska.
Oh well. Jag har kollat. Jag har skrivit FÄRRE bloggar 2013 än 2012. Det är ju knas. Däremot har jag twittrat mycket mera...

8. Sluta bry mig om att min pappa väljer bort oss. 
Det är svårt. Riktigt svårt. Men jag tycker nog ändå att jag lyckas bättre nu.

9. Få min fot på fötter. (Dvs rehabträna den och bli av med hälsporren.)
Jag har en bättre häl. Dock är resten av kroppen i rätt kasst skick.

10. NaNoWriMo...
Jo. Jag började storartat. Det blev 8384 ord (av 50 000) på typ en vecka. Jag skrev av mig mina minnen. Sen? Svimmade. Ramlade av en stege. Blev av med jobbet. Så jag kan väl säga att min månad inte riktigt var på min sida...

11. Tapetsera i massagerummet
Ja! Med fondvägg och allt...

12. Simma.
Har simmat. Mycket. Men gärna mera 2014.

13. Duscha i huset. Inte i källaren, inte hemma hos mamma, utan hemma, på bottenvåningen. Badrumsrenoveringar är botten. Hoppas resultatet blir bra.
Resultatet blev fantastiskt bra. Det är värmeslingor i golvet, klinker, kakel, duschväggar, gott om skåp... Ja, riktigt riktigt bra.

14. Gå ner minst en storlek i kläder.
Nope.

15. Hitta en ribbstol till träningsrummet. Eller vår dungeon som det är så mycket roligare att kalla den...
Nope.

16. Tillbringa någon dag i månaden i skolan. I lillkillens klassrum. Hans lärare har bjudit in, och jag tänkte anta utmaningen.
Nope. Fick inte ihop det med arbetslivet. Sov för lite.

17. Yoga nästan varje dag.
Nä. Blev nog mindre än jag trodde var möjligt.

18. Visa min kärlek bättre.
Tror jag glömt fråga de jag älskar.

19. Le.
Nu när jag inte jobbar kvar i Växjö, har jag lättare att le.

Det viktigaste målet fanns i rubriken. (Good Enough)
Jag ska nånstans i allt det här känna att jag är good enough.
Att jag duger som jag är.
Det är svårt.

Edit:
20. Sluta med en medicin.
Det gjorde jag. Den där värkmedicinen jag ätit i flera år. Det har fungerat rätt hyffsat. Kanske delvis på att det inte har varit lika kallt som förra vintern. Ännu.

depends on many things.

But mostly on you...


Det är mycket som händer. Eller egentligen ganska lite ur ett helt annat perspektiv.
Det där jobbet jag fick, var oväntat tufft mot min kropp. Och jag gjorde som jag brukar ibland.
Du vet, jag är ju rätt envis. Och stark. Det här ska jag fixa. Att lyssna på kroppen? Nja. Det inträffar väl ibland. Men nya arbetsmoment, och rullstolskörning på ett knöligt snöigt underlag...
Roliga tabletter och ett råd att byta jobb fick jag av läkaren på vårdcentralen.
När händerna gav upp, och jag fick inflammation i tumlederna, då nånstans insåg jag vidden.
Det var med händerna det började. Den där fibron jag dras med. I många år kunde jag inte diska, inte handarbeta eller pyssla, inte bära tunga saker, inte dammsuga, inte prata för länge i telefon utan att händerna somnade, inte cykla för länge, inte vandra med tung packning...
Jag är nästan på väg att hamna där igen, och jag kämpar emot som fan.
Så länge jag tränar, tar hand om mig, utför rätt sorts arbete hemma och på jobbet. Då. Då funkar det.
Men att hamna i samma avgrund som för elva år sedan? Pga ett jobb?
No way. Tyvärr är jag inte i en ekonomisk sits att jag bara kan sluta. Att bli avstängd från A-kassan en gång till på ett halvår är inget drömläge precis.
Jovisst. Jag kan säkert hitta nån läkare som skriver det där intyget som behövs. Där det står att jag måste sluta av fysiska orsaker. Men jag har helt enkelt ingen lust. Jag är 43 år, och vill inte ha nåt papper på att jag skulle vara mindre arbetsför än nån annan.

Men nytt jobb då? Hur går det med det?
Jag har varit på en kort information, med över 60 andra, på en arbetsplats jag verkligen vill börja jobba på.
Gjort ett test där jag fick ruskigt bra resultat.
En intervju med min tänkta arbetsledare. (En av 20 på 4 tjänster.)
Gjort två asjobbiga tester på nätet.
Ska på test på Rekryteringsmyndigheten i morgon, där jag ska få feedback på testerna och prata med en psykolog.
Sedan?
Hoppas jag får det.
Det är ett jobb med mycket ansvar, sammansvetsad grupp, lunchavbrott, ergonomitänk, träningspeng, skiftjobb, tio mils resväg m bil, utvecklingsmöjligheter... och semester. Det är inte så höga krav jag har numera. Skratt.

Det där med att det inte händer så mycket?
Ja... influensan högg mig på jobbet förra onsdan. De inflammationshämmande tabletterna jag fick, maskerade febern, men till slut sa kroppen ifrån. Helt däckad. Så... jag tränar inte så mkt såklart. Och orkar inte göra så mkt av alla sakerna på att-göralistan. Men det får vara okej. Och det är en jobbig insikt att jag behöver kämpa för att tycka att det är okej ändå. Att inte göra något. Men det är trist att inte kunna åka till min farmor. Saknar henne.
Lusten att skriva har sinat nu när jag varit sjuk. Eller nä. Snarare orken, för det har ju inte saknats uppslag direkt. Men det som fick igång mig, var inget som direkt är nåt i mitt liv, utan i nån annans.

Något som gör mig trött på människor, och för det mesta är det kvinnor, är när någon bara tar skit. Bara tar emot, för att inte göra sig besvärlig. Inte vill stöta sig, för då blir det jobbig stämning. Det kan vara på jobbet, som i det här fallet, eller i familjen, i skolan, överallt.
Kämpa liksom!
Det händer mig också, självklart, men jag försöker känna efter, försöker göra det som är rätt för mig.
För att det är så jävla viktigt.
Att må bra.
Om jag inte vågar stå upp för mig själv, om jag inte orkar, eller tycker om mig själv i de beslut jag fattar, då lär ju inte det ge några bra signaler till de jag har omkring mig.
Jag äger ingen offerkofta, däremot kan jag ofta ta på mig själv skulden för att något varit dåligt.
Förr har det hänt att andra lägger skulden på mig, och det har ibland tagit ett tag för mig att komma på att de har fel.

Det är du som är ansvarig för hur du mår. Andra kan hjälpa till.
Men det är du som äger framtiden.

Äntligen!
Jag har äntligen börjat jobba.
Med en human arbetstid, rimlig lön för branschen och relativt nära till jobbet.
Men.
Jag hade inte räknat med stressen. Stressen över att hinna med alla
lektioner i skolan, hitta till rätt buss, hinna mata/äta, gå på
toaletten när jag behöver, få honom att gå på toaletten, aldrig ha tid
att tänka själv, skolpersonalens motsättningar, hålla reda på alla
prylar, använda rätt hjälpmedel, försöka tyda hans signaler rätt...

Känslan av att tappa kontrollen över vem jag är, min styrka, min tro
på mig själv. Den är tuff.

Jag tror att jag passar bättre hos någon annan.
Någon som pratar.
Någon som är äldre.
För egentligen är inte arbetsuppgifterna fel, jag är bara inte rätt
person för just honom.

När söndagsångesten slår till redan på torsdagen, och ligger som ett
tunt hölje över återhämtningen hela helgen? Då vet man.
Att det inte är rätt.

Alltså... det här med att jag söker jobb som jag inte vill ha?
Många många fler än de jag verkligen vill få?
Arbetsförmedlingen kräver att jag söker jobb.
Men jag vill inte söka fler.
Jag vill börja jobba!

Jag vill själv kontrollera mitt liv.

Igår skrev jag den bästa bloggen. Ever.

Jo, jag lovar!
Men något gick snett, galet, tokigt, fel. Jag skrev den inte klart,
och sedan var den bara som bortblåst.

Så den här? Bara en tribute. Eller nån slags försök till att
rekonstruera... fast jag vidhåller att den försvunna var bra. Den här?
Tja...

Alltså, 2012.

Köpte träningskort på SATS i Märsta strax innan nyår. Inget
nyårslöfte, utan en livsnödvändighet.
Testade allt.
Och jag menar allt.
Cykling, zumba, afro, powerstep, box, styrka, crosstraining, yoga,
yogalates, pilatesball, dancearobics, bodypump, core, shape, sh'bam,
deadball, satsenergy...
Det som fastnade hårdast var zumba, afro, core och shape. Och senare,
deadball. Inte bara för att jag gillar de fantastiska instruktörerna
Tessan, Linda och Cattis, utan också för att jag gillar
träningsformerna. Styrka och cykling tränade jag också regelbundet.

Årets fotoprojekt, fotoyatzy... med 212 (sedan ändrat till 213)
givna motiv, bilder att ta... ångesten kryper i mig, men jag testar.

Året då jag byter uniform från yllekostymen i säkerhetskontrollen till
väktaruniform (utan att bli väktare/säkerhetsvakt) och började jobba
långpass i grinden.

Är allt mindre på Facebook, och allt mer på Twitter.

Ryggskott, en sned höft. En öm häl. (väktarkängor med stålhätta är
helt fel för mig... och att bära tunga möbler nerför trappor)

Thailandssemester. Strax före regnet. Min första utlandssemester på
sjukt länge, och nu? Nu blir världen aldrig mer sig lik och längtan
tillbaka är stor. Snorkel, tempel, marknad, thaimat, färsk frukt under
ett parasoll på Karon Beach, sena kvällar i baren, fflöpning en tidig
morgon, tuctuc, och svettiga shorts. Mycket kärlek och vatten på
flaska.

Omgruppering igen på jobbet, samma uniform men andra arbetsuppgifter.
Nu bagage, personal och varuleveranser.

Löpförbud. En långdistanslöpare med löpförbud? Joråsåatt...

Berättar för barnens pappa att vi funderar på att flytta och att vi
vill ha lillebror med oss.

Får papper på att skilsmässan gått igenom.

Börjar på ännu en arbetsplats med uniform, samtidigt som jag jobbar
heltid på det gamla. Det här i sjukhuskläder, på psyk för äldre.

Åker på husvisning.
I Skåne.

Gifter mig. Med den vackraste kvinnan jag kysst. Vita klänningar,
många vänner, familjemedlemmar och en stor duk i gröngräset full av
hembakta bullar.

Byter efternamn.

Säger upp mig från mitt heltidsjobb. Nu har jag två timanställningar.
Skitläskigt.

Pride. En lugn en, med barnen med ibland. En hel del jobb. Många
vänner. Vi paraderar i Regnbågsfamiljer. En mysig kväll med grabbarna
på ön.

Köper huset. Med trädgård. Rum för allt/alla, även en massagebänk. Det är två våningar och en källare.
Tegel från 1959. Rabarber. Äppelträd.

Samarbetssamtal med pappan om yngste sonen.

Flyttar. 57 mil. Med 162 flyttkartonger.
Minsta barnet byter skola, till en skola med en fantastisk lärare och
uppmärksam rektor. Äldre barnet stannar hos pappan, han har ett år
kvar på gymnasiet.

Säger upp mitt SATSkort. Det värker i hjärtat, men det finns inget SATS i närheten av dit vi flyttar. Får avskedskramar. Vi lovar att hälsa på.

Cyklar. Många mil. Hittar sedan ganska bra hemmavid även med bil. Cyklar även en runda i Malmö, när jag åker med frun dit. Minnen, både bra och sämre.

Tömmer en vuxen sargad sons lägenhet och flyttar honom och hans prylar
hem till huset.

Skjutsar barn till och från Stockholm, barn och fru i omgångar till
och från Hässleholm, många många gånger under hösten. De gånger ungarna körs upp, sover vi hos kompisar, på hotell och varsomhelst. Hinner träna, gå på fest och jobbar ibland på dessa helger.

Är arbetslös, söker jobb som jag vill ha. Även sådana jag inte vill
ha. Heltid, deltid, nära och längre bort.

Jobbar i trädgården. Det ger styrka, energi och meningsfullhet.

Jobbar med huset. Sakta men målmedvetet. Ibland går det långsamt,
ibland ryckvis.

Träffar gamla vänner i Skåne. Och nya.

Firar artonåringens födelsedag i huset, med mina föräldrar och deras
respektive, samtidigt.

Åker med min älskade farmor i ambulansen när hon ramlar och bryter
höften på vår gräsmatta.

Hämtar en vacker stor hund, och är tvungen att lämna tillbaka honom
igen. Efter bara två veckor är kroppen trasigare än någonsin. Sextio
kilo hund som drar i koppel, det går att fixa till med tiden. Min
kropp har inte riktigt möjligheten och tålamodet bara. Han lämnar
efter sig en saknad blandad med lättnad.

Jobbar enstaka pass på mina jobb i Stockholm när vi är uppe.

Får efterlängtat besök från Uppsala. Roadtrip i Skåne och ut på landet
med alla barnen.

Yogar. Nästan varje dag. Ger resultat och jag fortsätter.

Är på anställningsintervju på ett jobb jag verkligen vill ha, men
faller på mållinjen. Är på anställningsintervju på ett annat jobb, som
jag varken vill ha eller får.

Träffar mina gamla svärföräldrar, märklig känsla, när jag lämnar barn
där för julfirande.

Reser till Helsingör med hjärtat. Det är kallt, men mysigt med egentid.

Pappan lämnar barnen och är välkommen in. Sitter o fikar, går husesyn.

Gör en lista med målsättningar för nästa år (publicerad 26/12)

Firar jul i huset, på en annan dag än julafton. Med fruns föräldrar,
lillebror och våra ungar.

Är klar med årets fotoutmaning, två dagar före deadline. Alla 213 bilderna. En skön och härlig känsla

Säger farväl till mormor, strax innan hon slutar andas, någon dag innan nyår.

Firar nyår i huset. Vi fem. Med spel, lyxminipizzor, småefterrätter,
tomtebloss och läsk.

En natt på Clarion Arn, och sedan tvärtt kast till timjobbet på
sjukhuset. Det är en märklig känsla. Jag är tillbaka och jobbar, efter
flera månader. Det är bara kända ansikten på personalen. Även på tre,
fyra av patienterna. Det är tyvärr vanligt att samma patient
återkommer. Speciellt de maniska. Jag blir glad att se min
favvopatient, och det känns helt knasigt. Dels vill jag ju att hen ska
klara sig utan oss, dels får vi inte ha favoritpatienter... Samtidigt,
om hen ändå ska hit, kan det ju gärna vara på min helg ;-)
Det har varit ett jobbigt arbetspass. Vi har flera tunga patienter,
det är hösten som tar dem hårt. Jag är ringrostig, och känner inte
patienterna och deras egenheter.
En kollega undrade lite vart jag tagit vägen efter sommaren, han hade
semester under mina tre sista jobbveckor och ingen hade berättat att
jag flyttat från stan. Vi har en del att prata om i morgon när vi ses
igen.

Det är skönt att ta sig ut i friska luften, i dubbel bemärkelse. Det
är kallt i luften men det är skönt. Jag ska tillbaka dit i morgon,
förhoppningsvis inte alltför trött. Jag gillar min egen säng, och
längtar hem.

Postpride...
Det är många tankar som snurrat runt den här veckan. Det har varit ett spännande pussel med jobbdagar på sjukhuset, tre troll, barnfria kvällar, barn med i parken, flyttkartongspackande och framtidsplanerande. Mitt kryssande runt ex, deras flickvänner, barnets flickvän...

Nu sitter jag här i bilen på väg söderut. På väg till Huset, till pappersskrivande, namnteckningar, lån, nycklar, målarfärg och täckpapp. Vi ska egentligen bara ner och vända, vi flyttar om en vecka. Tröttheten hotar mitt skrivande. Kroppen värker efter detkundeslutatmycketvärre-nästanfall i paraden och ögonlocken är tunga.

Jag sorterar i minnena från veckan. Det är några som sticker ut.
Alla mysiga kramar av barnen.
Middan hos pojkarna på ön efter paraden.
Atmosfären av alla transor, glitterbögar, feministflator, familjer, tajta jeans, baggy jeans, kängor, höga klackar, kepsar, rosa peruker, jobbarkompisar, vänner, såpbubblor, politiker, läder, fjäderboa, lack...
Artister, både bra och sämre, i Pride Park.
Sönerna kramandes m pappan i paradens början.
Alla applåder och hurrarop på Hornsgatan.
Lillebrors godissamlande i parkens tält.
Passande fusktatueringar.
Personer bakom nick på qx, bakom alias på twitter.
Fruns gamla vänner, som på vår fjärde Pride tillsammans berättar för mej att vi passar så bra ihop, att vi verkar så lyckliga tillsammans, att de är så glada för vår skull, att de önskar oss lycka till med hus och livet som gifta.

Hennes lyckliga leende, förtrollande, glittrande busiga ögon.
Hon som tagit våra barn till sig som sina.
Hon, den underbara varelsen som har min ring på sitt finger, och en plats i mitt hjärta, i min framtid.

Cykla till Arlanda, tanken var att följa söta frun till jobbet, o cykla hem igen och packa, städa, tvätta, baka... det blev en omväg till kontoret. Jag har fått mitt nya anställningsavtal med samma timpeng som tidigare men inga schemalagda tider just nu. Jag fick ett uppriktigt grattis, lycka till och varmt leende med mig därifrån dessutom. Utanför, vid cykeln, bestämde jag mej för att ta ett varv runt Holmsjön innan jag tar mej hem.
Här sitter jag nu, på utkiksplatsen vid bana tre. Utsikten är milsvid. Himlen är blå. Det är nåt visst med Arlanda. Hatkärlek. Det har varit slitiga timmar, dagar, månader, år. Ljudet av flygplan som lyfter, solen, vinden, syrsorna i gräset.
Ja.
Jag kommer att sakna det här.
Men längtan till nya livet är så mycket starkare.

Det är helt klart skillnad.
Skillnad på hur mycket man tränar, när man får ont i en jävla häl. Ingen löpning, ingen afro, inga långpromenader. Det tar på de mentala krafterna, de inre reserverna, på ett ganska otrevligt sätt. Det där att ha ont. Det där att inte kunna göra det man vill...

Det där med att påbörja ett nytt jobb, samtidigt som man fortsätter att jobba heltid? Well, det syns också rätt tydligt i staplarna. Att ha en galen träningsmånad, det syns också.

Stark och vacker.
Envis och vild.

Det är dags att höja ribban, Fine drog igång mej på #30dgr. Mitt projekt är 30min sammanhållen träning + packa en kartong per dag. Minst. Varje dag. I trettio dagar. Det är 28 dgr kvar.
Piece of cake.

En fantastisk solnedgång att promenera i. Det är otroligt skönt att komma ut utomhus efter panikångestattacker, testning av larm och personal, kissblöjor och instängd luft. Efter att någon oroligt trippelkollade om jag kommer tillbaka i morgon bitti, sa jag god natt och slank ut genom den låsta porten. The one who has the card and key, has also the power...

Klockan är nästan mitt i natten, eller åtminstone känns det så. Det är grus i ögonen och ländryggen får mig att hasa fram som de intagna jag ska jobba med idag. Jag kysser mina barns kinder och kramar dem hårt. Det är svårt att gå hemifrån idag. Våra veckor tillsammans är slut för den här gången, och de ska till pappan idag. Halsen är sårig av tårarna som rinner på insidan, tårarna jag inte vill att de ska se.
Grannarna hade fest inatt, det hjälpte föga att knacka på. Ett par timmar senare brakade regnovädret löst på sovrumsfönster. Efter alltför få sovtimmar och längtan efter barnen blev arbetsdagen onödigt jobbig. Jag är glad att jag trivs så bra, och att patienterna vi haft är så lugna. Efter sista timmen, som innebar ett hämtande på akuten, var det skönt att sluta.
Jag ser min familj genom ytterdörren, deras ögon lyser av bus. Jag är så trött att jag knappt orkar andas, men jag hoppas de förstår hur glad jag blir. Bonustid, bonuskramar, bonusallt.

Mitt företag har just testat min kompetens.

Det gick bra.
Igen.
Men nu sitter jag här ensam i källaren och hjärtat slår hårt.

Jag förstår att kvaliteten på oss måste vara hög. Det är inte det liksom. Men att de inte litar på mej... den känslan. En man som såg ut som vilken lastare som helst hade gömt ett metallföremål på kroppen.
Fick nästan kramp när jag såg hans följeslagare.
Hon.
Häxan.
Som fått åtskilliga medarbetare att gråta. Som skäller ut småtjejerna och skrämmer bort dem för alltid.
Henne är jag egentligen inte rädd för. Egentligen.
Jag har läxat upp henne, för ett par år sedan i kontrollen. Varsamt. Bett henne göra som hon lärt oss, ta av kavajen och svara på artiga hälsningar... Undrar om hon kände igen mej.
Hon var riktigt trevlig idag.
Inte så konstigt. Jag tog ju testet.

Finns det liv finns det hopp. Idag har jag sovit för lite, glömt ta min medicin, följt med en patient på behandling istället för frukost på jobbet... o här sitter jag nu. Kortrast. Mätt, trött men vid liv. Behandlingen jag följde med på är ganska speciell och jag är glad att jag var förberedd. Det funkar. Stor skillnad. Märkligt trevliga läkare och sköterskor, vänliga och förklarande.

Promenaden från jobbet till tåget är skön. Den behövs för att rensa ut jobbet ur kroppen, för att bli jag igen. Den lilla vingliga som litar på mej, som känner sig trygg med det välkända. Hon berör samtidigt som jag är på min vakt. Den maniske med yviga gester och alla språken hälsade glatt när jag kom, och förvissade sig om att jag kommer tillbaka snart, han blir lugn i mitt sällskap. Jag är inte där varje dag, men det känns att jag gör skillnad, är en trygghet. Jag utan utbildning, utan examen, funkar så bra där. Utan utbildning men skolad av livet. Med sunt förnuft och utan koppling. Det är en sån enorm skillnad att leva mitt i kaoset, att vara en del i det. Dygnet runt, året om. Skillnad från nu, när jag hänger av mig kläderna, lämnar nyckel och skyddslarmet, tar mitt leg och mina tomma matlådor och går hem. För att komma tillbaka, en annan dag med ny kraft.

Jag ska gå en endagsutbildning. Min arbetsgivare bad om ursäkt för att det bara är en dag. Jag är timvikarie på sjukhuset, de heltidsanställda får gå fyra dagar med hemuppgift emellan. Hos min andra arbetsgivare, där jag jobbat med säkerhet i snart fyra år, har de varit frågande till behovet, när vi eftersökt en liknande utbildning. Vi hanterar tusentals människor varje dag. En del potentiellt våldsamma. Många stressade.
Ironin i att jag ska gå denna utbildning just idag känns stor. Igår jobbade jag mitt sista pass som heltidsanställd på jobb1.

Det är många tankar som hinner korsa på de få sekunder det tar från att jag upptäcker honom tills jag nått fram.
Det ligger en man på rygg, helt stilla mitt på cykelbanan.
Jag håller andan omärkligt, innan jag ser att han andas. Det är tidigt, klockan är fem. Inatt har det regnat, det är en ljummen morgon. Mycket varmare än igår. Han måste ändå ha frusit, asfalten är kall och fuktig. I tshirt och kalsonger ligger han där. Det tar en liten stund, men han är kontaktbar. Blå, rödsprängda ögon försäkrar mej att han mår bra, kan ta sig hem själv.
Kan jag cykla till jobbet?
Ja gör det du. Tack.
När jag vänder tillbaka för att berätta att hans jeans ligger i tunneln, är han fortfarande vaken. Om än kvar på rygg.

...i sträck. Jag förstår varför det inte är tillåtet. Kroppen klagar, humöret är inte riktigt på topp. Tankarna hängde inte med igårkväll och gammalt skit blandades med nutid. Reptilhjärnan slog till och min egentid blev inte som jag tänkt riktigt. Det behövdes djup koncentration för att lyckas fokusera på ljuset, rörelserna och musiken. Efteråt är mina kraftreserver i princip tömda helt och jag orkar inte prata, har inga ord. En natt med för få sovtimmar, och en ny dag framför mej. Det är enorm skillnad, jag ser fram emot att jobba idag. Här är det kortare dagar, trevligare arbetskamrater. Ingen direkt stress, det får ta den tid det tar. Ett lugn som jag inte har känt på flera månader, samtidigt som jag har huvudet fullt av funderingar.

Ett lugn sprider sig långsamt i kroppen, och jag har ett leende på läpparna trots ryggvärken, eländeshöfterna och den långsamma packningen till resan.
Det är efter samtalet med den nya chefen, som rynkan mellan ögonbrynen är borta och det är ett ljus tillbaka i ögonen, ett ljus som försvann när jag fick det nya schemat med posten i måndags. Ett schema som har de arbetstider jag önskat i den nya stora omorganisationen, även om det var tredjehandsvalet.
Vi är över tusen stycken, och jag inser att det är svårt att göra alla nöjda.
Det var några koder jag inte förstod, och min semester nästa söndag var inte ifylld. Det gick långsamt upp för mig under samtalet med underbara planeraren T, att jag blivit flyttad till gul sida.

Alla barnhelger blev uppfuckade, pappahelg skulle blivit mammahelg, det är ganska omfattande planering på åtminstone mina helger. Jag ingår i ensamblen och har några småroller i en musikal som sätts upp i Tumba i höst, RENT. Repschemat som delvis lagts efter mina jobbdagar, omg. Jag skulle ju aldrig kunna träna med de andra... Den vanliga träningen, där spelar det ingen roll liksom. Skorna står i hallen, och SATS har öppet samma tider varje vecka... Men. Lyckoskänslan, känslan av den stress jag känt inför vår/sommaren med det nya schemat bara försvinna, där i bilen efter simningen idag.

Åh så skönt. Jag har kastat iväg ansökningar på en massa jobb, nästan som en kulspruta de senaste dagarna. Nu kan jag ligga lite lågt, jag måste inte bort nuuuu. Men det ingår i framtidsplanen sedan ganska länge, att ta mig därifrån. Att bli min egen. Och ha en meningsfull arbetsdag. En arbetsdag som stimulerar huvudet, som inte går på rutin. Med positiva människor och utmaningar varje dag.

Det nya schemat? Det är detsamma som jag fick. Men på rätt dagar, samma dagar som jag jobbat hittills. Jag är glad över luckan som lämnats åt mig, av en mammaledighet.