KARMA
has no deadline...

Jag funderar ibland, på hur livet kunde ha blivit.
Om jag fått vara med, på mina villkor.
Om jag haft en grundtrygghet i att jag dög som jag var.
Att vad jag tyckte, var viktigt.
Hade mitt vuxna liv varit säkrare, starkare, gladare?
Det hade nog varit annorlunda i alla fall.
Jag tänker ibland på hur livet har blivit för alla er som inte låtsades se,
för alla er som kränkte, trampade på, retades, fick mej att gråta.
Den värsta gråten bar jag inom mej. Det var den arga gråten ni fick se.
Ni som fick mig att må dåligt, jag hatar inte er.
Jag lägger inte min energi på det. Den behöver jag själv.
Till min trasiga kropp, till att må bättre, få mitt nyaste jobb att fungera.
Att bygga min självkänsla och självtillit.
Det är år av hård träning som tagit mig hit.
Jag vet att mannen som tafsade på mig som tolv, trettonåring några år senare dog i cancer.
Det kändes rättvist på nåt sätt, även om jag inte önskade livet ur honom, ens då.
Det finns många från skoltiden som jag inte är kompis med på nätet.
Det finns en anledning till det.
Ni tillför inget i mitt liv.
Det finns en del av er som är i gråzonen, som finns på listan över facebookvänner.
En del av er, tar jag bort i eftermiddag.
Jag är fortfarande tjock. Jag jobbar på det. Det viktigaste är inte utseendet.
Även om jag blir varm i magen när min fru säger att jag är vacker.
Mitt utseende är inget som gör att jag är en sämre människa.
Det är insidan som räknas.
Jag önskar att jag hade haft modet, då, att begära hjälp.
Att säga till, att stå på mig.
Föreningen Friends fanns inte när jag var liten.
Tänk om jag vågat röra på mig, redan då, utan att bry mig om glåpord, vad andra tyckte.
Undrar hur många gånger jag önskat att någon gett mig en bra sportbh,
hjälpt mig med kosten, träning. Då, för längesen.
Nu har jag tillskansat mig en inre styrka, en stark vilja, enorm beslutsamhet.
Envishet.
Den har tagit mig igenom tre marathon, ett flertal fjällvandringar och många kilon.

Vissa dagar balanserar jag på slak lina, ibland faller jag.
Har du ett mobbat barn i din närhet, se.
Det kan räcka att bli sedd, tagen på allvar.
Lyssna.

Jobbar du i skolan, ta kontakt med mobbingföreläsaren  Björn Hultman
motmobbning@gmail.com

Jag stödjer BRIS , gör det du också.

Our lifes will always continue to be a balancing act
that has less to do with pain
but more to do with beauty.

Äntligen!
Jag har äntligen börjat jobba.
Med en human arbetstid, rimlig lön för branschen och relativt nära till jobbet.
Men.
Jag hade inte räknat med stressen. Stressen över att hinna med alla
lektioner i skolan, hitta till rätt buss, hinna mata/äta, gå på
toaletten när jag behöver, få honom att gå på toaletten, aldrig ha tid
att tänka själv, skolpersonalens motsättningar, hålla reda på alla
prylar, använda rätt hjälpmedel, försöka tyda hans signaler rätt...

Känslan av att tappa kontrollen över vem jag är, min styrka, min tro
på mig själv. Den är tuff.

Jag tror att jag passar bättre hos någon annan.
Någon som pratar.
Någon som är äldre.
För egentligen är inte arbetsuppgifterna fel, jag är bara inte rätt
person för just honom.

När söndagsångesten slår till redan på torsdagen, och ligger som ett
tunt hölje över återhämtningen hela helgen? Då vet man.
Att det inte är rätt.

Because I'm worth it!

Jag är äntligen hemma.
Det är ett lugn, en trygghet, i oss som jag längtat efter i många år.
Som jag aldrig trott att det var mig förunnat.
Det är slitigt utan jobb, med för lite pengar i plånboken och många
planer för framtiden.
Med resor, ett trasigt barn.
Men ändå.
Aldrig tidigare har jag haft denna tillförsikt, att det kommer att ordna sig.

Mitt bagage är tungt, och ibland förmörkar det med sina moln. Det
finns många skärvor, och de har sylvassa kanter. Ibland trippar jag
barfota mellan dem, ibland tar jag på mig mina Lundhags och klampar
rakt över. Båda sätten funkar, långsamt navigerar jag över det värsta.

Med dig är jag trygg.

Med dig är jag hemma.

Det här med twitter, och vad som fångar ens öga... Jag blev nyfiken på en av mina vänners (ja vän, eftersom jag känner henne IRL) följare. Gick in på dennes sida, och följer nu även bloggen. Det var galet jobbigt att läsa det här, för det innebär att jag faktiskt måste försöka hitta fler sätt.

"Den duktiga flickan i mig gillar inte riktigt när jag släpper taget och låter saker ske. Hon vill ha kontroll. Hon värnar om mig. Hon är noga med att det ska bli rätt. Men följer jag henne blir min värld trängre. För hon är rädd för det nya, rädd att jag ska göra fel, rädd för misslyckanden."

Det finns många sätt att släppa på kontrollfreaket inombords. Jag gör det ibland. När det funkar.
Det har funnits flertal tillfällen när någon annan försökt tvinga mig att släppa på min kontroll, men det har fungerat rätt dåligt. (läs:katastrofalt)
Det finns bara ett sätt för mig att må bra, och det är att göra förändringar i min egen takt.
Jag har redan börjat släppa ibland, när jag känner mig trygg, och det tänker jag fortsätta med.

Att ha kontroll, har iofs inte bara negativa sidor. Det här med att komma ihåg när lillkillen har gympa, vilka dagar älsklingen ska med tåget, när det är pappahelg, är fantastiskt bra att ha i huvudet. Annars är almanackan ett riktigt bra verktyg.

Det som ibland är ett hinder för mej, är mina diagnoser. Jag är fullständigt övertygad om, att jag efter att inte haft kontroll, och sedan försökt ha tokkoll, fick en av dem som ett brev på posten.
Det däremot, är ett annat blogginlägg.

Vad hon heter som jag citerat?
Charlotte Rudenstam
Läs henne.

Jag sitter i köket. Jag gråter tyst, tyst för att ingen ska höra.
Jag har för bara några dagar sen kaxigt sagt, att nu. Nu klarar jag av se kuvöser på tv utan att bryta ihop. Det är över tio år sen, jag satt som förlamad bredvid det lockiga trollets kuvös. Nästan för sjuk, och kanske lite för chockad, för att riktigt kunna ta in. Att det kanske skulle sluta såhär: http://detsomhant.wordpress.com/
Men den insikten har kommit många gånger efteråt.
Det behövs tårar för att komma vidare.
Jag är så oerhört lycklig över att vara hans vardag igen.

Det är helt klart skillnad.
Skillnad på hur mycket man tränar, när man får ont i en jävla häl. Ingen löpning, ingen afro, inga långpromenader. Det tar på de mentala krafterna, de inre reserverna, på ett ganska otrevligt sätt. Det där att ha ont. Det där att inte kunna göra det man vill...

Det där med att påbörja ett nytt jobb, samtidigt som man fortsätter att jobba heltid? Well, det syns också rätt tydligt i staplarna. Att ha en galen träningsmånad, det syns också.

Stark och vacker.
Envis och vild.

Det är dags att höja ribban, Fine drog igång mej på #30dgr. Mitt projekt är 30min sammanhållen träning + packa en kartong per dag. Minst. Varje dag. I trettio dagar. Det är 28 dgr kvar.
Piece of cake.

Hjärtat bultar. Näsan sticker till av glädjetårar som bara väntar. Det här känns så rätt. Galet rätt.
Tar bilder, mäter väggar. Funderar på vad som behöver fixas först, vad som är enkelt att fixa själv, alla småsaker, alla stora saker. Det är mycket att göra, men ett arbete jag ser fram emot med glädje. Vårt gemensamma, med vår prägel. Förnuft blandat med en stark magkänsla.
Rabarber, Förgätmigej och Blodlönn. Plommon, Äpple och Syren.
Det är inte längre frågan om.
Utan när.

Insikten slog mej med all kraft, nu när jag sitter och läser om fattiga barn i Sverige. Jag sa det högt, i helgen, men känslan hängde inte med. Jag hade inte klarat mej själv. Jag hade inte haft råd att flytta. Jag är glad att det inte var aktuellt tidigare, att den insikten inte drabbade mej förrän nu. Det är inte för att ekonomin inte tillåter annat som jag lever med dej. Det är inte för att jag väntat på en medförsörjare innan jag släppte taget och lämnade mina barns pappa ensam i vår lägenhet. Men jag hade inte haft råd. Jag har studielån. Jag har ingen lön att hurra för direkt. Jag har tre barn. Jag kommer aldrig att komma ikapp glappet mellan min lön och hans, aldrig. Cash is king, och jag har inga reserver. Men jag har ett stort hjärta, och jag har ett leende som jag gärna delar med dej.

Jag har passerat en osynlig gräns. Igen. Den syns inte, går inte att ta på. Ikväll är jag ensam, och jag ser fram emot det.
Ensamtid har länge varit viktig, men i kaoset blev jag skör. Mina ensamma kvällar och nätter blev något jag avskydde. Närhetsnarkomanen i mej blev otroligt stark, periodvis.
Jag har passerat den osynliga gränsen, är tryggare i mej själv än jag varit på mycket länge. Det blir fler och fler ansökningar från min dator, jag har en jobbintervju inbokad ikväll. Det är inget heltidsjobb, ingen fast lön. Men ett steg på vägen, och en rolig sidoinkomst. Min brokiga bakgrund har visat sig vara en fördel, igen.
Jag hade en ledig dag igår. Sol, cykel, fartvind. Energin jag fick, räckte hela kvällen. Jag har sovit bättre inatt än på mycket länge.

but the best...
Jag hör dem skratta, vi står kvar utanför när lilla lockiga trollet låser upp dörren hos pappa. Det känns bra i magen. Jag vill honom inget illa, det tjänar ingen av oss på. Inte vi två, ingen runtomkring. Jag vill att han ska vara glad, även om det är försent för mig. Jag vill att han ska må bra, både för hans egen skull och barnens. De behöver både honom och mej.
Att säga hej till Karin, resulterar senare i en kram från henne, på mobilen. Jag ser det inte först, utan förvånat precis innan jag somnar. Förvånad och lite glad.
Det har varit en jobbig tid. Förhoppningen är att det snart är över.

Sometimes it lasts in love
but sometimes it hurts instead.

Jag har sopat ihop mina krossade drömmar. Vänder och vrider på skärvorna i det svaga ljuset av den inre lågan som finns kvar.
En del skärvor är riktigt gamla.
Flera är betydligt nyare.
Insikten om att jag tillåtit skärvorna bli så många skrämmer och förlamar nästan. Drömmar jag trodde var gemensamma visade sig bara vara mina. Det är hårt, känner mig lurad. Både av mig själv och mannen jag trodde jag kände. Frågorna till mej själv är många, svaren färre. Varför var vi inte tydligare med vad vi ville. Då, där, i början. Mål. Gemensamma och egna. Vi var väldigt unga, kanske alltför unga. Förmodligen kära, försiktiga i våra diskussioner. Kanske rädda att förstöra, men det var precis vad som hände.
Jag sitter i högen av skärvor. Låter de flesta ligga, men några får plats i mina nya drömmar, glittrande och vackra. Genomförbara med stark vilja och bra magkänsla.
Starkare och stolt, med djupet tillbaka i blicken och vita ränder i håret. Nya linjer, nytt liv.

Smärtan tar tid. Mina drömmar, krafter, tankar tar tid, men smärtan tar mer. Det är en annan smärta än jag är van vid, svår att hålla på avstånd. Den är inte märkbar alltid. Ligger jag stilla i sängen, eller promenerar, glömmer jag nästan bort den helt. Men... varje gång jag böjer mig ner för att ta upp nåt, reser mig från en stol eller soffan, gör en hastig rörelse i sidled... då nästan svartnar det. Träning är befrielse. Orken är nästan slut. Svår balans.

BodyPUMP.
Ett koncept med färdiga pass som byts ut efter en viss tid. Hmm.
I fredags kväll innan dagens andra spinning, var vi där. Jag är stark, jag är envis. Tog halvtunga vikter. Låren skrek. Hennes blick kunde döda. Oj. Jag gillade det verkligen. Ler. Nån dag efter tog jag tillbaka. Skulle aldrig gå dit. Ont i knäna. Ont i låren. Jag har inte tid med sån värk, om jag ska kunna springa regelbundet. Idiotförklarade mig själv som struntat i känslan av att det nog trots allt var för tungt... Men jag har så svårt att ge mig.
Igår... igår var det nån som sa... Du det där passet i morgon bitti som du ska gå på... Är inte det... Fan. Men. Shit. Jaaa, det är ju en annan instruktör! Jag vågar prova. Lovade ta mindre vikt. Bra.

Hon strålar.
Styrka. Glädje. Entusiasm. Hon vill att vi ska må bra, ha roligt, bli starkare. Hon har en kropp jag önskar jag hade, och idag fick jag veta att en läkare sa åt henne för tjugo år sen att hon aldrig skulle kunna jobba heltid, aldrig ha ett kroppsarbete, och ett liv utan träning. Det första hon gjorde, var att utbilda sig till massageterapeut och friskvårdskonsulent. Shit vilket driv.
Vi delar sjukdom, hon och jag. Och nu förstår jag att vi är lite lika. Envisa. Ler. Det gav mej hopp inför framtiden, det finns ingen annan som kan sätta mina begränsningar. Bara jag. Det ligger hos mej själv och dagsformen. Lyssna lagom. Jag gjorde det idag. Lättare vikter, men alla övningar. Det känns bra i kroppen. Det var lagom tungt, rätt tempo. Jag är nöjd. Mycket nöjd.

In my back I can feel the posture
In the mirror I see my collarbones
The weight is almost the same, but the muscels are back. I can feel the power, the strenght in my body. And my inner  strenght.

It´s thirtyeight days left. I have to recapture my skills. I have the mindpower, I hope the body wont let me down. Thirtyeight days. Before the run.
And I will be well prepared.

Det blev en helt annan tisdag än det var tänkt, idag. Väckarklockan ringde tio i fem, och sedan lite mer uppfodrande fem. Lampan i badrummet bekräftade yrseln jag känt på vägen dit. Med blixtar i tinningen vinglade jag tillbaka till sängens mjuka värme och lugna andetag. En dag hemma, med ovanligt djup extrasömn, en sen frukost efter en långsam dusch. Fortfarande yr, med långsamma tankar efter starka tabletter, har jag ändå kunnat göra otroligt god, men hård kola och improviserade saffranskubbar efter ett recept som funnits hos mej länge, länge. En pappa och en pixie har tillsammans fått sladdar och lampor att fungera. Mer ljus i vårt hus. Det har känts bra att höra dem samarbeta. Trygga röster. Trygghet även i att veta att äldste sonen inte är ensam på nyår. Det har varit många parallella spår idag, många tankar, som fått fäste och sen virvlat bort igen. Ändå märkligt närvarande, lyssnande på mig själv, och vad jag vill och mår bra av.
Hos den fantastiska Torbjörn har jag känt ett lugn jag inte känt på länge, i hjärtat. Allt kommer att bli bra, till slut. Jag landar i mantrat, hör min röst blandas med de andras. Är en mullrande vibrerande kraft i mitt bröst och jag känner den helande kraften i mina handflator. Jag har stirrat in i tredje ögat och gjort min aura stark. En märklig mäktig styrka efteråt, och lite taggad av yogins utmaning. Hm. Kanske. Ett leende leker i mungipan. Fyrtio dagar?