Visar inlägg med etikett yoga. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett yoga. Visa alla inlägg


När inget är som det ska, när känslorna sitter utanpå. 
Jag vill vara lycklig, jag vill må bra, jag har förmågan. Stundtals.
Ibland är jag det, ibland är allt bra.
Drömmarna känns just nu så långt borta. 
Glädjen över ett jobb förbyttes i otillräcklighet och ovillig insikt om kroppens bräcklighet.
Väntan på svaret från den andra, tär. 
Min styrka går över i svaghet i en evighetsloop, svängningarna är snabbare än tanken ibland.


Idag var det svårt att släppa sista kramen om farmor. 
Hon är så bräcklig, och tiden vi har är till låns.
Det känner jag.
Jag höll masken, men hon ser rakt igenom mej, när hon vill.


Smärtan är så stark att det svartnar för ögonen, och jag slutar nästan andas helt, 
när han trycker min rygg i rätt läge.
Gör inget som gör ont, säger han när jag ska gå.
Samtidigt... jag har ont nästan varje dag, på olika ställen.
Oftast låtsas jag inte om det.
Ofta fungerar det, och kroppen glömmer.
Vid minsta motgång kommer värken tillbaka, speciellt om jag inte tränar.
Just nu ställer jag om min träning alldeles för ofta.
Min kropp behöver variation, men kontinuitet.
Gör det som inte gör ont, det gäller även träningen. 
Får rådet att cykla, men med vintern i ett hårt grepp om våren känns det inte så lockande.
Benen längtar efter en stark kropp, som flyger över stenarna i skogen, och själen efter att känna vinden i håret.


Förvåningen över hur mycket man kan sakna nån man inte känner, och besvikelsen över att inte kunna spelet, att inte känna efter och tolka signalerna rätt är stor. 
Jag blir arg, och känner mig förödmjukad av att behöva bli tillsagd för att förstå. 
Jag borde veta bättre.
De vänliga orden, uppmuntran. 
De pratar till mej, om mej så jag kan se. 
Det känns bra. Transparans.
Halsen är sträv av gråt som inte syns.

Orken är slut. Igen. 
Alldeles för ofta. 
Kraven jag ställer på mig själv är skyhöga, samtidigt som de är alldeles för låga. 
Jag är osammanhängande, i tanken och jag känner hur orden bara ramlar fram. Ur mig.. 
Om det beror på att jag missade mina viktiga mediciner i morse, på besvikelsen över min kropp, på nån av mina diagnoser, på smärtan, är oklart.
Det som står helt klart är att idag är alla känslor utanpå. 
Det kanske är bra det också. 
Att känna. 
Men... utan tabletterna är jag tillbaka till mamman jag var förut, den sorten jag verkligen hatade att vara. 
Utan tålamod, med kortast stubin i världen. Det går läskigt snabbt.
Jag ser i hans ögon att jag sårar när jag inte är som vanligt. Min röst är hård. 
Han gör det jag säger åt honom. Sen kommer han tillbaka och bara försvinner i min famn med huvudet mot mitt bröst och jag känner hur mitt hjärta går i tusen bitar där innanför. 
Jag vill så gärna att han får en annan uppväxt än de andra, en annan mamma än den jag var då. 
Känslan av hopplöshet, av känslan att vara utan värde, den är så stark.

Två steg fram, ett steg tillbaka.
Jag behöver bara orka ta det första steget.


De står där.
Ständiga följeslagare på min morgonyoga.
Björkarna.
Som sträcker sig högt upp i himlen.
I mörkret tidiga morgnar är de knappt skönjbara, men finns där. Svarta.
De är många, och är starka skyddade av varann blåsiga dagar.
I ett av träden sitter en fågelholk, och jag undrar om den är
beboelig. Det är många fåglar i vår trädgård.
Solen har äntligen smält bort lite snö, och gräsmattan är synlig igen
mellan stammarna.
Jag längtar efter värmen, och sommaren.
Då hoppas jag på sällskap på yogamattan, ute i det daggvåta gräset,
tidiga morgnar.
Bland fjärilar och fågelkvitter.
Jag sitter i ett hav av ljus.
Huset är tyst, sånär som på musiken och golvets knarrande av mina
rörelser. Ute är det mörkt.

Det är mörkt inombords idag. Yogan ger inte den styrka och frid som
jag önskar, det vill sig inte riktigt. Det är ändå skönt att knaka
loss, mjuka upp.

Jag är orolig för mina händer, de är onödigt trasiga. Glädjen över nya
jobbet har förbytts till smärta och uppgivenhet.
Det är mörkt ute.
Snön som kom i natt, är endast synbar på trädens grenar.
Jag hämtar kraft i musiken, i ensamheten, i de tända ljusen, i det
annars tysta och sovande huset.
Det är så lätt att ramla in i irritationen. Av en fras, ett uttrycksätt.
Jag släpper det nu.

Igår hade jag en galet händelserik dag. Första dagen på nya jobbet,
intrycken var många. Att lära sig ta hand om C samtidigt som det finns
så mycket nya ansikten och situationer, var lite splittrande.
Berömmet som jag fick av J, inför pappan på kvällen kändes bra. Även
om jag förstått under dagen att han var nöjd med bredvidgången.

Idag är det begravning. Träffa släktingar jag inte träffat på många
år, och att ta farväl av en mormor jag nog tog farväl till för länge
sedan.
Jag har min älskling med mig. Det känns bra.

I eftermiddag lämnar vi två barn vid tåget. Saknad blandat med
återhämtningsmöjlighet.
Det har varit en oväntat tröttande vecka.

Sat Nam
Mitt i yogan, mitt i... sms:et från TB går inte att lämna oläst, och
luften går ur mig lite.

'Sadhana på verkstan 12/1 7-9. Ja/nej?'

Är tvungen att svara nej. Skulle varit en bra present till mig själv.
Om bara det varit en Stockholmshelg...
Igår skrev jag den bästa bloggen. Ever.

Jo, jag lovar!
Men något gick snett, galet, tokigt, fel. Jag skrev den inte klart,
och sedan var den bara som bortblåst.

Så den här? Bara en tribute. Eller nån slags försök till att
rekonstruera... fast jag vidhåller att den försvunna var bra. Den här?
Tja...

Alltså, 2012.

Köpte träningskort på SATS i Märsta strax innan nyår. Inget
nyårslöfte, utan en livsnödvändighet.
Testade allt.
Och jag menar allt.
Cykling, zumba, afro, powerstep, box, styrka, crosstraining, yoga,
yogalates, pilatesball, dancearobics, bodypump, core, shape, sh'bam,
deadball, satsenergy...
Det som fastnade hårdast var zumba, afro, core och shape. Och senare,
deadball. Inte bara för att jag gillar de fantastiska instruktörerna
Tessan, Linda och Cattis, utan också för att jag gillar
träningsformerna. Styrka och cykling tränade jag också regelbundet.

Årets fotoprojekt, fotoyatzy... med 212 (sedan ändrat till 213)
givna motiv, bilder att ta... ångesten kryper i mig, men jag testar.

Året då jag byter uniform från yllekostymen i säkerhetskontrollen till
väktaruniform (utan att bli väktare/säkerhetsvakt) och började jobba
långpass i grinden.

Är allt mindre på Facebook, och allt mer på Twitter.

Ryggskott, en sned höft. En öm häl. (väktarkängor med stålhätta är
helt fel för mig... och att bära tunga möbler nerför trappor)

Thailandssemester. Strax före regnet. Min första utlandssemester på
sjukt länge, och nu? Nu blir världen aldrig mer sig lik och längtan
tillbaka är stor. Snorkel, tempel, marknad, thaimat, färsk frukt under
ett parasoll på Karon Beach, sena kvällar i baren, fflöpning en tidig
morgon, tuctuc, och svettiga shorts. Mycket kärlek och vatten på
flaska.

Omgruppering igen på jobbet, samma uniform men andra arbetsuppgifter.
Nu bagage, personal och varuleveranser.

Löpförbud. En långdistanslöpare med löpförbud? Joråsåatt...

Berättar för barnens pappa att vi funderar på att flytta och att vi
vill ha lillebror med oss.

Får papper på att skilsmässan gått igenom.

Börjar på ännu en arbetsplats med uniform, samtidigt som jag jobbar
heltid på det gamla. Det här i sjukhuskläder, på psyk för äldre.

Åker på husvisning.
I Skåne.

Gifter mig. Med den vackraste kvinnan jag kysst. Vita klänningar,
många vänner, familjemedlemmar och en stor duk i gröngräset full av
hembakta bullar.

Byter efternamn.

Säger upp mig från mitt heltidsjobb. Nu har jag två timanställningar.
Skitläskigt.

Pride. En lugn en, med barnen med ibland. En hel del jobb. Många
vänner. Vi paraderar i Regnbågsfamiljer. En mysig kväll med grabbarna
på ön.

Köper huset. Med trädgård. Rum för allt/alla, även en massagebänk. Det är två våningar och en källare.
Tegel från 1959. Rabarber. Äppelträd.

Samarbetssamtal med pappan om yngste sonen.

Flyttar. 57 mil. Med 162 flyttkartonger.
Minsta barnet byter skola, till en skola med en fantastisk lärare och
uppmärksam rektor. Äldre barnet stannar hos pappan, han har ett år
kvar på gymnasiet.

Säger upp mitt SATSkort. Det värker i hjärtat, men det finns inget SATS i närheten av dit vi flyttar. Får avskedskramar. Vi lovar att hälsa på.

Cyklar. Många mil. Hittar sedan ganska bra hemmavid även med bil. Cyklar även en runda i Malmö, när jag åker med frun dit. Minnen, både bra och sämre.

Tömmer en vuxen sargad sons lägenhet och flyttar honom och hans prylar
hem till huset.

Skjutsar barn till och från Stockholm, barn och fru i omgångar till
och från Hässleholm, många många gånger under hösten. De gånger ungarna körs upp, sover vi hos kompisar, på hotell och varsomhelst. Hinner träna, gå på fest och jobbar ibland på dessa helger.

Är arbetslös, söker jobb som jag vill ha. Även sådana jag inte vill
ha. Heltid, deltid, nära och längre bort.

Jobbar i trädgården. Det ger styrka, energi och meningsfullhet.

Jobbar med huset. Sakta men målmedvetet. Ibland går det långsamt,
ibland ryckvis.

Träffar gamla vänner i Skåne. Och nya.

Firar artonåringens födelsedag i huset, med mina föräldrar och deras
respektive, samtidigt.

Åker med min älskade farmor i ambulansen när hon ramlar och bryter
höften på vår gräsmatta.

Hämtar en vacker stor hund, och är tvungen att lämna tillbaka honom
igen. Efter bara två veckor är kroppen trasigare än någonsin. Sextio
kilo hund som drar i koppel, det går att fixa till med tiden. Min
kropp har inte riktigt möjligheten och tålamodet bara. Han lämnar
efter sig en saknad blandad med lättnad.

Jobbar enstaka pass på mina jobb i Stockholm när vi är uppe.

Får efterlängtat besök från Uppsala. Roadtrip i Skåne och ut på landet
med alla barnen.

Yogar. Nästan varje dag. Ger resultat och jag fortsätter.

Är på anställningsintervju på ett jobb jag verkligen vill ha, men
faller på mållinjen. Är på anställningsintervju på ett annat jobb, som
jag varken vill ha eller får.

Träffar mina gamla svärföräldrar, märklig känsla, när jag lämnar barn
där för julfirande.

Reser till Helsingör med hjärtat. Det är kallt, men mysigt med egentid.

Pappan lämnar barnen och är välkommen in. Sitter o fikar, går husesyn.

Gör en lista med målsättningar för nästa år (publicerad 26/12)

Firar jul i huset, på en annan dag än julafton. Med fruns föräldrar,
lillebror och våra ungar.

Är klar med årets fotoutmaning, två dagar före deadline. Alla 213 bilderna. En skön och härlig känsla

Säger farväl till mormor, strax innan hon slutar andas, någon dag innan nyår.

Firar nyår i huset. Vi fem. Med spel, lyxminipizzor, småefterrätter,
tomtebloss och läsk.
Jag har kämpat bort den mesta ilskan över att så många män anser att
kvinnors kroppar, kvinnors liv, inte är deras egna. Kvar är en rynka i
pannan och jodå, skylten från T:s fyrtioårsfest var ganska träffande.
Feminism, yoga...

Jag har andats på mattan.
Musiken, de tända ljusen och de tänjda musklerna har gjort mig mer
rustad för dagens sysslor.
Vi firar julafton idag, våra mammor kommer hit. En pappa, en bror, en
sambo. Julklappar, god mat och mycket fika.

Låt ingen ta din gnista ifrån dig.
Ljusen är tända.
Mattan ligger utrullad, kudden är beredd.
Det är inte jag.
Mörkret utanför fönster går sakta över i en vacker vinterhimmel innan
jag kommer ner på golvet.
Det saknade receptet, några bloggar lästa. Idag fastnade jag inte på
twitter före yogan, det händer ibland när kroppen behöver
startsträcka.
Jag hör fåglarna där ute, Mirabai Ceiba är på svagt för att inte störa
sömnen för de andra.
Texten dansade för ett ögonblick, och fönstren fick plötsligt svängd ram.
Inte oväntat när jag tänker efter, men ovälkommet.
Huvudet reagerar när trycket blir för hårt. Röda små piller, hoppas de
verkar fort.
Jag ignorerar huvudet, men vet egentligen att det inte går.

Igår var han här, barnens pappa. Lämnade barnen efter en jul hos
farmor och farfar. Första gången han är hemma hos oss efter att jag
flyttade ut.
En märklig känsla.

Med det utsorterat, börjar jag äntligen yoga.
Sat Nam
Because I'm worth it!
En mugg the.
Vita kläder.
Mys i soffan efter Sadhana.
Hon är vacker i vitt, och idag har vi yogat tillsammans.
Jag saknar Waxholm, Torbjörn och de andra.
Tidiga morgnar har jag ändå lyckats skapa känslan här hemma, som där.
Ibland, men inte alltid.
Idag?
Idag hade jag verkligen velat ha sällskap på mattan.
Oftast är det skönt att vara ensam uppe, i mörkret med tända ljus och
långt kvar till soluppgången.
Men idag hade mitt inre mörker hunnit ifatt mig innan jag började, och
det fanns ingen skön känsla i min yoga. Motsträvigt är nog ett
passande ord.

Jag har mycket att vara tacksam för.
Jag försöker koncentrera mig på det, men ibland går det mindre bra.
Idag är det den första december. NaNoWriMo är slut, och jag har nog
sällan skrivit såhär lite. I alla fall inte sedan jag började blogga.
Jag kände suget att skriva, innan bokstavsjaktsmånaden startade, men
insåg som tur är, att jag aldrig skulle hinna. Det är så mycket annat
som tar tid och kraft. Hus, familj, träning, trilskande kropp,
arbetsletande. Den första halvan av november hade vi dessutom en stor
fantastisk fyrbening här. Det var nog den i särklass största
energitjuven jag haft på så kort tid. Det var tungt att lämna tillbaka
honom, men lättnaden? Den var stor.

Idag finns det många på frukost, det är mysigt. Mellankillen och en
kär vän är här i helgen. Vi ska på lite sightseeing, lunch hos en
kompis, och sen hem och bara vara.

Det är mitt mål med december. Att andas lite lugnare, ta små
mikropauser, ha egen tanketid och ta hand om mig själv.
Att yoga före gryningen är ett sätt.

Namaste
Årets lista är i full gång. En i princip just nu helt hemlig lista som kommer att redovisas öppet i denna blogg vid årets slut. Inte riktigt hela listan, det finns gränser, ler. Det är definitivt inte en nyårslöfteslista, snarare ett levande dokument som påbörjats i stor skala och som förmodligen kommer att fyllas på under året. Jag kommer inte att hinna uppfylla hela listan, utan plocka godbitarna och sånt jag verkligen vill, och vågar. Inte hinna hela. Men stor del. Det känns skönt med planer i listform, överskådligare på någe vis. Inte bara lösa ändar och funderingar i en för full hjärna.
i mig själv. Efter flera veckors uppehåll sitter jag äntligen på den
vita mattan med korslagda ben. Nytt skönt linne, roliga svarta
ballongbrallor till afrodanspassen på tisdagarna, båda i svart.
Yogatröja i starkt rosa, mångfärgad sjal.
Jag sitter på min kudde, allt försvinner runt mig. Jag blundar och
sjunker djupt in i mig själv. Andas långsamt, hör mina egna andetag
och de andras lite svagt som storstadsbrus i bakgrunden. Känner hennes
närvaro och på andra sidan, mannen som övertygade mig om komma hit
första gången. Jag är honom evigt tacksam. Det här är så rätt.
Det är tuffa uppvärmningsövningar, ledda av yogins varma röst. Tuffa
för kroppen. Tuffa för mindet. Det funkar, finns inget tvivel kvar.
Själva passet var också tufft. Välbekant och hanterbart, men fysiskt
jobbigt. Veckorna på SATS har gett mig styrka, det märks. Men det här
är mer statiskt och lite ovant. Tiden har gått så fort, det är skönt
att vara i stillhet. Min röst är mörk, jag känner hur jag vibrerar i
hela kroppen, i bröstet, med min högra hand över hjärtat. Trettioen
långa minuter, de känns som en evighet samtidigt som det är över på
ett ögonblick. Jag känner mig hel, okrossbar, oövervinnerlig.
Det här är hemma.
Det här är jag.
Sadhana. Det är sånt som behövs för att själen ska må bra. Kroppen brinner av smärta redan vid uppvärmningen. Min envishet gör att det är svårt att lägga ribban lägre än jag brukar men jag förstår att det är nödvändigt att faktiskt lyssna på kroppen idag. Även om jag tänjde på mina gränser rejält. Det hade nog förvånat kroppen annars. Det var ett välbekant yogapass, det har blivit några sadhanas nu. Vilan, fantastiskt undergörande, med en vacker flickas hand i min. Sätter mig upp för en dryg timmes sångmeditation, kikar på papperet för att dubbelkolla sittställningen. Med lite flimmer i ögonvrån, och suddigt mitt i synfältet... Oh no, migrän. Här? Jag sjunger klart och starkt helt utan att kolla på texter, jag blundar men flimret är kvar bakom ögonlocken. Lite flimmer blir långsamt större, skönt. Sat Siri... Den får mina tårar att rinna. Everytime. Jag sjöng tre ord, kanske, innan rösten bröts. Hennes hand på mitt knä. Jag kände efter, idag är det inte honom jag sörjer utan min vän i havet med sin hund bredvid. Jag tror jag sörjt honom klart, det känns så. Efter halva, försöker jag, och rösten bär. Nästan. Jag sjunger med min själ och hela mitt hjärta, där i Andreaskyrkan. Två kyrkor på mindre än två dygn. Jag helar mig själv, med hjälp av kraften av de andra lyfter vi taket. När sista uttoningen ebbar ut, är migränen borta. Jag hade inte förväntat mig att huvudvärken skulle utebli helt. Så skönt. Jag har inte ork eller tid med mer nu. Hem för att träffa nyduschade barn och fixa inför ikväll, med vibrationerna, kraften och känslan kvar i kroppen
En fantastisk eftermiddag/kväll med familjen och två underbara vänner från Uppsala i soffan. Sockerchock utlovad. Löftet infriat med råge. Ler. Åh så många glada skratt, och skämt på gränsen. Nersjunken i soffan efter så mycket bättre, kan det knappast bli mycket bättre.
Prideyoga. Smaka på ordet. Praaajdjåååga. Pride och yoga. Two of many wonderful experiences in life... for life...Helt fantastisk coachning av Ulrika och varsam handgriplig hjälp av Gustav på Omyoga studio på Wallingatan. Underbar start på prideveckan. Lugn i själen och energiboost för kroppen. Jag är såld.
Två dagar kvar till två semesterveckor. Sommaryogan och kärlek har hållt mej ovanför vattenytan i veckor. Ser fram emot lediga dagar. Kundaliniyoga i helgen för mannen som gjort stenskulpturen. Ler. Bra känsla.
Rötterna i jorden, med hjärtat mot himlen, hämta kraft från universum... dagens yogapass i roddarhuset ger min kropp vad den vill ha. Rörelse och lugn.
En ny upplevelse och en gammal insikt väcks till liv. Roddarhuset i Vaxholm, planerat ett kundalinipass som visade sig vara ett yinpass. Spännande långa asanas, musklerna var ganska hårt ansträngda av helags, av halvara med besvärande kramp, av en utmattad fibrokropp efter två jobbpass... men åh så nyttigt för själen. Efter bästa förmåga, att inte sträcka så det gör ont och med välmenande kuddar som hjälp, lyckades jag slappna av och bara sjunka in i mig själv. I en fantastisk lokal, ett galleri fullt av rolig glaskonst, lyckades jag tränga bort världen utanför och titta på tomheten förra nattens och dagens diskussion medfört inuti mig. Orken till att le är fortfarande borta, men rynkan i pannan har slätats ut. Jag klarar mig själv, och behöver egen tid för att orka. Stark, och envis. Med blicken långt borta för att kunna vara nära.
kylan tränger sej på. kallt ute i snön. uppenbarligen ganska kallt på fönsterkarmen också. katten har svansen under tassarna för att inte frysa. några värmeljus hjälper till när vi yogar tillsammans med långsamma rörelser. är skönt med avslappning. kroppen behöver det, för att klara av träning funderingar och kroppsarbetet. är tacksam för allt som fungerar i kroppen och försöker förlika mej med det som inte riktigt vill som jag vill.