Igår skrev jag den bästa bloggen. Ever.

Jo, jag lovar!
Men något gick snett, galet, tokigt, fel. Jag skrev den inte klart,
och sedan var den bara som bortblåst.

Så den här? Bara en tribute. Eller nån slags försök till att
rekonstruera... fast jag vidhåller att den försvunna var bra. Den här?
Tja...

Alltså, 2012.

Köpte träningskort på SATS i Märsta strax innan nyår. Inget
nyårslöfte, utan en livsnödvändighet.
Testade allt.
Och jag menar allt.
Cykling, zumba, afro, powerstep, box, styrka, crosstraining, yoga,
yogalates, pilatesball, dancearobics, bodypump, core, shape, sh'bam,
deadball, satsenergy...
Det som fastnade hårdast var zumba, afro, core och shape. Och senare,
deadball. Inte bara för att jag gillar de fantastiska instruktörerna
Tessan, Linda och Cattis, utan också för att jag gillar
träningsformerna. Styrka och cykling tränade jag också regelbundet.

Årets fotoprojekt, fotoyatzy... med 212 (sedan ändrat till 213)
givna motiv, bilder att ta... ångesten kryper i mig, men jag testar.

Året då jag byter uniform från yllekostymen i säkerhetskontrollen till
väktaruniform (utan att bli väktare/säkerhetsvakt) och började jobba
långpass i grinden.

Är allt mindre på Facebook, och allt mer på Twitter.

Ryggskott, en sned höft. En öm häl. (väktarkängor med stålhätta är
helt fel för mig... och att bära tunga möbler nerför trappor)

Thailandssemester. Strax före regnet. Min första utlandssemester på
sjukt länge, och nu? Nu blir världen aldrig mer sig lik och längtan
tillbaka är stor. Snorkel, tempel, marknad, thaimat, färsk frukt under
ett parasoll på Karon Beach, sena kvällar i baren, fflöpning en tidig
morgon, tuctuc, och svettiga shorts. Mycket kärlek och vatten på
flaska.

Omgruppering igen på jobbet, samma uniform men andra arbetsuppgifter.
Nu bagage, personal och varuleveranser.

Löpförbud. En långdistanslöpare med löpförbud? Joråsåatt...

Berättar för barnens pappa att vi funderar på att flytta och att vi
vill ha lillebror med oss.

Får papper på att skilsmässan gått igenom.

Börjar på ännu en arbetsplats med uniform, samtidigt som jag jobbar
heltid på det gamla. Det här i sjukhuskläder, på psyk för äldre.

Åker på husvisning.
I Skåne.

Gifter mig. Med den vackraste kvinnan jag kysst. Vita klänningar,
många vänner, familjemedlemmar och en stor duk i gröngräset full av
hembakta bullar.

Byter efternamn.

Säger upp mig från mitt heltidsjobb. Nu har jag två timanställningar.
Skitläskigt.

Pride. En lugn en, med barnen med ibland. En hel del jobb. Många
vänner. Vi paraderar i Regnbågsfamiljer. En mysig kväll med grabbarna
på ön.

Köper huset. Med trädgård. Rum för allt/alla, även en massagebänk. Det är två våningar och en källare.
Tegel från 1959. Rabarber. Äppelträd.

Samarbetssamtal med pappan om yngste sonen.

Flyttar. 57 mil. Med 162 flyttkartonger.
Minsta barnet byter skola, till en skola med en fantastisk lärare och
uppmärksam rektor. Äldre barnet stannar hos pappan, han har ett år
kvar på gymnasiet.

Säger upp mitt SATSkort. Det värker i hjärtat, men det finns inget SATS i närheten av dit vi flyttar. Får avskedskramar. Vi lovar att hälsa på.

Cyklar. Många mil. Hittar sedan ganska bra hemmavid även med bil. Cyklar även en runda i Malmö, när jag åker med frun dit. Minnen, både bra och sämre.

Tömmer en vuxen sargad sons lägenhet och flyttar honom och hans prylar
hem till huset.

Skjutsar barn till och från Stockholm, barn och fru i omgångar till
och från Hässleholm, många många gånger under hösten. De gånger ungarna körs upp, sover vi hos kompisar, på hotell och varsomhelst. Hinner träna, gå på fest och jobbar ibland på dessa helger.

Är arbetslös, söker jobb som jag vill ha. Även sådana jag inte vill
ha. Heltid, deltid, nära och längre bort.

Jobbar i trädgården. Det ger styrka, energi och meningsfullhet.

Jobbar med huset. Sakta men målmedvetet. Ibland går det långsamt,
ibland ryckvis.

Träffar gamla vänner i Skåne. Och nya.

Firar artonåringens födelsedag i huset, med mina föräldrar och deras
respektive, samtidigt.

Åker med min älskade farmor i ambulansen när hon ramlar och bryter
höften på vår gräsmatta.

Hämtar en vacker stor hund, och är tvungen att lämna tillbaka honom
igen. Efter bara två veckor är kroppen trasigare än någonsin. Sextio
kilo hund som drar i koppel, det går att fixa till med tiden. Min
kropp har inte riktigt möjligheten och tålamodet bara. Han lämnar
efter sig en saknad blandad med lättnad.

Jobbar enstaka pass på mina jobb i Stockholm när vi är uppe.

Får efterlängtat besök från Uppsala. Roadtrip i Skåne och ut på landet
med alla barnen.

Yogar. Nästan varje dag. Ger resultat och jag fortsätter.

Är på anställningsintervju på ett jobb jag verkligen vill ha, men
faller på mållinjen. Är på anställningsintervju på ett annat jobb, som
jag varken vill ha eller får.

Träffar mina gamla svärföräldrar, märklig känsla, när jag lämnar barn
där för julfirande.

Reser till Helsingör med hjärtat. Det är kallt, men mysigt med egentid.

Pappan lämnar barnen och är välkommen in. Sitter o fikar, går husesyn.

Gör en lista med målsättningar för nästa år (publicerad 26/12)

Firar jul i huset, på en annan dag än julafton. Med fruns föräldrar,
lillebror och våra ungar.

Är klar med årets fotoutmaning, två dagar före deadline. Alla 213 bilderna. En skön och härlig känsla

Säger farväl till mormor, strax innan hon slutar andas, någon dag innan nyår.

Firar nyår i huset. Vi fem. Med spel, lyxminipizzor, småefterrätter,
tomtebloss och läsk.

Postpride...
Det är många tankar som snurrat runt den här veckan. Det har varit ett spännande pussel med jobbdagar på sjukhuset, tre troll, barnfria kvällar, barn med i parken, flyttkartongspackande och framtidsplanerande. Mitt kryssande runt ex, deras flickvänner, barnets flickvän...

Nu sitter jag här i bilen på väg söderut. På väg till Huset, till pappersskrivande, namnteckningar, lån, nycklar, målarfärg och täckpapp. Vi ska egentligen bara ner och vända, vi flyttar om en vecka. Tröttheten hotar mitt skrivande. Kroppen värker efter detkundeslutatmycketvärre-nästanfall i paraden och ögonlocken är tunga.

Jag sorterar i minnena från veckan. Det är några som sticker ut.
Alla mysiga kramar av barnen.
Middan hos pojkarna på ön efter paraden.
Atmosfären av alla transor, glitterbögar, feministflator, familjer, tajta jeans, baggy jeans, kängor, höga klackar, kepsar, rosa peruker, jobbarkompisar, vänner, såpbubblor, politiker, läder, fjäderboa, lack...
Artister, både bra och sämre, i Pride Park.
Sönerna kramandes m pappan i paradens början.
Alla applåder och hurrarop på Hornsgatan.
Lillebrors godissamlande i parkens tält.
Passande fusktatueringar.
Personer bakom nick på qx, bakom alias på twitter.
Fruns gamla vänner, som på vår fjärde Pride tillsammans berättar för mej att vi passar så bra ihop, att vi verkar så lyckliga tillsammans, att de är så glada för vår skull, att de önskar oss lycka till med hus och livet som gifta.

Hennes lyckliga leende, förtrollande, glittrande busiga ögon.
Hon som tagit våra barn till sig som sina.
Hon, den underbara varelsen som har min ring på sitt finger, och en plats i mitt hjärta, i min framtid.

I närheten av Hemma finns badbryggan. Till synes kilometerlångt ut. Nästa gång, nästa gång jag är där ska jag bada.

Som den självklaraste sak i världen, blir vi inbjudna på fika. Vi sitter under ett mullbärsträd, pratar, fikar. Tiden försvinner fort. En ny vän, vi har en annan vän gemensamt. Det var lite pirrigt, tänk om vi inte alls gillar varann. Ungarna leker, hennes flicka med blonda flätor och mycket funderingar, och vår lockiga kille.
De bor i en gammal radhuslänga, med fantastiska smarta lösningar eftersom huset är trångt och inte anpassat efter moderniteter. Jag ser på älsklingen när vi går husesyn, att det riktigt kliar i henne. Det är många foton som tas, och mycket tankar i huvudet. Vi längtar till vårt hus. Det är mycket att göra där, en sak i taget. Eller två.

Nu har vi en ny vän att bjuda in i vår trädgård.

Jag sitter på uteplatsen och eftersvettas. Äter. Dricker. Andas. Det är varmt och skönt. Ännu är grannbarnen tysta, det är vardag. Kroppen är lycklig. Jag har cyklat långt i solen, som nu är på väg till andra sidan huset. Uteplatsen är så mycket bättre än en balkong åtta våningar upp i blåsten. Men ändå, jag längtar hem. Hem till trädgården på över en kvadratkilometer med det lilla tegelhuset från femtiotalet. Mycket gräs. Björkar som gjorda för hängmattor. Uteplats med skjutbara glasfönster. Rum för alla. Rum för hantverk. Rum för kunder. Det kliar i hela kroppen efter att få börja måla, bära möbler, sätta kakel och klinker. I ett hus som är fullt funktionsdugligt från start. I väntan sorterar jag saker, foton och kläder från förra flytten. Den som skedde i hast och i stort känslokaos. Jag är bättre rustad för nästa. Jag hoppas att den där trädgården blir vår.

I ett dis lämnar vi Thailand. Solen är på väg upp. En trött sol. Vi är också trötta, har bara sovit ett par timmar. Det var med tunga fötter jag klev in i taxin utanför hotellet mitt i natten. Det har varit en helt fantastisk vecka. Lata varma dagar utan vardagsvärken. Hemma väntar jobb på ännu en ny plats efter omorganisationen, ett förråd som behöver gås igenom, livsavgörande beslut som måste tas, pappersarbete m skilsmässan och snöblandat regn.
Jag längtar efter mina barn, men också efter det salta havet mot strandkanten. Där det var skönt att springa tidigt på morgonen, promenera, bada, sova under parasollet. Hettan, vindens svalka, vattnet. Vi hann med några sovmorgnar, att gå omkring på marknad, ett tempelbesök och en eftermiddagstur till en ö med snorkling, vackra fiskar och koraller. Strand varje dag. Vi har ätit god vällagad mat till överkomliga priser, och druckit knäppa drinkar. Vänliga ansikten och igenkännande leenden. En mysig, fantastisk, underbar semester.
Vi har med oss fina saker i bagaget, både till oss själva och barnen och vi lärde oss att undvika närgångna försäljare. Ryggen som var trasig redan innan, for ganska illa i flygstolen dit, i solstol och i sängen på hotellet, men de många promenaderna i sanden i strandkanten, simturerna och händerna på Nin Massage gjorde underverk.
Jag vill hem, samtidigt som jag vill tillbaka.
Det är en skakig resa, det är svårt att sova. Men jag hittar lugnet inom mej och känslan av vågorna finns kvar i kroppen.

Semestern är beviljad, för oss båda.
Sedan länge har vi planerat att åka nånstans till solen, stranden, havet.
Tillsammans.
En restresa, en relativt billig resa, till ett varmt land vi aldrig varit i, med lite packning och lätt plånbok. Nu känns det roligare att planera, nu när vi vet att pengar är på väg.
Nu, när jag inte längre har funderingar på hur jag ska berätta, ser jag fram emot resan med enbart glädje.

Vi sitter med varsin dator i knät och drömmer oss bort till en annan verklighet som blir vår för en vecka. Utflykter, spännande mat, stränder och värme. Varma dagar och varma nätter, solkräm, foton och löpning. Allt i ett virrvarr. Spännande att planera. Fantastiskt att genomföra.
Tanka sol, energi.
Tanka glädje.

Det är söndag. En ensam söndag som nu gått över i en stund på yogamattan i Vaxholm. Jag har gjort en hel del hemma. Känns bra. Bakat tvättat pysslat med årets bildblogg. I bilen hit har RENTskivan gått varm. Det är svårt att sjunga ihopkrupen bakom ratten men ändå lätt. Texten har en helt ny innebörd idag. Jag har tid att lyssna. Nu när jag dessutom sett filmen kan jag se skådespelarnas ansiktsuttryck framför mej.
Dagens yogapass var tufft. För tufft. Jag är glad att jag har lärt mej lyssna. Med färre smärttabletter, och med fredagens migrän kvar som en molande påminnelse, tar jag det lite försiktigare än vanligt. Det är lite ångestdimma i bröstet inför i morgon men jag skjuter det åt sidan. Det är lite märkligt, jag lyckas inte lära mej orden. De är ganska få, och jag sjunger dem i 31 minuter. Det är samma mantra nästa söndag, det går nog bättre då. Jag längtar. Efter sol och kärlek.