Igår skrev jag den bästa bloggen. Ever.

Jo, jag lovar!
Men något gick snett, galet, tokigt, fel. Jag skrev den inte klart,
och sedan var den bara som bortblåst.

Så den här? Bara en tribute. Eller nån slags försök till att
rekonstruera... fast jag vidhåller att den försvunna var bra. Den här?
Tja...

Alltså, 2012.

Köpte träningskort på SATS i Märsta strax innan nyår. Inget
nyårslöfte, utan en livsnödvändighet.
Testade allt.
Och jag menar allt.
Cykling, zumba, afro, powerstep, box, styrka, crosstraining, yoga,
yogalates, pilatesball, dancearobics, bodypump, core, shape, sh'bam,
deadball, satsenergy...
Det som fastnade hårdast var zumba, afro, core och shape. Och senare,
deadball. Inte bara för att jag gillar de fantastiska instruktörerna
Tessan, Linda och Cattis, utan också för att jag gillar
träningsformerna. Styrka och cykling tränade jag också regelbundet.

Årets fotoprojekt, fotoyatzy... med 212 (sedan ändrat till 213)
givna motiv, bilder att ta... ångesten kryper i mig, men jag testar.

Året då jag byter uniform från yllekostymen i säkerhetskontrollen till
väktaruniform (utan att bli väktare/säkerhetsvakt) och började jobba
långpass i grinden.

Är allt mindre på Facebook, och allt mer på Twitter.

Ryggskott, en sned höft. En öm häl. (väktarkängor med stålhätta är
helt fel för mig... och att bära tunga möbler nerför trappor)

Thailandssemester. Strax före regnet. Min första utlandssemester på
sjukt länge, och nu? Nu blir världen aldrig mer sig lik och längtan
tillbaka är stor. Snorkel, tempel, marknad, thaimat, färsk frukt under
ett parasoll på Karon Beach, sena kvällar i baren, fflöpning en tidig
morgon, tuctuc, och svettiga shorts. Mycket kärlek och vatten på
flaska.

Omgruppering igen på jobbet, samma uniform men andra arbetsuppgifter.
Nu bagage, personal och varuleveranser.

Löpförbud. En långdistanslöpare med löpförbud? Joråsåatt...

Berättar för barnens pappa att vi funderar på att flytta och att vi
vill ha lillebror med oss.

Får papper på att skilsmässan gått igenom.

Börjar på ännu en arbetsplats med uniform, samtidigt som jag jobbar
heltid på det gamla. Det här i sjukhuskläder, på psyk för äldre.

Åker på husvisning.
I Skåne.

Gifter mig. Med den vackraste kvinnan jag kysst. Vita klänningar,
många vänner, familjemedlemmar och en stor duk i gröngräset full av
hembakta bullar.

Byter efternamn.

Säger upp mig från mitt heltidsjobb. Nu har jag två timanställningar.
Skitläskigt.

Pride. En lugn en, med barnen med ibland. En hel del jobb. Många
vänner. Vi paraderar i Regnbågsfamiljer. En mysig kväll med grabbarna
på ön.

Köper huset. Med trädgård. Rum för allt/alla, även en massagebänk. Det är två våningar och en källare.
Tegel från 1959. Rabarber. Äppelträd.

Samarbetssamtal med pappan om yngste sonen.

Flyttar. 57 mil. Med 162 flyttkartonger.
Minsta barnet byter skola, till en skola med en fantastisk lärare och
uppmärksam rektor. Äldre barnet stannar hos pappan, han har ett år
kvar på gymnasiet.

Säger upp mitt SATSkort. Det värker i hjärtat, men det finns inget SATS i närheten av dit vi flyttar. Får avskedskramar. Vi lovar att hälsa på.

Cyklar. Många mil. Hittar sedan ganska bra hemmavid även med bil. Cyklar även en runda i Malmö, när jag åker med frun dit. Minnen, både bra och sämre.

Tömmer en vuxen sargad sons lägenhet och flyttar honom och hans prylar
hem till huset.

Skjutsar barn till och från Stockholm, barn och fru i omgångar till
och från Hässleholm, många många gånger under hösten. De gånger ungarna körs upp, sover vi hos kompisar, på hotell och varsomhelst. Hinner träna, gå på fest och jobbar ibland på dessa helger.

Är arbetslös, söker jobb som jag vill ha. Även sådana jag inte vill
ha. Heltid, deltid, nära och längre bort.

Jobbar i trädgården. Det ger styrka, energi och meningsfullhet.

Jobbar med huset. Sakta men målmedvetet. Ibland går det långsamt,
ibland ryckvis.

Träffar gamla vänner i Skåne. Och nya.

Firar artonåringens födelsedag i huset, med mina föräldrar och deras
respektive, samtidigt.

Åker med min älskade farmor i ambulansen när hon ramlar och bryter
höften på vår gräsmatta.

Hämtar en vacker stor hund, och är tvungen att lämna tillbaka honom
igen. Efter bara två veckor är kroppen trasigare än någonsin. Sextio
kilo hund som drar i koppel, det går att fixa till med tiden. Min
kropp har inte riktigt möjligheten och tålamodet bara. Han lämnar
efter sig en saknad blandad med lättnad.

Jobbar enstaka pass på mina jobb i Stockholm när vi är uppe.

Får efterlängtat besök från Uppsala. Roadtrip i Skåne och ut på landet
med alla barnen.

Yogar. Nästan varje dag. Ger resultat och jag fortsätter.

Är på anställningsintervju på ett jobb jag verkligen vill ha, men
faller på mållinjen. Är på anställningsintervju på ett annat jobb, som
jag varken vill ha eller får.

Träffar mina gamla svärföräldrar, märklig känsla, när jag lämnar barn
där för julfirande.

Reser till Helsingör med hjärtat. Det är kallt, men mysigt med egentid.

Pappan lämnar barnen och är välkommen in. Sitter o fikar, går husesyn.

Gör en lista med målsättningar för nästa år (publicerad 26/12)

Firar jul i huset, på en annan dag än julafton. Med fruns föräldrar,
lillebror och våra ungar.

Är klar med årets fotoutmaning, två dagar före deadline. Alla 213 bilderna. En skön och härlig känsla

Säger farväl till mormor, strax innan hon slutar andas, någon dag innan nyår.

Firar nyår i huset. Vi fem. Med spel, lyxminipizzor, småefterrätter,
tomtebloss och läsk.

Det är skönt att ha barnen tillbaka. Tystnaden och lugnet har varit
välgörande, tid för oss själva.
Men saknaden?
Den har varit öronbedövande.

Ja.
Lika bra att jag erkänner. Jag är en curlingförälder.
Försöker att inte vara det hela tiden, och lyckas ibland ganska bra. Idag har lillkillen städat badrummet, och igår lagade han middan.
Det går ibland bra att försöka lära största killen eget ansvar, med varierande resultat på hans mammas humör.

Det funkar rätt bra.
Ibland.

Det är pappahelg. Den första sedan vi flyttat.

Ingen av oss ska jobba i helgen, det är en paus från huset och allt som ska göras hemma. Ute och inne. Vi planerar i bilen upp, det som ska göras i huset, och åtminstone mitt huvud är fullt av trädgård. Det finns stora möjligheter, det är ett fint hus och en fin trädgård vi har. Jag har bara suttit ner när jag ätit de senaste veckorna, men ändå inte känt stressen. Förrän nu, i helgen, när jag slappnat av. Jag har inget jobb än, men sysslolös? Knappast.
Jag luftar en farhåga redan på vägen upp, att hemresan kommer att bli tuff, med en unge som gråter efter pappan. Det är inget vi ser fram emot.

Ösregn när vi kommer fram, det var inte sanktionerat. Vi fick revidera en del planer, det är inte lika kul med båtresor och promenader inne i stan när vattnet strömmar mellan tårna inne i skorna.
Vi hinner lämna två barn, krama det tredje och de saknade gamla scoutvännerna, hämta min systers köksbord som får ett nytt hem hos oss i vårt kök i huset, lämna tillbaka lånade flyttkartonger hos vännen A och få varsin bit hemlagad blåbärskaka med i bilen innan vi hamnar isäng på hotellet. Det finns ingen parkering som tillhör hotellet, jag tog det för givet. Det är en bit att gå i ösregnet, men vi är åtminstone framme.
Det är skönt att sträcka ut kroppen. Bilresorna till Stockholm kommer att tära på kroppen, jag måste prioritera en viss mängd träning trots kaoset hemma. För kaos är det. Om än inte alls som i början.

Hotellfrukost. Bara att smaka på ordet gör mig hungrig. Det är mysigt att äta i hotellets restaurang, trots högt i tak och människosorl. Vi har ett möte i Tumba på förmiddan. Ett möte med fika, efter att vi lämnat två av stolarna i hennes föräldrars hus. Musikalgänget har samlats för att informeras om hur läget är. Jag ingår inte längre i ensamlen, och söta frun håller på att avveckla sig som producent. Det är alltid lika mysigt att krama R. Så nära en bästis jag har kommit som vuxen. Nästa gång vi kommer upp, ska vi bo första natten hos honom. Det ser vi fram emot. Mycket.

Zetas trädgård är nästa anhalt. Det är en fantastisk trädgårdshandel. Det finns mycket att drömma om, och vi är märkligt överens om det vi vill ha. Skönt. Nästa gång vi är här, kommer det att finnas en lila fläder och två blåbär med hem i bagaget. Här, trots regnet, skulle jag kunna vandra runt mycket längre. Definitivt kommer det att bli fler besök. Två fantastiskt söta klöver med lila blad blir det den här helgen, och massor med foton och planer.

Indisk mat, det har jag saknat. Kista galleria istället för regn i stan. Stan hinner vi med en annan gång. Det är vi som är viktiga, den här helgen. Vi har haft en del tid isär, efter en träffasnästandygnetruntsommar. Det är skönt att andas utan barnen tätt inpå. Senare på kvällen åker vi upp till våning 34. Det är mörkt, gatlyktorna lyser. Utsikten vi saknat på fjärde våningen, tar vi igen här.

En hotellfrukost till efter en natt i fluffiga vita lakan. Kakel, klinker, klickgolv, toastolar. Vi hinner titta på ganska mycket på byggvaruhuset innan det är dags att hämta barnen.
Mina farhågor besannas inte, det är en glad lillkille som möter oss vid bilen. Glad, om än något trött.

Barnet vi lämnar kvar hos pappan skojgnider tårar ur ögonen, och hela bilresan tillbaka ångrar jag att jag inte följde min impuls att kasta mej ur bilen för en kram till. Det var svårt att släppa hans famn idag, trots att vi överraskande nog ses redan på fredag. Hans famn är varm och trygg. Det finns så mycket kärlek i den.

Inte förrän i bilen hem, efter många körda mil, fattar jag. Jag har haft en jättetrevlig helg, men andats alldeles för grunda andetag.
Jag var inte helt säker på att jag skulle få honom med hem. Han, det lilla lockiga trollet som börjat ett nytt liv, med ny skola, ny lärare och nya kamrater. Nytt hus, nytt rum och ommålade möbler. Med två mammor och en storebror, och släkten mycket mycket närmre.

Jag var inte säker, alls.

På samma bild.
Vi fikar, pratar lite och sjunger för Markus som fyller 18år på måndag.
Strax efter händer det. Farmor ramlar, i slänten. Vi åker ambulans hon o jag. Min fru kommer efter. Min pappa och hans fru åker hem till farmor för att packa lite grejer. Min mamma och hennes man stannar hos våra tre barn. Skönt med snabba beslut.

Postpride...
Det är många tankar som snurrat runt den här veckan. Det har varit ett spännande pussel med jobbdagar på sjukhuset, tre troll, barnfria kvällar, barn med i parken, flyttkartongspackande och framtidsplanerande. Mitt kryssande runt ex, deras flickvänner, barnets flickvän...

Nu sitter jag här i bilen på väg söderut. På väg till Huset, till pappersskrivande, namnteckningar, lån, nycklar, målarfärg och täckpapp. Vi ska egentligen bara ner och vända, vi flyttar om en vecka. Tröttheten hotar mitt skrivande. Kroppen värker efter detkundeslutatmycketvärre-nästanfall i paraden och ögonlocken är tunga.

Jag sorterar i minnena från veckan. Det är några som sticker ut.
Alla mysiga kramar av barnen.
Middan hos pojkarna på ön efter paraden.
Atmosfären av alla transor, glitterbögar, feministflator, familjer, tajta jeans, baggy jeans, kängor, höga klackar, kepsar, rosa peruker, jobbarkompisar, vänner, såpbubblor, politiker, läder, fjäderboa, lack...
Artister, både bra och sämre, i Pride Park.
Sönerna kramandes m pappan i paradens början.
Alla applåder och hurrarop på Hornsgatan.
Lillebrors godissamlande i parkens tält.
Passande fusktatueringar.
Personer bakom nick på qx, bakom alias på twitter.
Fruns gamla vänner, som på vår fjärde Pride tillsammans berättar för mej att vi passar så bra ihop, att vi verkar så lyckliga tillsammans, att de är så glada för vår skull, att de önskar oss lycka till med hus och livet som gifta.

Hennes lyckliga leende, förtrollande, glittrande busiga ögon.
Hon som tagit våra barn till sig som sina.
Hon, den underbara varelsen som har min ring på sitt finger, och en plats i mitt hjärta, i min framtid.

Klockan är nästan mitt i natten, eller åtminstone känns det så. Det är grus i ögonen och ländryggen får mig att hasa fram som de intagna jag ska jobba med idag. Jag kysser mina barns kinder och kramar dem hårt. Det är svårt att gå hemifrån idag. Våra veckor tillsammans är slut för den här gången, och de ska till pappan idag. Halsen är sårig av tårarna som rinner på insidan, tårarna jag inte vill att de ska se.
Grannarna hade fest inatt, det hjälpte föga att knacka på. Ett par timmar senare brakade regnovädret löst på sovrumsfönster. Efter alltför få sovtimmar och längtan efter barnen blev arbetsdagen onödigt jobbig. Jag är glad att jag trivs så bra, och att patienterna vi haft är så lugna. Efter sista timmen, som innebar ett hämtande på akuten, var det skönt att sluta.
Jag ser min familj genom ytterdörren, deras ögon lyser av bus. Jag är så trött att jag knappt orkar andas, men jag hoppas de förstår hur glad jag blir. Bonustid, bonuskramar, bonusallt.

Det kommer en fråga. Jag känner mej otroligt betydelsefull. Det är så enkelt, men jag är experten. Vi har ganska många receptböcker, och internet är oändligt som uppslagsverk... men mammas recept, det är åtråvärt. Sötunge.

Dej ska jag älska så länge jag lever.

Som den självklaraste sak i världen, blir vi inbjudna på fika. Vi sitter under ett mullbärsträd, pratar, fikar. Tiden försvinner fort. En ny vän, vi har en annan vän gemensamt. Det var lite pirrigt, tänk om vi inte alls gillar varann. Ungarna leker, hennes flicka med blonda flätor och mycket funderingar, och vår lockiga kille.
De bor i en gammal radhuslänga, med fantastiska smarta lösningar eftersom huset är trångt och inte anpassat efter moderniteter. Jag ser på älsklingen när vi går husesyn, att det riktigt kliar i henne. Det är många foton som tas, och mycket tankar i huvudet. Vi längtar till vårt hus. Det är mycket att göra där, en sak i taget. Eller två.

Nu har vi en ny vän att bjuda in i vår trädgård.

Hjärtat bultar. Näsan sticker till av glädjetårar som bara väntar. Det här känns så rätt. Galet rätt.
Tar bilder, mäter väggar. Funderar på vad som behöver fixas först, vad som är enkelt att fixa själv, alla småsaker, alla stora saker. Det är mycket att göra, men ett arbete jag ser fram emot med glädje. Vårt gemensamma, med vår prägel. Förnuft blandat med en stark magkänsla.
Rabarber, Förgätmigej och Blodlönn. Plommon, Äpple och Syren.
Det är inte längre frågan om.
Utan när.

Insikten slog mej med all kraft, nu när jag sitter och läser om fattiga barn i Sverige. Jag sa det högt, i helgen, men känslan hängde inte med. Jag hade inte klarat mej själv. Jag hade inte haft råd att flytta. Jag är glad att det inte var aktuellt tidigare, att den insikten inte drabbade mej förrän nu. Det är inte för att ekonomin inte tillåter annat som jag lever med dej. Det är inte för att jag väntat på en medförsörjare innan jag släppte taget och lämnade mina barns pappa ensam i vår lägenhet. Men jag hade inte haft råd. Jag har studielån. Jag har ingen lön att hurra för direkt. Jag har tre barn. Jag kommer aldrig att komma ikapp glappet mellan min lön och hans, aldrig. Cash is king, och jag har inga reserver. Men jag har ett stort hjärta, och jag har ett leende som jag gärna delar med dej.

När det nästan är läggdags kommer samtalet. Han är på väg till akuten, till fots. Jag hör att han är ledsen långt innan rösten bryts. Ett skärsår, det gör ont och han är rädd. Det regnar, han vet inte hur långt det är kvar att gå. Jag försöker trösta, på avstånd. Jag vill vara nära nära. Hålla om och trösta, blåsa och göra allting bra. Lyckas till slut övertyga honom att ta en taxi till sjukhuset. Han är orolig för att missa buss och tåg till Stockholm på morgonen, om han skulle behöva stanna för länge på akuten. Det behöver sys. Han lovar att berätta när han är hemma igen. Jag lovar att messa pappan vad som hänt. Det är svårt att somna, och jag sover dåligt. Mina tankar är hos honom. Han är hemma innan ett, skönt. Hoppas han vaknar i tid. Han och pappan har messat, och pratat lite, det gjorde väntan på akuten mer uthärdlig.
Min klocka ringer, det känns som om jag inte sovit alls. När jag jobbat ett par timmar, ringer han från tåget. Han tackar, för att jag pratat med honom på kvällen. För att jag berättat för pappan och för att jag är en så bra mamma. När det är jag som känner enorm tacksamhet, är full av pirrig lycka och tårar i ögonen över att han ringde.
Det känns fantastiskt efter uppbrott och allt kaos det förorsakat.

Jag älskar dej också, ungen min.

Det har tagit ett tag att sortera intrycken från i påskas. En kort helg, några få dagar tillbringar vi i Skåne. Jag har med mig älsklingen och två barn i bilen, det stora tar bussen ner. Bor hos mamma och J, träffar dvärgspetsvalpen Teo. Helt fantastiskt söt liten hund, viftar på sin stubbsvans när han ser oss. Gå i koppel funkar hjälpligt, och vi blir förtrollade allihop. Han är inte riktigt lika charmig när han bär iväg med skor eller tuggar lite på oss med sina sylvassa valptänder. Men fortfarande... söt. Mamma är lite trött, en valp är som en bebis, vaknar på natten o behöver gå ut. Det är mysigt att vara här. Välkomnande och tryggt.

Vi åker till min farmor. Det är skönt att hon reder sig så bra, även om hon både ser och hör dåligt. Det som inte fungerar riktigt är städningen. Vi sliter en stund med köket, när vi diskar. Det är mer spill än vanligt, och hon ser det inte. Jag frågar försiktigt om hon funderat på att låta nån komma hit o städa, och det har hon. Får höra att pappa inte tycker det är nån bra idé. Note to self, prata m pappa om det.

I påskhelgen inträffar vårens kulturella begivenhet. Konstrundan på Österlen. Vi har stämt träff med A och K. Han har glömt att berätta om Magen. Känner efter, och blir bara glad. Vi tittar på varann ett par sekunder, fastnar nån sekund extra i förlängesen och ler. Det känns jätteroligt att Magen är så stor, det är andra försöket. K är i vår ålder, jag hoppas det går bra.
Vi tittar på jättefina silversmycken, Åhusbaserade akvareller, målningar och silverkonst. Konstnären säljer sina verktyg och det är nära att vi kommer hem med en vals, som väger hur mycket som helst och som skulle ta upp hela bakluckan, men tyvärr hakar den i lite..
Efter att vi varit på Aoseum och irrat i kända rum från förr, nu i ljusa färger, skiljs vi åt på torget. Ungarna röstar för glass. En promenad ner till hamnen, det är fint här trots kylan i luften.

Havet. Vi åker ner till havet. Jag pekar på det lilla huset som fanns på akvarellerna, och som finns på tavlorna pappa målat, de som nu min syster har. Jodå, Emrik känner igen. De tre älskade sönerna leker på stranden. Jag står kvar med älskade pixien uppe på brinken och bara andas. Kontrasten mot Karon beach är total. Vi är ensamma i kylan, och färgerna, lukterna är annorlunda. Bara vågorna är samma. Universella. Jag är glad att vi är här.

Jag har ont i magen, flera mil efter att vi lämnat av honom. Han ville inte vi skulle följa med in. Det var inte svårt att förstå varför, hans lägenhet är kaos. Lilla lockiga trollet blir illa till mods, stora trollet frågar torrt om han har skurpulver hemma. 'Använd det då'. Så kärvt, så självklart. Han är annorlunda.

Back i skolan, sköter inte sitt inre eller yttre tempel. Tårarna rinner och jag ser hans matrester på näthinnan fortfarande, luktminnet av unkenheten, sunket. Jag trodde han skulle fixa det här, han vet ju hur. Jag hoppades att det inte skulle vara så illa som jag trodde, det var mycket värre än så. Jag vill vara tio mil bort. Inte fyrtio, femtio. I utkanten, stötta och hjälpa.

Att vara mamma, det är att leva i ett ständigt tillstånd av kärlek. Men även, fast på en lägre nivå, i ett konstant tillstånd av rädsla. Jag kommer alltid att älska mina barn. De är inga änglar, och inga monster. De är fantastiska på miljoner sätt, och på att kramas, och det märks att de älskar mig även när de inte säger det högt. Det gör de ibland. Jag säger ofta till mina barn att jag älskar dem. Det är viktigt för mej, kanske för att vi inte pratade så mycket om sånt hemma hos oss när jag växte upp. Det är viktigt att säja det högt. Jag hoppas att de verkligen känner min kärlek. Alltid.

Rädsla då? Rädslan för att de försvinner i folksamlingar, inte gör sina läxor, blir överkörda, kör på tentor, inte äter ordentligt, välja en partner som inte är bra för dem, ramlar, sover för lite, sover för mycket, tänker för lite, tänker för mycket, naivitet, nativitet, rör sej för lite, blir sårade, tar över föräldrarollen för ofta... man kan inte skydda sina barn mot allt, bara hoppas att de ska klara sej så bra det är möjligt. Med grundtryggheten som de förhoppningsvis fått, tillräckligt i alla fall.

Det här är mina känslor och funderingar, som den mamma jag är. Med fel och brister. Underbar och stark. Rädd.

Jag kan inte skriva om hur det är att vara pappa, eller att vara en annan sorts mamma. Jag varken är eller kommer att bli det. Någonsin. Jag är jag.

Jag är mör.
Det har gått några dagar efter tävlingen i lördags.
Och jag är mör. Resan hem var rätt tuff, även om vi lyssnade på melodifestivalen via svtdirekt i mobilen och turades om att köra. Att vända sig i sängen på natten, helt galet omöjligt av värken i ryggen.
Långsamt blir jag mjukare. Måndagens tolvtimmarspass, upp och ner för de få trappstegen till röda kuren, upp och ner för lastbilsstegar... det var inget ergonomiskt i sikte när jag sökte den tålmodiga personalen som gick igenom grinden, fällde kroppen vid höften istället för att böja snyggt på knäna. De flesta frågade vad jag gjort, jag gick ju lite stelt med båda benen.
Kan man halta med båda benen?
Jajamensan. Ler. Det kan man.
Jag gör inte det längre. Träningen efter tävlingen har varit med försiktighet. Vi insåg omöjligheten i att kundaliniyoga hos Torbjörn i söndags, det blev en egen yogatimme hemma och massage för oss båda istället. Det är skönt att massagebänken står redo. Jag fick massage i måndags efter jobbet också. Vi bokade av Zumban däremot. Tror det har hjälp jättemycket med massage för återhämtningen.
Tisdag, Afro och Core. I nya testbh:n. Trodde aldrig jag skulle fixa det så bra. Inga hopp på dansen, och det var rätt jobbigt för låren. Men det gick. Märkligt nog. Och såååå skönt. Däremot, efter timmarna med RENTrepetition var jag helt slut.
Skönt att vakna mycket piggare idag, och få skjuts till gymmet för mer kraftpåfyllning, och bhtestning. Bodypump. Åh så skönt att anstränga sig. På riktigt alltså. Jag mår så otroligt bra av att träna. Tog lite lättare vikter, och lyckades genomföra allt, utom de små små låga knäböjen. De är asjobbiga även med en hel kropp.
Laddar om med frukost, nu är det städning och en timmes Zumba vid lunch som gäller innan jag tar tåget till Jakan, fixa och dona lite med ungarnas rum, där. Idag flyttar min gamla bokhylla till Märsta. Mina barnochungdomsböcker har redan kommit hit, och står ivrigt och väntar på ungarnas rum, här.
Bokstäver som längtar efter att läsas igen.

En bit av min vuxna sons liv har varit på besök idag. Lo. En söt tjej med piercingar, tuppkam och mjuk blick i sina ögon när hon tittar på min son. Ögon som signalerar styrka och bestämdhet. Det känns tryggt. Jag är så glad att hon vågade sig hit. Ler. Han var mest nervös, helt i onödan. Jag lovade att inte ställa tusen frågor, och jag lät bli. Det räckte att få ha dem här en stund, att se dem ihop. De är jättemysiga tillsammans.

Kramarna som han gav mej innan de gick ska jag leva länge på. Det är många mil till mittismåland där han pluggar, men ibland åker han tillbaka norrut för en helg. Han ser ut att må bättre nu än i höstas. Skönt. Det är roligare att släppa kramarna idag.