Det är #tbt eller #throwbackthursday på Twitter på torsdagarna.
Idag är jag med för första gången.

Valet blev en bild på mej, vid Ales stenar i augusti 2011. Det är
semester. Semestern då jag hade lägst antal sovtimmar i
världshistorien. Ett evigt samtal på natten, hålla masken och vara
trevliga på dagen.

Det är slutet på början till slutet.
Då allt ställdes på sin spets.

Sen?

Sen tog allt slut och något nytt tog vid.
Livets bok vände blad.

De står där.
Ständiga följeslagare på min morgonyoga.
Björkarna.
Som sträcker sig högt upp i himlen.
I mörkret tidiga morgnar är de knappt skönjbara, men finns där. Svarta.
De är många, och är starka skyddade av varann blåsiga dagar.
I ett av träden sitter en fågelholk, och jag undrar om den är
beboelig. Det är många fåglar i vår trädgård.
Solen har äntligen smält bort lite snö, och gräsmattan är synlig igen
mellan stammarna.
Jag längtar efter värmen, och sommaren.
Då hoppas jag på sällskap på yogamattan, ute i det daggvåta gräset,
tidiga morgnar.
Bland fjärilar och fågelkvitter.

På samma bild.
Vi fikar, pratar lite och sjunger för Markus som fyller 18år på måndag.
Strax efter händer det. Farmor ramlar, i slänten. Vi åker ambulans hon o jag. Min fru kommer efter. Min pappa och hans fru åker hem till farmor för att packa lite grejer. Min mamma och hennes man stannar hos våra tre barn. Skönt med snabba beslut.

I närheten av Hemma finns badbryggan. Till synes kilometerlångt ut. Nästa gång, nästa gång jag är där ska jag bada.

Som den självklaraste sak i världen, blir vi inbjudna på fika. Vi sitter under ett mullbärsträd, pratar, fikar. Tiden försvinner fort. En ny vän, vi har en annan vän gemensamt. Det var lite pirrigt, tänk om vi inte alls gillar varann. Ungarna leker, hennes flicka med blonda flätor och mycket funderingar, och vår lockiga kille.
De bor i en gammal radhuslänga, med fantastiska smarta lösningar eftersom huset är trångt och inte anpassat efter moderniteter. Jag ser på älsklingen när vi går husesyn, att det riktigt kliar i henne. Det är många foton som tas, och mycket tankar i huvudet. Vi längtar till vårt hus. Det är mycket att göra där, en sak i taget. Eller två.

Nu har vi en ny vän att bjuda in i vår trädgård.

Hjärtat bultar. Näsan sticker till av glädjetårar som bara väntar. Det här känns så rätt. Galet rätt.
Tar bilder, mäter väggar. Funderar på vad som behöver fixas först, vad som är enkelt att fixa själv, alla småsaker, alla stora saker. Det är mycket att göra, men ett arbete jag ser fram emot med glädje. Vårt gemensamma, med vår prägel. Förnuft blandat med en stark magkänsla.
Rabarber, Förgätmigej och Blodlönn. Plommon, Äpple och Syren.
Det är inte längre frågan om.
Utan när.

Jag sitter på uteplatsen och eftersvettas. Äter. Dricker. Andas. Det är varmt och skönt. Ännu är grannbarnen tysta, det är vardag. Kroppen är lycklig. Jag har cyklat långt i solen, som nu är på väg till andra sidan huset. Uteplatsen är så mycket bättre än en balkong åtta våningar upp i blåsten. Men ändå, jag längtar hem. Hem till trädgården på över en kvadratkilometer med det lilla tegelhuset från femtiotalet. Mycket gräs. Björkar som gjorda för hängmattor. Uteplats med skjutbara glasfönster. Rum för alla. Rum för hantverk. Rum för kunder. Det kliar i hela kroppen efter att få börja måla, bära möbler, sätta kakel och klinker. I ett hus som är fullt funktionsdugligt från start. I väntan sorterar jag saker, foton och kläder från förra flytten. Den som skedde i hast och i stort känslokaos. Jag är bättre rustad för nästa. Jag hoppas att den där trädgården blir vår.

Det har tagit ett tag att sortera intrycken från i påskas. En kort helg, några få dagar tillbringar vi i Skåne. Jag har med mig älsklingen och två barn i bilen, det stora tar bussen ner. Bor hos mamma och J, träffar dvärgspetsvalpen Teo. Helt fantastiskt söt liten hund, viftar på sin stubbsvans när han ser oss. Gå i koppel funkar hjälpligt, och vi blir förtrollade allihop. Han är inte riktigt lika charmig när han bär iväg med skor eller tuggar lite på oss med sina sylvassa valptänder. Men fortfarande... söt. Mamma är lite trött, en valp är som en bebis, vaknar på natten o behöver gå ut. Det är mysigt att vara här. Välkomnande och tryggt.

Vi åker till min farmor. Det är skönt att hon reder sig så bra, även om hon både ser och hör dåligt. Det som inte fungerar riktigt är städningen. Vi sliter en stund med köket, när vi diskar. Det är mer spill än vanligt, och hon ser det inte. Jag frågar försiktigt om hon funderat på att låta nån komma hit o städa, och det har hon. Får höra att pappa inte tycker det är nån bra idé. Note to self, prata m pappa om det.

I påskhelgen inträffar vårens kulturella begivenhet. Konstrundan på Österlen. Vi har stämt träff med A och K. Han har glömt att berätta om Magen. Känner efter, och blir bara glad. Vi tittar på varann ett par sekunder, fastnar nån sekund extra i förlängesen och ler. Det känns jätteroligt att Magen är så stor, det är andra försöket. K är i vår ålder, jag hoppas det går bra.
Vi tittar på jättefina silversmycken, Åhusbaserade akvareller, målningar och silverkonst. Konstnären säljer sina verktyg och det är nära att vi kommer hem med en vals, som väger hur mycket som helst och som skulle ta upp hela bakluckan, men tyvärr hakar den i lite..
Efter att vi varit på Aoseum och irrat i kända rum från förr, nu i ljusa färger, skiljs vi åt på torget. Ungarna röstar för glass. En promenad ner till hamnen, det är fint här trots kylan i luften.

Havet. Vi åker ner till havet. Jag pekar på det lilla huset som fanns på akvarellerna, och som finns på tavlorna pappa målat, de som nu min syster har. Jodå, Emrik känner igen. De tre älskade sönerna leker på stranden. Jag står kvar med älskade pixien uppe på brinken och bara andas. Kontrasten mot Karon beach är total. Vi är ensamma i kylan, och färgerna, lukterna är annorlunda. Bara vågorna är samma. Universella. Jag är glad att vi är här.

Årets lista är i full gång. En i princip just nu helt hemlig lista som kommer att redovisas öppet i denna blogg vid årets slut. Inte riktigt hela listan, det finns gränser, ler. Det är definitivt inte en nyårslöfteslista, snarare ett levande dokument som påbörjats i stor skala och som förmodligen kommer att fyllas på under året. Jag kommer inte att hinna uppfylla hela listan, utan plocka godbitarna och sånt jag verkligen vill, och vågar. Inte hinna hela. Men stor del. Det känns skönt med planer i listform, överskådligare på någe vis. Inte bara lösa ändar och funderingar i en för full hjärna.

I min mammas hus ekar känslorna från i somras. Veckan då korthuset rasade, då fasaden rämnade. Veckan med diskussioner på nätterna, och låtsad familjelycka om dagarna.

Jag är glad att det inte är vi som ligger upp och ner i diket, en mil från mammas hus. Vägen glittrar, det är halt, och jag kör en mil i fyftio, femtio. Trots den låga hastigheten har jag problem att hålla mej kvar på vägbanan. Polisbilen blinkar inte blått, det kanske redan är försent.

En lördag på Wanås slott, vi börjar inne med Yokos väggar. Blir rörd till tårar av Emriks lapp. Hoppas han alltid kommer att tycka det om mig. Oavsett vad som händer. Mina barn är det bästa jag har, de är underbara och fantastiska. Ute tassar vi försiktigt runt i trädgårdar och runt de flesta lerpölarna. Många spännande verk, och de röda bollarna är kvar, det är bra. En annorlunda vecka är snart slut, det är dags att åka hem i morgon.

En labyrint i trä, vid havet.
Vi tar oss tillsammans nerför den svindlade stigen nerför slänten till labyrintens början, och försiktigt klättrar vi in i gången gjord av drivved, pinnar, bräder och bordsben. Akta dej för spikarna, hinner jag varna innan det lockiga håret försvinner utom synhåll. Han älskar att klättra, och lagom tuffa utmaningar. Ögonen lyser när vi träffas på stenen. Jag sitter o lutar mig mot Pixies ben ett tag, när han och hans pappa tittar på fler av Wilks verk nere på stranden innan vi klättrar upp igen. Jag slås av hur mycket lättare det är att komma tillbaka upp den här gången, jämfört med hur tungt det kändes när vi var här för några år sen.

Vid min barndoms strand, i ett kallt och upprört hav badar jag trots regnet. Resten av familjen i regnjackor och paraply. Envist, och lite galet, badar jag. Det är nästintill omöjligt att låta bli. Skönt att inte bli ifrågasatt.

Ales stenar.
På randen till havet.
Stolta, starka.
Jag är där på besök i blåsten, med mannen, lilla e och Pixie. Tårögd i vinden ser jag ut över det upprörda havet. Det är inga glidare i luften idag, kanske blåser det åt fel håll. Lillkillen ler med hela ansiktet, lånar en kamera och fångar oss tre på en bild när vi går nerför backen mot fiskrökeriet i hamnen.

En promenad mellan skurarna, ner till vattnet. Björnbär i massor, en glad Emrik som kan vissla med grässtrån. Lågmälda samtal.

Min mamma är knappt vid liv innan hon fått kaffe på morgnarna. Jag lärde mig tidigt att det inte var lönt att prata med henne, innan hon fått sin cigg och kopp kaffe. Först vid köksbordet, senare under fläkten, och numera ute på altanen. Och. Alltid alltid i morgonrock. Undrar hur många hon haft. För... det är ganska många olika jag minns. Och mitt minne är som bekant ganska dåligt, ler.

Är på väg hem till mamma. Semester i Skåne, den här gången helt utan tonåringar. Märkligt tyst i bilen, ler.