Kristian:
"Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser
jag det ännu tydligare nu: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna
stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga
säga ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.
Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att
min död ska bli just ett sådant."

Äntligen!
Jag har äntligen börjat jobba.
Med en human arbetstid, rimlig lön för branschen och relativt nära till jobbet.
Men.
Jag hade inte räknat med stressen. Stressen över att hinna med alla
lektioner i skolan, hitta till rätt buss, hinna mata/äta, gå på
toaletten när jag behöver, få honom att gå på toaletten, aldrig ha tid
att tänka själv, skolpersonalens motsättningar, hålla reda på alla
prylar, använda rätt hjälpmedel, försöka tyda hans signaler rätt...

Känslan av att tappa kontrollen över vem jag är, min styrka, min tro
på mig själv. Den är tuff.

Jag tror att jag passar bättre hos någon annan.
Någon som pratar.
Någon som är äldre.
För egentligen är inte arbetsuppgifterna fel, jag är bara inte rätt
person för just honom.

När söndagsångesten slår till redan på torsdagen, och ligger som ett
tunt hölje över återhämtningen hela helgen? Då vet man.
Att det inte är rätt.

Igår skrev jag den bästa bloggen. Ever.

Jo, jag lovar!
Men något gick snett, galet, tokigt, fel. Jag skrev den inte klart,
och sedan var den bara som bortblåst.

Så den här? Bara en tribute. Eller nån slags försök till att
rekonstruera... fast jag vidhåller att den försvunna var bra. Den här?
Tja...

Alltså, 2012.

Köpte träningskort på SATS i Märsta strax innan nyår. Inget
nyårslöfte, utan en livsnödvändighet.
Testade allt.
Och jag menar allt.
Cykling, zumba, afro, powerstep, box, styrka, crosstraining, yoga,
yogalates, pilatesball, dancearobics, bodypump, core, shape, sh'bam,
deadball, satsenergy...
Det som fastnade hårdast var zumba, afro, core och shape. Och senare,
deadball. Inte bara för att jag gillar de fantastiska instruktörerna
Tessan, Linda och Cattis, utan också för att jag gillar
träningsformerna. Styrka och cykling tränade jag också regelbundet.

Årets fotoprojekt, fotoyatzy... med 212 (sedan ändrat till 213)
givna motiv, bilder att ta... ångesten kryper i mig, men jag testar.

Året då jag byter uniform från yllekostymen i säkerhetskontrollen till
väktaruniform (utan att bli väktare/säkerhetsvakt) och började jobba
långpass i grinden.

Är allt mindre på Facebook, och allt mer på Twitter.

Ryggskott, en sned höft. En öm häl. (väktarkängor med stålhätta är
helt fel för mig... och att bära tunga möbler nerför trappor)

Thailandssemester. Strax före regnet. Min första utlandssemester på
sjukt länge, och nu? Nu blir världen aldrig mer sig lik och längtan
tillbaka är stor. Snorkel, tempel, marknad, thaimat, färsk frukt under
ett parasoll på Karon Beach, sena kvällar i baren, fflöpning en tidig
morgon, tuctuc, och svettiga shorts. Mycket kärlek och vatten på
flaska.

Omgruppering igen på jobbet, samma uniform men andra arbetsuppgifter.
Nu bagage, personal och varuleveranser.

Löpförbud. En långdistanslöpare med löpförbud? Joråsåatt...

Berättar för barnens pappa att vi funderar på att flytta och att vi
vill ha lillebror med oss.

Får papper på att skilsmässan gått igenom.

Börjar på ännu en arbetsplats med uniform, samtidigt som jag jobbar
heltid på det gamla. Det här i sjukhuskläder, på psyk för äldre.

Åker på husvisning.
I Skåne.

Gifter mig. Med den vackraste kvinnan jag kysst. Vita klänningar,
många vänner, familjemedlemmar och en stor duk i gröngräset full av
hembakta bullar.

Byter efternamn.

Säger upp mig från mitt heltidsjobb. Nu har jag två timanställningar.
Skitläskigt.

Pride. En lugn en, med barnen med ibland. En hel del jobb. Många
vänner. Vi paraderar i Regnbågsfamiljer. En mysig kväll med grabbarna
på ön.

Köper huset. Med trädgård. Rum för allt/alla, även en massagebänk. Det är två våningar och en källare.
Tegel från 1959. Rabarber. Äppelträd.

Samarbetssamtal med pappan om yngste sonen.

Flyttar. 57 mil. Med 162 flyttkartonger.
Minsta barnet byter skola, till en skola med en fantastisk lärare och
uppmärksam rektor. Äldre barnet stannar hos pappan, han har ett år
kvar på gymnasiet.

Säger upp mitt SATSkort. Det värker i hjärtat, men det finns inget SATS i närheten av dit vi flyttar. Får avskedskramar. Vi lovar att hälsa på.

Cyklar. Många mil. Hittar sedan ganska bra hemmavid även med bil. Cyklar även en runda i Malmö, när jag åker med frun dit. Minnen, både bra och sämre.

Tömmer en vuxen sargad sons lägenhet och flyttar honom och hans prylar
hem till huset.

Skjutsar barn till och från Stockholm, barn och fru i omgångar till
och från Hässleholm, många många gånger under hösten. De gånger ungarna körs upp, sover vi hos kompisar, på hotell och varsomhelst. Hinner träna, gå på fest och jobbar ibland på dessa helger.

Är arbetslös, söker jobb som jag vill ha. Även sådana jag inte vill
ha. Heltid, deltid, nära och längre bort.

Jobbar i trädgården. Det ger styrka, energi och meningsfullhet.

Jobbar med huset. Sakta men målmedvetet. Ibland går det långsamt,
ibland ryckvis.

Träffar gamla vänner i Skåne. Och nya.

Firar artonåringens födelsedag i huset, med mina föräldrar och deras
respektive, samtidigt.

Åker med min älskade farmor i ambulansen när hon ramlar och bryter
höften på vår gräsmatta.

Hämtar en vacker stor hund, och är tvungen att lämna tillbaka honom
igen. Efter bara två veckor är kroppen trasigare än någonsin. Sextio
kilo hund som drar i koppel, det går att fixa till med tiden. Min
kropp har inte riktigt möjligheten och tålamodet bara. Han lämnar
efter sig en saknad blandad med lättnad.

Jobbar enstaka pass på mina jobb i Stockholm när vi är uppe.

Får efterlängtat besök från Uppsala. Roadtrip i Skåne och ut på landet
med alla barnen.

Yogar. Nästan varje dag. Ger resultat och jag fortsätter.

Är på anställningsintervju på ett jobb jag verkligen vill ha, men
faller på mållinjen. Är på anställningsintervju på ett annat jobb, som
jag varken vill ha eller får.

Träffar mina gamla svärföräldrar, märklig känsla, när jag lämnar barn
där för julfirande.

Reser till Helsingör med hjärtat. Det är kallt, men mysigt med egentid.

Pappan lämnar barnen och är välkommen in. Sitter o fikar, går husesyn.

Gör en lista med målsättningar för nästa år (publicerad 26/12)

Firar jul i huset, på en annan dag än julafton. Med fruns föräldrar,
lillebror och våra ungar.

Är klar med årets fotoutmaning, två dagar före deadline. Alla 213 bilderna. En skön och härlig känsla

Säger farväl till mormor, strax innan hon slutar andas, någon dag innan nyår.

Firar nyår i huset. Vi fem. Med spel, lyxminipizzor, småefterrätter,
tomtebloss och läsk.

Igår satte jag ord på mina målsättningar. De är inte nyårslöften, sånt
sysslar inte jag med längre.
Jag gillar inte att bryta ett löfte, jag har gjort det några gånger,
och det ger ingen skön känsla.

Smaka på ordet målsättning. Det känns bättre i magen.
Magkänslan är ganska stark hos mig, och en av mina målsättningar är
just att lyssna inåt. Jag är medveten om att jag kanske inte fixar
alla mina målsättningar. Då får det bli så.

Men believe me...
Jag kommer att kämpa hårt för att se till att de infrias.

Jag längtar till lugnet, till ensamma timmar när ingen annan är vaken.
Jag vill så mycket, och vet att jag klarar nästan vadsomhelst när mina nära tror på mig.
Eller... när jag tror på mig själv. Det var en tung insikt, att jag inte orkar det här.

Det känns trist, och jag kommer att sakna det jag nästan hade.
Men beslutet var inte så svårt att fatta, när vi tänkt igenom det.
Lättnaden i de gemensamma ståndpunkterna var total.
När kroppen säger ifrån, när orken tar slut fullständigt och när gamla skador aldrig slutar värka...
Då tryter tålamodet, med omständigheterna och jag måste tänka på mig själv, och oss.
För om jag blir såhär snabbt sämre istället för att bli bättre, då är det inte värt det.
Inte för honom, inte för någon av oss.
Det är bättre att avsluta nu, det finns inget bättre alternativ.
Jag behöver räcka till för mig, för familjen.


I helgen ska vi fixa träningsrummet.
I morgon kväll ska jag yoga mig trött och svettig, och släppa sinnet fritt.
I tyst musik.
Stillheten.

Jag försöker verkligen. Att leva i nuet, att omforma mitt liv så det passar mej, både utsida, insida, omgivning och min inre trädgård.
Don't blame your past.
Det är svårt. Riktigt svårt. Att inte vara bitter. Att inte tänka på det som inte var bra, att bara tänka på det positiva och se framåt. Det finns så många taggar kvar. Sånt som kunde varit bättre, rikare och blommigare. Framtiden ser ljus ut, men det finns envetna, irriterande orosmoln kvar.
Det har hänt så mycket det senaste året. Flytt, ny träningsinriktning, skilsmässa, husdrömmar, allvarliga samtal om livet, trasig rygg, tårar, skratt, trasig fot, nytt jobb, krossade marathondrömmar, anpassning, bröllop...
Snart flyttar vi igen. Den här gången många mil bort.
Och hem.

Hjärtat bultar. Näsan sticker till av glädjetårar som bara väntar. Det här känns så rätt. Galet rätt.
Tar bilder, mäter väggar. Funderar på vad som behöver fixas först, vad som är enkelt att fixa själv, alla småsaker, alla stora saker. Det är mycket att göra, men ett arbete jag ser fram emot med glädje. Vårt gemensamma, med vår prägel. Förnuft blandat med en stark magkänsla.
Rabarber, Förgätmigej och Blodlönn. Plommon, Äpple och Syren.
Det är inte längre frågan om.
Utan när.

Insikten slog mej med all kraft, nu när jag sitter och läser om fattiga barn i Sverige. Jag sa det högt, i helgen, men känslan hängde inte med. Jag hade inte klarat mej själv. Jag hade inte haft råd att flytta. Jag är glad att det inte var aktuellt tidigare, att den insikten inte drabbade mej förrän nu. Det är inte för att ekonomin inte tillåter annat som jag lever med dej. Det är inte för att jag väntat på en medförsörjare innan jag släppte taget och lämnade mina barns pappa ensam i vår lägenhet. Men jag hade inte haft råd. Jag har studielån. Jag har ingen lön att hurra för direkt. Jag har tre barn. Jag kommer aldrig att komma ikapp glappet mellan min lön och hans, aldrig. Cash is king, och jag har inga reserver. Men jag har ett stort hjärta, och jag har ett leende som jag gärna delar med dej.

Jag sitter på uteplatsen och eftersvettas. Äter. Dricker. Andas. Det är varmt och skönt. Ännu är grannbarnen tysta, det är vardag. Kroppen är lycklig. Jag har cyklat långt i solen, som nu är på väg till andra sidan huset. Uteplatsen är så mycket bättre än en balkong åtta våningar upp i blåsten. Men ändå, jag längtar hem. Hem till trädgården på över en kvadratkilometer med det lilla tegelhuset från femtiotalet. Mycket gräs. Björkar som gjorda för hängmattor. Uteplats med skjutbara glasfönster. Rum för alla. Rum för hantverk. Rum för kunder. Det kliar i hela kroppen efter att få börja måla, bära möbler, sätta kakel och klinker. I ett hus som är fullt funktionsdugligt från start. I väntan sorterar jag saker, foton och kläder från förra flytten. Den som skedde i hast och i stort känslokaos. Jag är bättre rustad för nästa. Jag hoppas att den där trädgården blir vår.

Jag har sopat ihop mina krossade drömmar. Vänder och vrider på skärvorna i det svaga ljuset av den inre lågan som finns kvar.
En del skärvor är riktigt gamla.
Flera är betydligt nyare.
Insikten om att jag tillåtit skärvorna bli så många skrämmer och förlamar nästan. Drömmar jag trodde var gemensamma visade sig bara vara mina. Det är hårt, känner mig lurad. Både av mig själv och mannen jag trodde jag kände. Frågorna till mej själv är många, svaren färre. Varför var vi inte tydligare med vad vi ville. Då, där, i början. Mål. Gemensamma och egna. Vi var väldigt unga, kanske alltför unga. Förmodligen kära, försiktiga i våra diskussioner. Kanske rädda att förstöra, men det var precis vad som hände.
Jag sitter i högen av skärvor. Låter de flesta ligga, men några får plats i mina nya drömmar, glittrande och vackra. Genomförbara med stark vilja och bra magkänsla.
Starkare och stolt, med djupet tillbaka i blicken och vita ränder i håret. Nya linjer, nytt liv.

i mig själv. Efter flera veckors uppehåll sitter jag äntligen på den
vita mattan med korslagda ben. Nytt skönt linne, roliga svarta
ballongbrallor till afrodanspassen på tisdagarna, båda i svart.
Yogatröja i starkt rosa, mångfärgad sjal.
Jag sitter på min kudde, allt försvinner runt mig. Jag blundar och
sjunker djupt in i mig själv. Andas långsamt, hör mina egna andetag
och de andras lite svagt som storstadsbrus i bakgrunden. Känner hennes
närvaro och på andra sidan, mannen som övertygade mig om komma hit
första gången. Jag är honom evigt tacksam. Det här är så rätt.
Det är tuffa uppvärmningsövningar, ledda av yogins varma röst. Tuffa
för kroppen. Tuffa för mindet. Det funkar, finns inget tvivel kvar.
Själva passet var också tufft. Välbekant och hanterbart, men fysiskt
jobbigt. Veckorna på SATS har gett mig styrka, det märks. Men det här
är mer statiskt och lite ovant. Tiden har gått så fort, det är skönt
att vara i stillhet. Min röst är mörk, jag känner hur jag vibrerar i
hela kroppen, i bröstet, med min högra hand över hjärtat. Trettioen
långa minuter, de känns som en evighet samtidigt som det är över på
ett ögonblick. Jag känner mig hel, okrossbar, oövervinnerlig.
Det här är hemma.
Det här är jag.

Slungas tillbaka till verkligheten jag levde i för snart två år sen,
det är min verklighet, men ändå inte eftersom den är sedd med nån
annans ögon. Jag får kramp inuti när jag läser. Det är längesen men
ändå så otroligt nära. Jag är ledsen att min ork tog slut, men
samtidigt... det var inte min strid. Jag försökte hålla dej flytande
men ändå är jag en del i att du mådde dåligt. Jag lämnade dej, för min
egen skull. Jag ångrar inte det. Nu är det du själv eller nån annan
som lagar dej. Förmodligen mycket bättre utan min hjälp. Jag hoppas
att du mår bättre utan att det ska kosta för mycket. Att din svarta
hund flyr utan att lämna alltför tuffa bitmärken.

Det är sista passet här, på ganska länge. Nästa vecka byter jag
hetsen, stressen i kostymen av ylle, kaoset i terminalen med otrevliga
och trevliga pax och personal, mot endast personal, klättra upp och
nerför isiga steg på lastbilar i väktaruniform och basker. Det ska bli
skönt att komma bort men jag kommer att sakna mina kompisar här. De
som är här jämt, och de som är här mer sällan. Självklart inte alla,
men så är det på alla jobb. Jag brukar känna mej som en betraktare men
här är det annorlunda. Här är alla outsiders, många på väg nån
annanstans. Aldrig en homogen grupp, vi jobbar med olika kollegor hela
tiden. Det gör visserligen att vi inte är nån sammansvetsad grupp men
det är ibland positivt. Jag behöver sällan jobba mer än en timme med
de jag inte trivs med, det är träning i tålamod och
anpassningsförmåga. Kameleontbeteendet jag utvecklat i flera år gör
att det är många som gärna pratar med mej. Mobbning har varit
sällsynt, men några borde få utbildning i gruppdynamik och empati. Jag
skulle vilja ha mera ork att engagera mej i det, men andra får ta vid.
Jag ser fram emot bytet, men det är med blandade känslor.

I know there's something in the wake of your smile
I get a notion from the look in your eyes


Listen to your heart
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye

Sometimes you wonder if this fight is worthwhile
The precious moments are all lost in the tide,
They're swept away and nothing is what it seems,
the feeling of belonging to your dreams

Listen to your heart
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye

And there are voices
that want to be heard
So much to mention
but you can't find the words
The scent of magic,
the beauty that's been
when love was wilder than the wind

Listen to your heart
when he's calling for you.
Listen to your heart
there's nothing else you can do.
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye.

Listen to your heart
when he's calling for you
Listen to your heart
there's nothing else you can do
I don't know where you're going
and I don't know why,
but listen to your heart
before you tell him goodbye

Scoutskjortan är på. Leendet på plats. Bra magkänsla. Idag är det tävling för de närmaste kårerna. En del ansikten är otroligt välkända, några helt nya. Jag känner tillhörighet, även om det är lite på distans. Myser runt, fixar, inget tvång. Jag är välkommen, önskad. Hösthimlen utan moln, kallt och vackert. Tonåringarna jag inte sett på ett bra tag har plötsligt blivit så vuxna. De är glada att se mej. Jag blir ställd mot väggen av kårfotografen, min bild i hallen behöver bytas ut. Jag ser yngre ut på bilden med det långa håret. Yngre. Det har hänt en del sen sista bilden. Både bra och jobbiga grejer. Men det är skönt att landa här hos vännerna.

Klarvaken.
Iskall.
Innan klockan ringer, före första kölappen i duschen dragits, vaknar jag.
Det är nåt som inte stämmer. Tanken jag får först är Han kom inte hem. Nånstans bara vet jag. Instinkt, magkänsla. Hjärnan går i spinn, sista messet var Jag kommer hem sent. Sen, ingenting. Ingenting.
När jag ser att lamporna i vardagsrummet verkligen fortfarande är tända, måste jag fråga Lever du? Udda fråga, men ändå inte helt oväntad. Då kommer meddelandet om ett missat tåg, som skickats mitt i natten, ett par timmar tidigare.  Jag får tillbaka lite luft igen, men det tar hela förmiddan att få lungorna fulla och hjärtat att slå i normal takt.

En promenad mellan skurarna, ner till vattnet. Björnbär i massor, en glad Emrik som kan vissla med grässtrån. Lågmälda samtal.

Den där texten står i fruns badrumsskåp. Jag har sneglat på den ibland, men idag föll den på plats. Nånting har hänt. Nåt stort. Jag planerar, på allvar, att starta ett företag. Med kropp och själ. En enskild firma. Det är ganska läskigt, men fördelarna överväger och har övervunnit rädslan.