Att aldrig vara hemma, alltid den som inte passar in.
Det är en gammal känsla det där.
Känslomässig kameleont.
Anpassas in till orimlighetens gräns.
Sann mot sig själv.
Att inte riktigt känna sig själv.
Då.
Då är det svårt.
Att vara på rätt sida om gränsen.
De outtalade reglerna.
De uttalade.
Ett steg i taget.
Andas.
Jag balanserar på kanten.
Faller.

Jag gömmer några ord, allt kan inte synas.
Inte för att skydda mig själv, utan någon annan.
Det är sällan jag censurerar mig på det här sättet, men det vore att
skinnflå levande.

Jag längtar till lugnet, till ensamma timmar när ingen annan är vaken.
Jag vill så mycket, och vet att jag klarar nästan vadsomhelst när mina nära tror på mig.
Eller... när jag tror på mig själv. Det var en tung insikt, att jag inte orkar det här.

Det känns trist, och jag kommer att sakna det jag nästan hade.
Men beslutet var inte så svårt att fatta, när vi tänkt igenom det.
Lättnaden i de gemensamma ståndpunkterna var total.
När kroppen säger ifrån, när orken tar slut fullständigt och när gamla skador aldrig slutar värka...
Då tryter tålamodet, med omständigheterna och jag måste tänka på mig själv, och oss.
För om jag blir såhär snabbt sämre istället för att bli bättre, då är det inte värt det.
Inte för honom, inte för någon av oss.
Det är bättre att avsluta nu, det finns inget bättre alternativ.
Jag behöver räcka till för mig, för familjen.


I helgen ska vi fixa träningsrummet.
I morgon kväll ska jag yoga mig trött och svettig, och släppa sinnet fritt.
I tyst musik.
Stillheten.

Tåget lämnade landet i tisdags och tog henne med sig till Stockholm.
Jag gick långsamt mot bilen, hade redan registrerat att det blivit lite gråare, lite tråkigare. Hon lyser upp min värld, med sin busiga blick och ett leende fullt av kärlek. Nu är bara längtan kvar, och kaoset som hotar att dränka mej. Inombords och runt mig. Efter en ensam natt med för lite sömn, hann jag somna med en tyst telefon i handen igårkväll. En kvart. En kvart innan hon ringde. När jag vaknade var det mörkt, och hon sov när jag messade förtvivlat. Fan. Det dröjer inte länge tills vi ses. 36 timmar har gått, 36 timmar kvar. Tmmar kan ibland vara en evighet.

Igår mailades en bild till fel adress. Trots att jag tog bort den direkt finns den synlig.
Ber om ursäkt.

Små detaljer som försvinner i det stora, eller som ibland blir det enda som syns. Ingen dag är densamma, även om de ibland är förvillande lika. Tid blir meningslös, känslorna starka. Blir för ofta påmind om saker jag inte vill, orkar tänka på. Jag är cool, egentligen inte orolig eller helt skräckslagen. Virrvarret av känslor är lika ovälkommet som välbekant. Det är framtiden, dåtid och nuet i en salig blandning. Olika skift, olika prioriteringar och oklart fokus gör natten ryckig. Dammet lägger sig som ett dis efter flyttkartongernas luftvirvlar och torkad tvätt. Orken att ta hand om småsaker när de större inte finns på plats är svårt, men ibland är det bara små saker som fungerar.

Finns det liv finns det hopp. Idag har jag sovit för lite, glömt ta min medicin, följt med en patient på behandling istället för frukost på jobbet... o här sitter jag nu. Kortrast. Mätt, trött men vid liv. Behandlingen jag följde med på är ganska speciell och jag är glad att jag var förberedd. Det funkar. Stor skillnad. Märkligt trevliga läkare och sköterskor, vänliga och förklarande.

Förberett för marathon, det är bara några dagar kvar. Jag vandrar i shorts och flipflops, vägen mellan mitt extrajobb och hennes. Det är en sen måndagskväll och den friska luften rensar mitt sinne från unkenheten jag andats in de senaste åtta timmarna. När jag går över bron ser jag banderollerna, och känner suget. Hettan. Applåderna. Längtan. Krampen i lår och kampen mot klockan...
En del av min identitet som marathonlöpare har i tiden för kaosets början försvunnit i tappad löplust. Den är på väg tillbaka, långsamt.

Jag sorterar foton. De tar kraft och genererar många tårar. Det är tre kartonger fulla av minnen, somrar i Skåne och på Öland. Tusentals på våra barn, föräldrar och på oss. Våra vänner och hans resor med arbetskamraterna. Otaliga naturfoton jag inte längre minns vem som tagit.
I en hög med bilder ser jag plötsligt ansiktsuttrycket jag de senaste åren lärt mig att hata. Inte ansiktet, men uttrycket. Utan energi, utan leende ögon. Min mage dras ihop. Redan i slutet på nittiotalet fanns den där. Fanns den där ofta? Jag vet inte. Var han lycklig emellan? Jag vet inte. Han ler på bilder från de olika resorna med jobbet, på bilderna med föräldrarna och på några av bilderna med barnen. Men... de bilder där jag fångat honom off guard, där finns det ingen lycka. Det gör ont.

Jag har ont i magen, flera mil efter att vi lämnat av honom. Han ville inte vi skulle följa med in. Det var inte svårt att förstå varför, hans lägenhet är kaos. Lilla lockiga trollet blir illa till mods, stora trollet frågar torrt om han har skurpulver hemma. 'Använd det då'. Så kärvt, så självklart. Han är annorlunda.

Back i skolan, sköter inte sitt inre eller yttre tempel. Tårarna rinner och jag ser hans matrester på näthinnan fortfarande, luktminnet av unkenheten, sunket. Jag trodde han skulle fixa det här, han vet ju hur. Jag hoppades att det inte skulle vara så illa som jag trodde, det var mycket värre än så. Jag vill vara tio mil bort. Inte fyrtio, femtio. I utkanten, stötta och hjälpa.