Visar inlägg med etikett naprapat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett naprapat. Visa alla inlägg


När inget är som det ska, när känslorna sitter utanpå. 
Jag vill vara lycklig, jag vill må bra, jag har förmågan. Stundtals.
Ibland är jag det, ibland är allt bra.
Drömmarna känns just nu så långt borta. 
Glädjen över ett jobb förbyttes i otillräcklighet och ovillig insikt om kroppens bräcklighet.
Väntan på svaret från den andra, tär. 
Min styrka går över i svaghet i en evighetsloop, svängningarna är snabbare än tanken ibland.


Idag var det svårt att släppa sista kramen om farmor. 
Hon är så bräcklig, och tiden vi har är till låns.
Det känner jag.
Jag höll masken, men hon ser rakt igenom mej, när hon vill.


Smärtan är så stark att det svartnar för ögonen, och jag slutar nästan andas helt, 
när han trycker min rygg i rätt läge.
Gör inget som gör ont, säger han när jag ska gå.
Samtidigt... jag har ont nästan varje dag, på olika ställen.
Oftast låtsas jag inte om det.
Ofta fungerar det, och kroppen glömmer.
Vid minsta motgång kommer värken tillbaka, speciellt om jag inte tränar.
Just nu ställer jag om min träning alldeles för ofta.
Min kropp behöver variation, men kontinuitet.
Gör det som inte gör ont, det gäller även träningen. 
Får rådet att cykla, men med vintern i ett hårt grepp om våren känns det inte så lockande.
Benen längtar efter en stark kropp, som flyger över stenarna i skogen, och själen efter att känna vinden i håret.


Förvåningen över hur mycket man kan sakna nån man inte känner, och besvikelsen över att inte kunna spelet, att inte känna efter och tolka signalerna rätt är stor. 
Jag blir arg, och känner mig förödmjukad av att behöva bli tillsagd för att förstå. 
Jag borde veta bättre.
De vänliga orden, uppmuntran. 
De pratar till mej, om mej så jag kan se. 
Det känns bra. Transparans.
Halsen är sträv av gråt som inte syns.

Orken är slut. Igen. 
Alldeles för ofta. 
Kraven jag ställer på mig själv är skyhöga, samtidigt som de är alldeles för låga. 
Jag är osammanhängande, i tanken och jag känner hur orden bara ramlar fram. Ur mig.. 
Om det beror på att jag missade mina viktiga mediciner i morse, på besvikelsen över min kropp, på nån av mina diagnoser, på smärtan, är oklart.
Det som står helt klart är att idag är alla känslor utanpå. 
Det kanske är bra det också. 
Att känna. 
Men... utan tabletterna är jag tillbaka till mamman jag var förut, den sorten jag verkligen hatade att vara. 
Utan tålamod, med kortast stubin i världen. Det går läskigt snabbt.
Jag ser i hans ögon att jag sårar när jag inte är som vanligt. Min röst är hård. 
Han gör det jag säger åt honom. Sen kommer han tillbaka och bara försvinner i min famn med huvudet mot mitt bröst och jag känner hur mitt hjärta går i tusen bitar där innanför. 
Jag vill så gärna att han får en annan uppväxt än de andra, en annan mamma än den jag var då. 
Känslan av hopplöshet, av känslan att vara utan värde, den är så stark.

Två steg fram, ett steg tillbaka.
Jag behöver bara orka ta det första steget.


Igår skrev jag den bästa bloggen. Ever.

Jo, jag lovar!
Men något gick snett, galet, tokigt, fel. Jag skrev den inte klart,
och sedan var den bara som bortblåst.

Så den här? Bara en tribute. Eller nån slags försök till att
rekonstruera... fast jag vidhåller att den försvunna var bra. Den här?
Tja...

Alltså, 2012.

Köpte träningskort på SATS i Märsta strax innan nyår. Inget
nyårslöfte, utan en livsnödvändighet.
Testade allt.
Och jag menar allt.
Cykling, zumba, afro, powerstep, box, styrka, crosstraining, yoga,
yogalates, pilatesball, dancearobics, bodypump, core, shape, sh'bam,
deadball, satsenergy...
Det som fastnade hårdast var zumba, afro, core och shape. Och senare,
deadball. Inte bara för att jag gillar de fantastiska instruktörerna
Tessan, Linda och Cattis, utan också för att jag gillar
träningsformerna. Styrka och cykling tränade jag också regelbundet.

Årets fotoprojekt, fotoyatzy... med 212 (sedan ändrat till 213)
givna motiv, bilder att ta... ångesten kryper i mig, men jag testar.

Året då jag byter uniform från yllekostymen i säkerhetskontrollen till
väktaruniform (utan att bli väktare/säkerhetsvakt) och började jobba
långpass i grinden.

Är allt mindre på Facebook, och allt mer på Twitter.

Ryggskott, en sned höft. En öm häl. (väktarkängor med stålhätta är
helt fel för mig... och att bära tunga möbler nerför trappor)

Thailandssemester. Strax före regnet. Min första utlandssemester på
sjukt länge, och nu? Nu blir världen aldrig mer sig lik och längtan
tillbaka är stor. Snorkel, tempel, marknad, thaimat, färsk frukt under
ett parasoll på Karon Beach, sena kvällar i baren, fflöpning en tidig
morgon, tuctuc, och svettiga shorts. Mycket kärlek och vatten på
flaska.

Omgruppering igen på jobbet, samma uniform men andra arbetsuppgifter.
Nu bagage, personal och varuleveranser.

Löpförbud. En långdistanslöpare med löpförbud? Joråsåatt...

Berättar för barnens pappa att vi funderar på att flytta och att vi
vill ha lillebror med oss.

Får papper på att skilsmässan gått igenom.

Börjar på ännu en arbetsplats med uniform, samtidigt som jag jobbar
heltid på det gamla. Det här i sjukhuskläder, på psyk för äldre.

Åker på husvisning.
I Skåne.

Gifter mig. Med den vackraste kvinnan jag kysst. Vita klänningar,
många vänner, familjemedlemmar och en stor duk i gröngräset full av
hembakta bullar.

Byter efternamn.

Säger upp mig från mitt heltidsjobb. Nu har jag två timanställningar.
Skitläskigt.

Pride. En lugn en, med barnen med ibland. En hel del jobb. Många
vänner. Vi paraderar i Regnbågsfamiljer. En mysig kväll med grabbarna
på ön.

Köper huset. Med trädgård. Rum för allt/alla, även en massagebänk. Det är två våningar och en källare.
Tegel från 1959. Rabarber. Äppelträd.

Samarbetssamtal med pappan om yngste sonen.

Flyttar. 57 mil. Med 162 flyttkartonger.
Minsta barnet byter skola, till en skola med en fantastisk lärare och
uppmärksam rektor. Äldre barnet stannar hos pappan, han har ett år
kvar på gymnasiet.

Säger upp mitt SATSkort. Det värker i hjärtat, men det finns inget SATS i närheten av dit vi flyttar. Får avskedskramar. Vi lovar att hälsa på.

Cyklar. Många mil. Hittar sedan ganska bra hemmavid även med bil. Cyklar även en runda i Malmö, när jag åker med frun dit. Minnen, både bra och sämre.

Tömmer en vuxen sargad sons lägenhet och flyttar honom och hans prylar
hem till huset.

Skjutsar barn till och från Stockholm, barn och fru i omgångar till
och från Hässleholm, många många gånger under hösten. De gånger ungarna körs upp, sover vi hos kompisar, på hotell och varsomhelst. Hinner träna, gå på fest och jobbar ibland på dessa helger.

Är arbetslös, söker jobb som jag vill ha. Även sådana jag inte vill
ha. Heltid, deltid, nära och längre bort.

Jobbar i trädgården. Det ger styrka, energi och meningsfullhet.

Jobbar med huset. Sakta men målmedvetet. Ibland går det långsamt,
ibland ryckvis.

Träffar gamla vänner i Skåne. Och nya.

Firar artonåringens födelsedag i huset, med mina föräldrar och deras
respektive, samtidigt.

Åker med min älskade farmor i ambulansen när hon ramlar och bryter
höften på vår gräsmatta.

Hämtar en vacker stor hund, och är tvungen att lämna tillbaka honom
igen. Efter bara två veckor är kroppen trasigare än någonsin. Sextio
kilo hund som drar i koppel, det går att fixa till med tiden. Min
kropp har inte riktigt möjligheten och tålamodet bara. Han lämnar
efter sig en saknad blandad med lättnad.

Jobbar enstaka pass på mina jobb i Stockholm när vi är uppe.

Får efterlängtat besök från Uppsala. Roadtrip i Skåne och ut på landet
med alla barnen.

Yogar. Nästan varje dag. Ger resultat och jag fortsätter.

Är på anställningsintervju på ett jobb jag verkligen vill ha, men
faller på mållinjen. Är på anställningsintervju på ett annat jobb, som
jag varken vill ha eller får.

Träffar mina gamla svärföräldrar, märklig känsla, när jag lämnar barn
där för julfirande.

Reser till Helsingör med hjärtat. Det är kallt, men mysigt med egentid.

Pappan lämnar barnen och är välkommen in. Sitter o fikar, går husesyn.

Gör en lista med målsättningar för nästa år (publicerad 26/12)

Firar jul i huset, på en annan dag än julafton. Med fruns föräldrar,
lillebror och våra ungar.

Är klar med årets fotoutmaning, två dagar före deadline. Alla 213 bilderna. En skön och härlig känsla

Säger farväl till mormor, strax innan hon slutar andas, någon dag innan nyår.

Firar nyår i huset. Vi fem. Med spel, lyxminipizzor, småefterrätter,
tomtebloss och läsk.
Det är helt klart skillnad.
Skillnad på hur mycket man tränar, när man får ont i en jävla häl. Ingen löpning, ingen afro, inga långpromenader. Det tar på de mentala krafterna, de inre reserverna, på ett ganska otrevligt sätt. Det där att ha ont. Det där att inte kunna göra det man vill...

Det där med att påbörja ett nytt jobb, samtidigt som man fortsätter att jobba heltid? Well, det syns också rätt tydligt i staplarna. Att ha en galen träningsmånad, det syns också.

Stark och vacker.
Envis och vild.

Det är dags att höja ribban, Fine drog igång mej på #30dgr. Mitt projekt är 30min sammanhållen träning + packa en kartong per dag. Minst. Varje dag. I trettio dagar. Det är 28 dgr kvar.
Piece of cake.
Med gråten i halsen tar jag mig till pendeln hem.
NaprapatPia har dömt ut min fot. Ingen afrodans med stampande fötter. Ingen boxning. Ingen löpning i five fingers innan högerfoten läkt. Den är svullen. Foten är en storlek större än den andra... ankeln är vätskefylld, hälen inflammerad.
Det blir ännu värre...Får rådet att sälja min plats på Jubileumsmaran.
Helvete. Hennes blick är riktigt allvarlig. Jag känner dej, säger hon. Om du startar, kommer du att springa tills du stupar. Inte stannar väl du för lite smärta? Din envishet är bra, men... Om du springer, kommer du förmodligen inte att kunna gå resten av sommaren.
Fan fan fan. Den här maran har varit ett mål sedan 2008. Året jag började springa, sprang jag den sträckan tillsammans med några andra tokiga människor i september. Bara för att det var roligt. Sedan dess har jag sprungit Stockholm marathon två år i rad, och en marathon i Skövde förra året. Ett marathon om året. Blir det nåt i år, tro?Just nu är jag ganska tröstlös och eländig även om jag försöker fokusera på det jag kan göra istället. Simma. Cykla. Yoga, fast utan för mycket balansövningar på högerfoten. Zumba, med asfaltsskorna. Styrketräning. Massage. Då borde jag kunna löpträna försiktigt om några veckor. Då borde jag kunna få en skaplig tid på Midnattsloppet. Kanske.
Att bryta ihop.
Att resa sig igen.
Idag har jag träffat naprapaten Pia. 
Min ländrygg skriker och min ena höft var en halv dm längre upp än den andra, före timmen på hennes massagebänk. Det är riktigt riktigt dumt, det är så svårt att springa, jobba och träna då. Hon har hjälpt mej förut, efter ett fall i pendeltågstunneln. En annan gång en  ledsen fot. En tredje gång en ledsen änglavinge. Den här gången är det ländrygg och bäcken som krånglar igen, precis likadant som efter fallet för några år sen. Att lyfta tungt med en kropp som är ledsen efter tokansträngning som löpningen i lördags är inte så optimalt. Att samma dag utföra framåtlutande övningar med en snabeldrake är en riktigt riktigt dålig kombo. Men det blev bättre för dem, och jag mår bättre av det inuti. Jag ska dit igen på torsdag, för att klara de tolv timmarna i ett flygplan på fredag. Har lovat att resa mig o promenera i planet. Hon har magiska fingrar, otrolig energi. Jobbar med hela sin kropp för att tänja och sträcka, massera och dra min jämn igen. Li. ten och seg. Pratar oavbrutet, utom när hon andas i min takt och trycker ihop mej fullständigt.
Jag bet ihop i helgen, tänkte att det går nog över. Det gör det sällan, av sig själv.