Köpa svarta Dr Martenskängor.
Har aldrig ägt några, men har länge önskat.

Älska.

Dricka vin.
Vitt vin. Rosé. Redan ikväll faktiskt.

Yoga.
Det är skönt. Bra för både kropp och själ. Helt orimligt att förra årets trend pekade neråt.

Odla min trädgård.
Blommor, ätbara ting. Det finns fler lådor, och fönster att sätta på dem finns i källaren. Det finns redan vitlök som väntar nere i jorden. Planer, storstilade sådana, på lila kål, kryddor i massor och en solroshäck. Pumpor till lillkillen som han ska hjälpa till att sköta. Osv i alla oändlighet. Jag följer några odlingsbloggar, har några böcker, och lånar lite på biblioteket.

Börja jobba
Ett intressant jobb, gärna med rimlig lön och inte så långt att åka. Ja åka. Jag ser helst att det går bussar dit. Har under de åtta månader jag jobbat i Växjö tröttnat rejält på att köra bil så långt varje arbetsdag.

Älska

Sticka
#hjartefilten #hjärtefilten
Jag har signat mig för ett garnpaket som jag ska åka till Höör för att hämta i mitten på januari. Det är många filtar som ska stickas, tror det är uppe i 2500 nu, som ska skickas till nyfödda bebisar i Afrika. Ett jätteroligt projekt, det känns meningsfullt. Kul att vara en del av det.

Fota
Fotoprojekt 2014. En bild i veckan med förvalt tema. Det gäller bara att fundera lite. Har lyckats genomföra 2010 med en bild om dagen, och 2012 med 212 bilder med förutbestämda teman.

Springa
Mm. Springa. För att det är roligt, får mej att orka mera, ha mindre värk bla bla bla bla. Så jo. Det vore väl fan om det inte tar sig i år...

Le

1. Bli starkare. Kroppsligt. Mentalt.
Jodå. Både ock. Det har varit lite si och så med träningsmotivationen under året. Min mentala styrka är definitivt bättre.

2. Börja jobba. 
Jag började jobba. Både en och två ggr. Först som personlig assistent, sedan som larmoperatör. På det första pajade ryggen, ett vridet korsben. På det andra? Ojoj. Musarm, stresspåslag i hundranittio, för lite sömn, för många timmar i bil, för lite träning, galna arbetstider? Jag mår bättre nu.
Jag har varit på en intervju nu strax innan jul. Hoppas få svar snart.

3. Lyssna inåt.
Eh. Nja.

4. Måla ett stort furuskåp vitt.
Ja! Det är gjort! Riktigt riktigt fint.

5. Springa en mil. Jag har insett att det är ganska långt, en mil. Började i princip löpåret med att springa en tävling på våren, en etapp på 7 km i en stafett. Helt galet. På riktigt. Sprang inte på flera veckor efter det. I oktober tog jag ett krafttag på riktigt för att få till längden, och lyckades komma upp i 11 km på cykelvägen mot Glimåkra tillsammans med en ytterst motsträvig hundfröken en mörk kväll.

6. Egentid
Jodå. Det har jag. På ett helt annat sätt än jag hade tänkt. Frun jobbar på distans, och i Sthlm...

7. Skriva mera. Både bloggar och annat. Framför allt när känslorna är färska.
Oh well. Jag har kollat. Jag har skrivit FÄRRE bloggar 2013 än 2012. Det är ju knas. Däremot har jag twittrat mycket mera...

8. Sluta bry mig om att min pappa väljer bort oss. 
Det är svårt. Riktigt svårt. Men jag tycker nog ändå att jag lyckas bättre nu.

9. Få min fot på fötter. (Dvs rehabträna den och bli av med hälsporren.)
Jag har en bättre häl. Dock är resten av kroppen i rätt kasst skick.

10. NaNoWriMo...
Jo. Jag började storartat. Det blev 8384 ord (av 50 000) på typ en vecka. Jag skrev av mig mina minnen. Sen? Svimmade. Ramlade av en stege. Blev av med jobbet. Så jag kan väl säga att min månad inte riktigt var på min sida...

11. Tapetsera i massagerummet
Ja! Med fondvägg och allt...

12. Simma.
Har simmat. Mycket. Men gärna mera 2014.

13. Duscha i huset. Inte i källaren, inte hemma hos mamma, utan hemma, på bottenvåningen. Badrumsrenoveringar är botten. Hoppas resultatet blir bra.
Resultatet blev fantastiskt bra. Det är värmeslingor i golvet, klinker, kakel, duschväggar, gott om skåp... Ja, riktigt riktigt bra.

14. Gå ner minst en storlek i kläder.
Nope.

15. Hitta en ribbstol till träningsrummet. Eller vår dungeon som det är så mycket roligare att kalla den...
Nope.

16. Tillbringa någon dag i månaden i skolan. I lillkillens klassrum. Hans lärare har bjudit in, och jag tänkte anta utmaningen.
Nope. Fick inte ihop det med arbetslivet. Sov för lite.

17. Yoga nästan varje dag.
Nä. Blev nog mindre än jag trodde var möjligt.

18. Visa min kärlek bättre.
Tror jag glömt fråga de jag älskar.

19. Le.
Nu när jag inte jobbar kvar i Växjö, har jag lättare att le.

Det viktigaste målet fanns i rubriken. (Good Enough)
Jag ska nånstans i allt det här känna att jag är good enough.
Att jag duger som jag är.
Det är svårt.

Edit:
20. Sluta med en medicin.
Det gjorde jag. Den där värkmedicinen jag ätit i flera år. Det har fungerat rätt hyffsat. Kanske delvis på att det inte har varit lika kallt som förra vintern. Ännu.

depends on many things.

But mostly on you...


Det är mycket som händer. Eller egentligen ganska lite ur ett helt annat perspektiv.
Det där jobbet jag fick, var oväntat tufft mot min kropp. Och jag gjorde som jag brukar ibland.
Du vet, jag är ju rätt envis. Och stark. Det här ska jag fixa. Att lyssna på kroppen? Nja. Det inträffar väl ibland. Men nya arbetsmoment, och rullstolskörning på ett knöligt snöigt underlag...
Roliga tabletter och ett råd att byta jobb fick jag av läkaren på vårdcentralen.
När händerna gav upp, och jag fick inflammation i tumlederna, då nånstans insåg jag vidden.
Det var med händerna det började. Den där fibron jag dras med. I många år kunde jag inte diska, inte handarbeta eller pyssla, inte bära tunga saker, inte dammsuga, inte prata för länge i telefon utan att händerna somnade, inte cykla för länge, inte vandra med tung packning...
Jag är nästan på väg att hamna där igen, och jag kämpar emot som fan.
Så länge jag tränar, tar hand om mig, utför rätt sorts arbete hemma och på jobbet. Då. Då funkar det.
Men att hamna i samma avgrund som för elva år sedan? Pga ett jobb?
No way. Tyvärr är jag inte i en ekonomisk sits att jag bara kan sluta. Att bli avstängd från A-kassan en gång till på ett halvår är inget drömläge precis.
Jovisst. Jag kan säkert hitta nån läkare som skriver det där intyget som behövs. Där det står att jag måste sluta av fysiska orsaker. Men jag har helt enkelt ingen lust. Jag är 43 år, och vill inte ha nåt papper på att jag skulle vara mindre arbetsför än nån annan.

Men nytt jobb då? Hur går det med det?
Jag har varit på en kort information, med över 60 andra, på en arbetsplats jag verkligen vill börja jobba på.
Gjort ett test där jag fick ruskigt bra resultat.
En intervju med min tänkta arbetsledare. (En av 20 på 4 tjänster.)
Gjort två asjobbiga tester på nätet.
Ska på test på Rekryteringsmyndigheten i morgon, där jag ska få feedback på testerna och prata med en psykolog.
Sedan?
Hoppas jag får det.
Det är ett jobb med mycket ansvar, sammansvetsad grupp, lunchavbrott, ergonomitänk, träningspeng, skiftjobb, tio mils resväg m bil, utvecklingsmöjligheter... och semester. Det är inte så höga krav jag har numera. Skratt.

Det där med att det inte händer så mycket?
Ja... influensan högg mig på jobbet förra onsdan. De inflammationshämmande tabletterna jag fick, maskerade febern, men till slut sa kroppen ifrån. Helt däckad. Så... jag tränar inte så mkt såklart. Och orkar inte göra så mkt av alla sakerna på att-göralistan. Men det får vara okej. Och det är en jobbig insikt att jag behöver kämpa för att tycka att det är okej ändå. Att inte göra något. Men det är trist att inte kunna åka till min farmor. Saknar henne.
Lusten att skriva har sinat nu när jag varit sjuk. Eller nä. Snarare orken, för det har ju inte saknats uppslag direkt. Men det som fick igång mig, var inget som direkt är nåt i mitt liv, utan i nån annans.

Något som gör mig trött på människor, och för det mesta är det kvinnor, är när någon bara tar skit. Bara tar emot, för att inte göra sig besvärlig. Inte vill stöta sig, för då blir det jobbig stämning. Det kan vara på jobbet, som i det här fallet, eller i familjen, i skolan, överallt.
Kämpa liksom!
Det händer mig också, självklart, men jag försöker känna efter, försöker göra det som är rätt för mig.
För att det är så jävla viktigt.
Att må bra.
Om jag inte vågar stå upp för mig själv, om jag inte orkar, eller tycker om mig själv i de beslut jag fattar, då lär ju inte det ge några bra signaler till de jag har omkring mig.
Jag äger ingen offerkofta, däremot kan jag ofta ta på mig själv skulden för att något varit dåligt.
Förr har det hänt att andra lägger skulden på mig, och det har ibland tagit ett tag för mig att komma på att de har fel.

Det är du som är ansvarig för hur du mår. Andra kan hjälpa till.
Men det är du som äger framtiden.

Igår skrev jag den bästa bloggen. Ever.

Jo, jag lovar!
Men något gick snett, galet, tokigt, fel. Jag skrev den inte klart,
och sedan var den bara som bortblåst.

Så den här? Bara en tribute. Eller nån slags försök till att
rekonstruera... fast jag vidhåller att den försvunna var bra. Den här?
Tja...

Alltså, 2012.

Köpte träningskort på SATS i Märsta strax innan nyår. Inget
nyårslöfte, utan en livsnödvändighet.
Testade allt.
Och jag menar allt.
Cykling, zumba, afro, powerstep, box, styrka, crosstraining, yoga,
yogalates, pilatesball, dancearobics, bodypump, core, shape, sh'bam,
deadball, satsenergy...
Det som fastnade hårdast var zumba, afro, core och shape. Och senare,
deadball. Inte bara för att jag gillar de fantastiska instruktörerna
Tessan, Linda och Cattis, utan också för att jag gillar
träningsformerna. Styrka och cykling tränade jag också regelbundet.

Årets fotoprojekt, fotoyatzy... med 212 (sedan ändrat till 213)
givna motiv, bilder att ta... ångesten kryper i mig, men jag testar.

Året då jag byter uniform från yllekostymen i säkerhetskontrollen till
väktaruniform (utan att bli väktare/säkerhetsvakt) och började jobba
långpass i grinden.

Är allt mindre på Facebook, och allt mer på Twitter.

Ryggskott, en sned höft. En öm häl. (väktarkängor med stålhätta är
helt fel för mig... och att bära tunga möbler nerför trappor)

Thailandssemester. Strax före regnet. Min första utlandssemester på
sjukt länge, och nu? Nu blir världen aldrig mer sig lik och längtan
tillbaka är stor. Snorkel, tempel, marknad, thaimat, färsk frukt under
ett parasoll på Karon Beach, sena kvällar i baren, fflöpning en tidig
morgon, tuctuc, och svettiga shorts. Mycket kärlek och vatten på
flaska.

Omgruppering igen på jobbet, samma uniform men andra arbetsuppgifter.
Nu bagage, personal och varuleveranser.

Löpförbud. En långdistanslöpare med löpförbud? Joråsåatt...

Berättar för barnens pappa att vi funderar på att flytta och att vi
vill ha lillebror med oss.

Får papper på att skilsmässan gått igenom.

Börjar på ännu en arbetsplats med uniform, samtidigt som jag jobbar
heltid på det gamla. Det här i sjukhuskläder, på psyk för äldre.

Åker på husvisning.
I Skåne.

Gifter mig. Med den vackraste kvinnan jag kysst. Vita klänningar,
många vänner, familjemedlemmar och en stor duk i gröngräset full av
hembakta bullar.

Byter efternamn.

Säger upp mig från mitt heltidsjobb. Nu har jag två timanställningar.
Skitläskigt.

Pride. En lugn en, med barnen med ibland. En hel del jobb. Många
vänner. Vi paraderar i Regnbågsfamiljer. En mysig kväll med grabbarna
på ön.

Köper huset. Med trädgård. Rum för allt/alla, även en massagebänk. Det är två våningar och en källare.
Tegel från 1959. Rabarber. Äppelträd.

Samarbetssamtal med pappan om yngste sonen.

Flyttar. 57 mil. Med 162 flyttkartonger.
Minsta barnet byter skola, till en skola med en fantastisk lärare och
uppmärksam rektor. Äldre barnet stannar hos pappan, han har ett år
kvar på gymnasiet.

Säger upp mitt SATSkort. Det värker i hjärtat, men det finns inget SATS i närheten av dit vi flyttar. Får avskedskramar. Vi lovar att hälsa på.

Cyklar. Många mil. Hittar sedan ganska bra hemmavid även med bil. Cyklar även en runda i Malmö, när jag åker med frun dit. Minnen, både bra och sämre.

Tömmer en vuxen sargad sons lägenhet och flyttar honom och hans prylar
hem till huset.

Skjutsar barn till och från Stockholm, barn och fru i omgångar till
och från Hässleholm, många många gånger under hösten. De gånger ungarna körs upp, sover vi hos kompisar, på hotell och varsomhelst. Hinner träna, gå på fest och jobbar ibland på dessa helger.

Är arbetslös, söker jobb som jag vill ha. Även sådana jag inte vill
ha. Heltid, deltid, nära och längre bort.

Jobbar i trädgården. Det ger styrka, energi och meningsfullhet.

Jobbar med huset. Sakta men målmedvetet. Ibland går det långsamt,
ibland ryckvis.

Träffar gamla vänner i Skåne. Och nya.

Firar artonåringens födelsedag i huset, med mina föräldrar och deras
respektive, samtidigt.

Åker med min älskade farmor i ambulansen när hon ramlar och bryter
höften på vår gräsmatta.

Hämtar en vacker stor hund, och är tvungen att lämna tillbaka honom
igen. Efter bara två veckor är kroppen trasigare än någonsin. Sextio
kilo hund som drar i koppel, det går att fixa till med tiden. Min
kropp har inte riktigt möjligheten och tålamodet bara. Han lämnar
efter sig en saknad blandad med lättnad.

Jobbar enstaka pass på mina jobb i Stockholm när vi är uppe.

Får efterlängtat besök från Uppsala. Roadtrip i Skåne och ut på landet
med alla barnen.

Yogar. Nästan varje dag. Ger resultat och jag fortsätter.

Är på anställningsintervju på ett jobb jag verkligen vill ha, men
faller på mållinjen. Är på anställningsintervju på ett annat jobb, som
jag varken vill ha eller får.

Träffar mina gamla svärföräldrar, märklig känsla, när jag lämnar barn
där för julfirande.

Reser till Helsingör med hjärtat. Det är kallt, men mysigt med egentid.

Pappan lämnar barnen och är välkommen in. Sitter o fikar, går husesyn.

Gör en lista med målsättningar för nästa år (publicerad 26/12)

Firar jul i huset, på en annan dag än julafton. Med fruns föräldrar,
lillebror och våra ungar.

Är klar med årets fotoutmaning, två dagar före deadline. Alla 213 bilderna. En skön och härlig känsla

Säger farväl till mormor, strax innan hon slutar andas, någon dag innan nyår.

Firar nyår i huset. Vi fem. Med spel, lyxminipizzor, småefterrätter,
tomtebloss och läsk.

Because I'm worth it!

Igår satte jag ord på mina målsättningar. De är inte nyårslöften, sånt
sysslar inte jag med längre.
Jag gillar inte att bryta ett löfte, jag har gjort det några gånger,
och det ger ingen skön känsla.

Smaka på ordet målsättning. Det känns bättre i magen.
Magkänslan är ganska stark hos mig, och en av mina målsättningar är
just att lyssna inåt. Jag är medveten om att jag kanske inte fixar
alla mina målsättningar. Då får det bli så.

Men believe me...
Jag kommer att kämpa hårt för att se till att de infrias.

Det här med att vi inte firat jul än, och att jag ändå funderar ganska mycket på nästa år?

Min bärbara dator med drakar på, håller på att sagga ihop.
Jag vet att jag har en jättefin lista i den (som jag valde att hålla delvis hemlig) med mina mål för i år. Jag skrev dem mitt i kaoset efter flytten, när vi satt i lägenheten i Märsta, och gjorde ett försök att skriva 50000 ord. NaNoWriMo. Jag minns inte de flesta, och minnet det är en del av tjusningen med min fibro. De målen jag faktiskt minns, har jag uppnått till viss del.

Därför tänkte jag, i ett anfall av galenskap, att jag skulle vara öppen med mina mål för nästa år. Det finns många, stora och små. Men, det betyder inte att jag vill bli påmind om dem, och inte heller att jag vill bli påhoppad för de mål jag inte uppnår. Snarare... helt enkelt för att jag inte ska glömma bort. För min skull. Det är målsättningar, både för mitt inre och yttre, och det medför förhoppningsvis förbättringar för resten av familjen.

Det finns ingen inbördes rang, ingen planerad tidsordning utan här kommer de, huller om buller:

1. Bli starkare. Kroppsligt. Mentalt.
2. Börja jobba. 
3. Lyssna inåt.
4. Måla ett stort furuskåp vitt.
5. Springa en mil. Det är ett gammalt mål som blivit aktuellt igen. Jag, som sprungit marathon både en, två och tre gånger, har alltså en mil som mål. Jag har insett att det är ganska långt, en mil.
6. Egentid
7. Skriva mera. Både bloggar och annat. Framför allt när känslorna är färska.
8. Sluta bry mig om att min pappa väljer bort oss. 
9. Få min fot på fötter. Dvs rehabträna den och bli av med hälsporren.
10. NaNoWriMo... ja, på riktigt. och jag hoppas att min fru samtycker.
11. Tapetsera i massagerummet
12. Simma. En kilometer, två kilometer. Varje vecka. Kanske även ute i sommar, när vår simhall har stängt för säsongen.
13. Duscha i huset. Inte i källaren, inte hemma hos mamma, utan hemma, på bottenvåningen. Badrumsrenoveringar är botten. Hoppas resultatet blir bra.
14. Gå ner minst en storlek i kläder.
15. Hitta en ribbstol till träningsrummet. Eller vår dungeon som det är så mycket roligare att kalla den...
16. Tillbringa någon dag i månaden i skolan. I lillkillens klassrum. Hans lärare har bjudit in, och jag tänkte anta utmaningen.
17. Yoga nästan varje dag. Målsättningen varje dag, det fungerar inte i praktiken. Men nästan funkar. Och det är bra nog.
18. Visa min kärlek bättre.
19. Le.

Det viktigaste målet finns i rubriken. Jag ska nånstans i allt det här känna att jag är good enough.
Att jag duger som jag är.
Det är svårt.

Edit:
20. Sluta med en medicin.

Jag är äntligen hemma.
Det är ett lugn, en trygghet, i oss som jag längtat efter i många år.
Som jag aldrig trott att det var mig förunnat.
Det är slitigt utan jobb, med för lite pengar i plånboken och många
planer för framtiden.
Med resor, ett trasigt barn.
Men ändå.
Aldrig tidigare har jag haft denna tillförsikt, att det kommer att ordna sig.

Mitt bagage är tungt, och ibland förmörkar det med sina moln. Det
finns många skärvor, och de har sylvassa kanter. Ibland trippar jag
barfota mellan dem, ibland tar jag på mig mina Lundhags och klampar
rakt över. Båda sätten funkar, långsamt navigerar jag över det värsta.

Med dig är jag trygg.

Med dig är jag hemma.

Jag sitter i köket. Jag gråter tyst, tyst för att ingen ska höra.
Jag har för bara några dagar sen kaxigt sagt, att nu. Nu klarar jag av se kuvöser på tv utan att bryta ihop. Det är över tio år sen, jag satt som förlamad bredvid det lockiga trollets kuvös. Nästan för sjuk, och kanske lite för chockad, för att riktigt kunna ta in. Att det kanske skulle sluta såhär: http://detsomhant.wordpress.com/
Men den insikten har kommit många gånger efteråt.
Det behövs tårar för att komma vidare.
Jag är så oerhört lycklig över att vara hans vardag igen.

Jag ramlade över hans blogg idag på twitter. En kille jag aldrig träffat men har följt honom ett tag. Han ingår i den allt större gruppen löparnördar jag har i mitt flöde. Det är med blandade känslor jag följer dessa människor. Jag har länge kämpat med min hopplösa fot, med motivationen. Jag har cyklat många mil senaste tiden, men styrketränat? Sprungit? Tåhävningar? Dansat? Nada. Njet. No. Däremot har jag släpat möbler, kartonger, klättrat på stegar, målat, grävt, lukat rabatter, sågat och staplat ved. Jag längtar efter känslan av vinden i tunnlarna, ringarna och i håret. Jag ska jag vill jag kan jag törs. Frågan är väl om jag kommer att överanstränga min häl. Mycket troligt. Då är det så det är. Min kropp börjar må bättre och bättre. Den här flytten vi gjort, det är 57 mil åt rätt håll. Det här är framtiden. Min och vår.

Hans blogg är full av tävlingar, och jag känner igen mina gamla mål.
SUM. Sörmlandsledens 50km, det är halt, och troligen kommer jag aldrig att klara det. Det är inte mina ord, utan exets. Det var längesen, men redan då och där bestämde jag mig för att nångång försöka. Det, och Axa fjällmarathon. Ler lite. Bilden är från ett annat marathon i fjällen, Helags Adventure Marathon. Det lockar mer än Axa. Om jag ska vara ärlig. Och det är jag här. Oavsett, har jag just nu alla möjligheter att toppa formen. För formen just ju? Tja... Mina ben är starka, det känns, nu ska det bara omsättas i löpningsform och ändrad kroppsform. Det finns helt klart förbättringsmöjligheter...

Vill du med på resan får du hänga på nu!

Past mistakes should teach you to create a wonderful future, not cause you to be afraid of it.

Jag försöker. Och hoppas.
Det funkar för det mesta, det där att tänka positivt.

Jag har undvikit, sållat bort, och låtit bli. Låtit bli att kolla på rättegångsbeskrivningar, undvikit diskussioner om Breivik på jobbet, sållat bort berättelser från överlevande. Men igår, fastnade jag i två berättelser på twitter. Två överlevare, den ena en journalist han namngivit i förhör. Han hade velat döda henne eftersom hon bar på ett av sina mångkulturella barn. Den andra, en ung flicka som lyckades simma undan hans dödande kulor.
Alla dessa unga människor, som mist livet. Som saknas, sörjs, efter att kallblodigt mördats av en man utklädd till polis. Det är skrämmande. Men mer skrämmande är att det finns så många människor som tycker att han gjort rätt, eller som delar hans åsikter. Det är skrämmande att politiska partier finns i vårt land, och andra länder, med främlingsfientlighet och människohat. De finns, för att människor som du och jag har lagt våra röster på dem. Inte jag. Men kanske du.

Idag är det ett år sedan dessa unga människor på Utøya miste livet.
Låt oss aldrig blunda.

Det är vackert i sol och sommar, vårt Stockholm. Jag hade inget förhållande med stan, innan jag flyttade hit en blöt och kall aprildag för många år sedan. Aldrig varit här, som liten eller ung. Inga skolresor, ingen semester.
Jag kommer att sakna Stockholm, farten, promenadstråken, bullriga tunnelbanevagnar och stressen. Det kommer att bli många resor hit. Men bo, det gör jag hellre någon annanstans. I alla fall just nu. Söderut. Ett lugnt tempo, nära naturen och familjen. Ja. Så får det bli.
Snart.

Jag försöker verkligen. Att leva i nuet, att omforma mitt liv så det passar mej, både utsida, insida, omgivning och min inre trädgård.
Don't blame your past.
Det är svårt. Riktigt svårt. Att inte vara bitter. Att inte tänka på det som inte var bra, att bara tänka på det positiva och se framåt. Det finns så många taggar kvar. Sånt som kunde varit bättre, rikare och blommigare. Framtiden ser ljus ut, men det finns envetna, irriterande orosmoln kvar.
Det har hänt så mycket det senaste året. Flytt, ny träningsinriktning, skilsmässa, husdrömmar, allvarliga samtal om livet, trasig rygg, tårar, skratt, trasig fot, nytt jobb, krossade marathondrömmar, anpassning, bröllop...
Snart flyttar vi igen. Den här gången många mil bort.
Och hem.

Vi tar en omväg hem. En omväg som genererar verktyg för många tusenlappar. En varm och trevlig man låter oss plocka det vi vill ha ur husets verktygsbod. Han är sedan länge vuxen, och har redan det han behöver. Det är pappans hus, som är sålt nu. Vi får saker till vårt hus, han slipper ta hand om allt. Det är winwin, men jag känner att det är vi som har högvinsten i det här lotteriet. Verktyg. Verktyg hör hemma i min bild av vårt hus.

Kan vi prata om det?

Det är tredje gången jag ändrar mitt namn. Föddes med ett vanligt sonnamn, ändrade till dotter när jag flyttat hemifrån. Lade till pappans efternamn till mitt eget.
Eftersom jag inte lever m honom längre, känns det fel att använda hans som mitt.
Min pappa har failat ut sig själv med sitt mentala avstånd och jag har funderat länge på hur jag ska handskas med det. Jag har bestämt mig för att låta honom vara. Vill han inte vara närvarande som morfar, finns det ingen önskan från min sida att tvinga honom. Han kommer även fortsättningsvis få inbjudningar nu och då, men jag har bestämt mig för att inte bli bitter och besviken om han säger nej, eller är tyst. I vår närhet finns det tillräckligt många bra manliga förebilder ändå.

När jag och älsklingen började prata om det där m en ring till, frågade jag försiktigt om hon tänkte fortsätta m sitt. Och om jag fick snika in mej på det.
Jag fick. Gärna.
Har suttit o filat på min nya namnteckning. Är nöjd till slut. Får reda på strax innan vigseln hur lång tid det förmodligen kommer att ta innan vigseln registreras och namnbytet går igenom. Länge. Antiklimax.

Mitt namn är en del av mej. Jag byter inte min identitet, det blir bara... lite annorlunda. Lite mera vi. Vi har känts stabila ändå, men det är nån slags förtydligande. Inåt, men också utåt. Samtidigt är det ett oundvikligt outande. Det går inte längre att säga 'min sambo'.

Nu är du min fru.

Himmel.
Många bilder.
När orden kommer, känns det så självklart. Hon har satt ord på det jag känner.
Jag vill bo där det finns mycket himmel. Öppna fält, skog, hav. Där det finns gräs utanför dörren och fåglar i träden. Många rum, egen space. Jag vill ha grannar, men inte tätt inpå. På andra sidan tomtgränsen, inte ovanpå taket eller under mitt golv. Egentillverkad saft och hembakt bröd. Barfota i hängmattan.