De står där.
Ständiga följeslagare på min morgonyoga.
Björkarna.
Som sträcker sig högt upp i himlen.
I mörkret tidiga morgnar är de knappt skönjbara, men finns där. Svarta.
De är många, och är starka skyddade av varann blåsiga dagar.
I ett av träden sitter en fågelholk, och jag undrar om den är
beboelig. Det är många fåglar i vår trädgård.
Solen har äntligen smält bort lite snö, och gräsmattan är synlig igen
mellan stammarna.
Jag längtar efter värmen, och sommaren.
Då hoppas jag på sällskap på yogamattan, ute i det daggvåta gräset,
tidiga morgnar.
Bland fjärilar och fågelkvitter.

Jag vill sitta under ett Baobabträd.
Bara vara.
Lyssna på cikadorna i skymningen.
Hitta lugnet och uppleva.

Because I'm worth it!

En mugg the.
Vita kläder.
Mys i soffan efter Sadhana.
Hon är vacker i vitt, och idag har vi yogat tillsammans.
Jag saknar Waxholm, Torbjörn och de andra.
Tidiga morgnar har jag ändå lyckats skapa känslan här hemma, som där.
Ibland, men inte alltid.

Jag är äntligen hemma.
Det är ett lugn, en trygghet, i oss som jag längtat efter i många år.
Som jag aldrig trott att det var mig förunnat.
Det är slitigt utan jobb, med för lite pengar i plånboken och många
planer för framtiden.
Med resor, ett trasigt barn.
Men ändå.
Aldrig tidigare har jag haft denna tillförsikt, att det kommer att ordna sig.

Mitt bagage är tungt, och ibland förmörkar det med sina moln. Det
finns många skärvor, och de har sylvassa kanter. Ibland trippar jag
barfota mellan dem, ibland tar jag på mig mina Lundhags och klampar
rakt över. Båda sätten funkar, långsamt navigerar jag över det värsta.

Med dig är jag trygg.

Med dig är jag hemma.

Idag är det den första december. NaNoWriMo är slut, och jag har nog
sällan skrivit såhär lite. I alla fall inte sedan jag började blogga.
Jag kände suget att skriva, innan bokstavsjaktsmånaden startade, men
insåg som tur är, att jag aldrig skulle hinna. Det är så mycket annat
som tar tid och kraft. Hus, familj, träning, trilskande kropp,
arbetsletande. Den första halvan av november hade vi dessutom en stor
fantastisk fyrbening här. Det var nog den i särklass största
energitjuven jag haft på så kort tid. Det var tungt att lämna tillbaka
honom, men lättnaden? Den var stor.

Idag finns det många på frukost, det är mysigt. Mellankillen och en
kär vän är här i helgen. Vi ska på lite sightseeing, lunch hos en
kompis, och sen hem och bara vara.

Det är mitt mål med december. Att andas lite lugnare, ta små
mikropauser, ha egen tanketid och ta hand om mig själv.
Att yoga före gryningen är ett sätt.

Namaste

Hjärtat bultar. Näsan sticker till av glädjetårar som bara väntar. Det här känns så rätt. Galet rätt.
Tar bilder, mäter väggar. Funderar på vad som behöver fixas först, vad som är enkelt att fixa själv, alla småsaker, alla stora saker. Det är mycket att göra, men ett arbete jag ser fram emot med glädje. Vårt gemensamma, med vår prägel. Förnuft blandat med en stark magkänsla.
Rabarber, Förgätmigej och Blodlönn. Plommon, Äpple och Syren.
Det är inte längre frågan om.
Utan när.

Insikten slog mej med all kraft, nu när jag sitter och läser om fattiga barn i Sverige. Jag sa det högt, i helgen, men känslan hängde inte med. Jag hade inte klarat mej själv. Jag hade inte haft råd att flytta. Jag är glad att det inte var aktuellt tidigare, att den insikten inte drabbade mej förrän nu. Det är inte för att ekonomin inte tillåter annat som jag lever med dej. Det är inte för att jag väntat på en medförsörjare innan jag släppte taget och lämnade mina barns pappa ensam i vår lägenhet. Men jag hade inte haft råd. Jag har studielån. Jag har ingen lön att hurra för direkt. Jag har tre barn. Jag kommer aldrig att komma ikapp glappet mellan min lön och hans, aldrig. Cash is king, och jag har inga reserver. Men jag har ett stort hjärta, och jag har ett leende som jag gärna delar med dej.

Jag har passerat en osynlig gräns. Igen. Den syns inte, går inte att ta på. Ikväll är jag ensam, och jag ser fram emot det.
Ensamtid har länge varit viktig, men i kaoset blev jag skör. Mina ensamma kvällar och nätter blev något jag avskydde. Närhetsnarkomanen i mej blev otroligt stark, periodvis.
Jag har passerat den osynliga gränsen, är tryggare i mej själv än jag varit på mycket länge. Det blir fler och fler ansökningar från min dator, jag har en jobbintervju inbokad ikväll. Det är inget heltidsjobb, ingen fast lön. Men ett steg på vägen, och en rolig sidoinkomst. Min brokiga bakgrund har visat sig vara en fördel, igen.
Jag hade en ledig dag igår. Sol, cykel, fartvind. Energin jag fick, räckte hela kvällen. Jag har sovit bättre inatt än på mycket länge.

Det har tagit ett tag att sortera intrycken från i påskas. En kort helg, några få dagar tillbringar vi i Skåne. Jag har med mig älsklingen och två barn i bilen, det stora tar bussen ner. Bor hos mamma och J, träffar dvärgspetsvalpen Teo. Helt fantastiskt söt liten hund, viftar på sin stubbsvans när han ser oss. Gå i koppel funkar hjälpligt, och vi blir förtrollade allihop. Han är inte riktigt lika charmig när han bär iväg med skor eller tuggar lite på oss med sina sylvassa valptänder. Men fortfarande... söt. Mamma är lite trött, en valp är som en bebis, vaknar på natten o behöver gå ut. Det är mysigt att vara här. Välkomnande och tryggt.

Vi åker till min farmor. Det är skönt att hon reder sig så bra, även om hon både ser och hör dåligt. Det som inte fungerar riktigt är städningen. Vi sliter en stund med köket, när vi diskar. Det är mer spill än vanligt, och hon ser det inte. Jag frågar försiktigt om hon funderat på att låta nån komma hit o städa, och det har hon. Får höra att pappa inte tycker det är nån bra idé. Note to self, prata m pappa om det.

I påskhelgen inträffar vårens kulturella begivenhet. Konstrundan på Österlen. Vi har stämt träff med A och K. Han har glömt att berätta om Magen. Känner efter, och blir bara glad. Vi tittar på varann ett par sekunder, fastnar nån sekund extra i förlängesen och ler. Det känns jätteroligt att Magen är så stor, det är andra försöket. K är i vår ålder, jag hoppas det går bra.
Vi tittar på jättefina silversmycken, Åhusbaserade akvareller, målningar och silverkonst. Konstnären säljer sina verktyg och det är nära att vi kommer hem med en vals, som väger hur mycket som helst och som skulle ta upp hela bakluckan, men tyvärr hakar den i lite..
Efter att vi varit på Aoseum och irrat i kända rum från förr, nu i ljusa färger, skiljs vi åt på torget. Ungarna röstar för glass. En promenad ner till hamnen, det är fint här trots kylan i luften.

Havet. Vi åker ner till havet. Jag pekar på det lilla huset som fanns på akvarellerna, och som finns på tavlorna pappa målat, de som nu min syster har. Jodå, Emrik känner igen. De tre älskade sönerna leker på stranden. Jag står kvar med älskade pixien uppe på brinken och bara andas. Kontrasten mot Karon beach är total. Vi är ensamma i kylan, och färgerna, lukterna är annorlunda. Bara vågorna är samma. Universella. Jag är glad att vi är här.

Den ligger o skaver lite, Hemligheten.
Funderingar om natten, i bilköer och i duschen.
Våga? Oavsett...

Det är så mycket att vända och vrida på. Så mycket som påverkas. Och samtidigt är det ett stort lugn som sprider sig, även om det känns som kolsyra under huden. Ömsom djupa lugna andetag, ömsom korta panikartade. Det borde fungera. Om allt klaffar. Om allt... alltså.
Det är ju inte så lätt som det känns ibland. Men inte för svårt heller.
We can do it.

i mig själv. Efter flera veckors uppehåll sitter jag äntligen på den
vita mattan med korslagda ben. Nytt skönt linne, roliga svarta
ballongbrallor till afrodanspassen på tisdagarna, båda i svart.
Yogatröja i starkt rosa, mångfärgad sjal.
Jag sitter på min kudde, allt försvinner runt mig. Jag blundar och
sjunker djupt in i mig själv. Andas långsamt, hör mina egna andetag
och de andras lite svagt som storstadsbrus i bakgrunden. Känner hennes
närvaro och på andra sidan, mannen som övertygade mig om komma hit
första gången. Jag är honom evigt tacksam. Det här är så rätt.
Det är tuffa uppvärmningsövningar, ledda av yogins varma röst. Tuffa
för kroppen. Tuffa för mindet. Det funkar, finns inget tvivel kvar.
Själva passet var också tufft. Välbekant och hanterbart, men fysiskt
jobbigt. Veckorna på SATS har gett mig styrka, det märks. Men det här
är mer statiskt och lite ovant. Tiden har gått så fort, det är skönt
att vara i stillhet. Min röst är mörk, jag känner hur jag vibrerar i
hela kroppen, i bröstet, med min högra hand över hjärtat. Trettioen
långa minuter, de känns som en evighet samtidigt som det är över på
ett ögonblick. Jag känner mig hel, okrossbar, oövervinnerlig.
Det här är hemma.
Det här är jag.

Sadhana. Det är sånt som behövs för att själen ska må bra. Kroppen brinner av smärta redan vid uppvärmningen. Min envishet gör att det är svårt att lägga ribban lägre än jag brukar men jag förstår att det är nödvändigt att faktiskt lyssna på kroppen idag. Även om jag tänjde på mina gränser rejält. Det hade nog förvånat kroppen annars. Det var ett välbekant yogapass, det har blivit några sadhanas nu. Vilan, fantastiskt undergörande, med en vacker flickas hand i min. Sätter mig upp för en dryg timmes sångmeditation, kikar på papperet för att dubbelkolla sittställningen. Med lite flimmer i ögonvrån, och suddigt mitt i synfältet... Oh no, migrän. Här? Jag sjunger klart och starkt helt utan att kolla på texter, jag blundar men flimret är kvar bakom ögonlocken. Lite flimmer blir långsamt större, skönt. Sat Siri... Den får mina tårar att rinna. Everytime. Jag sjöng tre ord, kanske, innan rösten bröts. Hennes hand på mitt knä. Jag kände efter, idag är det inte honom jag sörjer utan min vän i havet med sin hund bredvid. Jag tror jag sörjt honom klart, det känns så. Efter halva, försöker jag, och rösten bär. Nästan. Jag sjunger med min själ och hela mitt hjärta, där i Andreaskyrkan. Två kyrkor på mindre än två dygn. Jag helar mig själv, med hjälp av kraften av de andra lyfter vi taket. När sista uttoningen ebbar ut, är migränen borta. Jag hade inte förväntat mig att huvudvärken skulle utebli helt. Så skönt. Jag har inte ork eller tid med mer nu. Hem för att träffa nyduschade barn och fixa inför ikväll, med vibrationerna, kraften och känslan kvar i kroppen
En fantastisk eftermiddag/kväll med familjen och två underbara vänner från Uppsala i soffan. Sockerchock utlovad. Löftet infriat med råge. Ler. Åh så många glada skratt, och skämt på gränsen. Nersjunken i soffan efter så mycket bättre, kan det knappast bli mycket bättre.

Det blev en helt annan tisdag än det var tänkt, idag. Väckarklockan ringde tio i fem, och sedan lite mer uppfodrande fem. Lampan i badrummet bekräftade yrseln jag känt på vägen dit. Med blixtar i tinningen vinglade jag tillbaka till sängens mjuka värme och lugna andetag. En dag hemma, med ovanligt djup extrasömn, en sen frukost efter en långsam dusch. Fortfarande yr, med långsamma tankar efter starka tabletter, har jag ändå kunnat göra otroligt god, men hård kola och improviserade saffranskubbar efter ett recept som funnits hos mej länge, länge. En pappa och en pixie har tillsammans fått sladdar och lampor att fungera. Mer ljus i vårt hus. Det har känts bra att höra dem samarbeta. Trygga röster. Trygghet även i att veta att äldste sonen inte är ensam på nyår. Det har varit många parallella spår idag, många tankar, som fått fäste och sen virvlat bort igen. Ändå märkligt närvarande, lyssnande på mig själv, och vad jag vill och mår bra av.
Hos den fantastiska Torbjörn har jag känt ett lugn jag inte känt på länge, i hjärtat. Allt kommer att bli bra, till slut. Jag landar i mantrat, hör min röst blandas med de andras. Är en mullrande vibrerande kraft i mitt bröst och jag känner den helande kraften i mina handflator. Jag har stirrat in i tredje ögat och gjort min aura stark. En märklig mäktig styrka efteråt, och lite taggad av yogins utmaning. Hm. Kanske. Ett leende leker i mungipan. Fyrtio dagar?

Känslor är svåra. Mitt i separationen, och nu, är det lättare att handskas med materiella ting. Jag släpper loss tankarna. Groddburken vi hade skulle vara kvar när jag försvann. Den har nu kompletterades med en till, på mässan han var på med lillskrutten. Samma mässa som vi två varit på. Mässan han hånade ganska hårt. Det kändes lite konstigt. Märkligt jobbigt. Både att han var där utan mej, och att han köpt en burk till. Jag förstår tanken med två, den är nånstans ganska självklar om man vill ha groddar hela tiden. Jag blev bara lite besviken över att inte få frågan, chansen att be honom skaffa en till mej. Jag vill inte veta allt de gör, jag bryr mig egentligen bara om att barnen ska ha det bra när de är där, att han mår okej. Han, som säger att han vill vara min vän... Jag vet inte hur han tänker, det spelar ju faktiskt ingen roll längre. Tanken har rullat runt, blåst förbi några gånger, och idag, i stan, har jag hittat det jag letat efter mer eller mindre sen vi flyttade. Först nu har jag släppt funderingarna. De jag inte ville dela med mig av. Nu är de borta med vinden. Det sprids ett lugn i mig när jag sköljer mina groddfrön.

Sadhana i den kyliga andreaskyrkan en tidig lördagsmorgon. Beckmörkt ute och inne en massa vitklädda människor. Vi fyller på platserna framifrån, tätt tätt så att alla får plats. Jag är en handsbredd från henne, och hennes hand når min när vi lägger oss ner under filtarna. Det är skönt med hennes hand i min, och med flera yogamattor, kroppen har protesterat ganska högljutt ett tag nu. Jag andas där jag ligger på mattan, lyssnar och slappnar av. Somnar förmodligen. Vi kör sedan en ganska tufft pass kundalini innan den långa vilan, och jag inser ganska förvånat att jag varken klarar av att eldandas, hålla ut alla minuter eller alla grodor.... fast egentligen borde jag inte vara förvånad. Det är tiiiidig morgon. Jag har sovit dåligt och det är galet tidigt. Men fantastiskt. Levande ljus, kyrkan är full av känsla. När vi sitter o sjunger överväldigas jag. Han sitter i väggarna här. Alla tunga tankar, alla suckar och... hans hand i min när vi vilar. Min röst är ovanligt stark, men jag tvärtystnar i sat siri. Mitt i, när alla känslor hinner ifatt mig. Bara bryter ihop, alldeles tyst. Det går inte att fortsätta sjunga, tårarna droppar och vill inte sluta. Jag böjer mitt huvud och jag känner plötsligt hennes hand på mitt ben. Jag hör torbjörn staka sig på orden där han sitter precis bakom mig. Jag håller hennes hand. Hårt. Försöker börja sjunga igen, efter flera försök, äntligen funkar det. Jag älskar dej. För att du är. Min röst är stark igen. Lite dovare, raspig, men stark. Det är många tankar som far omkring på en sadhana, även om jag är ovanligt närvarande i mig själv och rummet. Några tankar formas till ett par beslut, men det är ingen brådska. Jag säger inget, men tänker desto mer. Efteråt sitter jag en stund och bara blundar. Samlar mig. Kroppen och själen värker. Hon lägger sitt huvud i mitt knä, hon undrar vad som hände. Kom håll om mig.

Yoga hos Torbjörn. Det är tisdagkväll. Sat siri i ring runt ett ljus på golvet. Känslorna sitter utanpå men tryggheten gör mig varm. Det dunkar i öronen, sticker i fingrarna, händerna över hjärtat. Jag är klarvaken, på ett sätt jag inte varit på länge. År med för lite sömn, och ännu mindre nu, gör en yogakväll dimmig emellanåt när jag slappnar av bland kända vänliga andetag. Jag har den vackra med mig, handens tryckning alltid nära.

Världen snurrar vidare, jag slås av insikten att den där mannen måste varit beredd på att bryta upp i flera år. Inte orkat, inte klarat av det själv. Men nånstans varit beredd. Kanske väntat på att jag ska göra det. Att jag ska ta smällen, bära hundhuvudet, att det ska vara mitt fel. För några veckor sen, fick jag frågan om hur jag tänkt, med flytten av mina grejer från vår lägenhet. Om jag ville att han skulle hjälpa till, eller hålla sig borta. Att jag, efter att fått veta att han inte har förståelse för min upprördhet över att han ska umgås med ett ex till mej, inte orkar träffa honom, genererar välbehövlig tystnad men också en status jag bara blir stum av. Det tog ett par veckor att hitta ny tjej, i kören jag tänkt vara med i. Undrar om det hänt, ändå. Efter ett halvt liv tillsammans, är han på väg sedan länge. Han ser lyckligt nyförälskad ut på nya bilden. Jag ville inte välja, jag tror jag behövde tid, men borde gått för länge sen. Jag kommer nå mitt Samarkand, om jag inte redan är där. Det är fortfarande ångestfyllt att yoga hemma, men igår kväll lyckades jag få tillbaka glädjen i rörelserna. En lägenhet upplyst av oräkneliga värmeljus, gjorde det möjligt. Jag behöver bli lyckligare, piggare, friskare och jag känner att jag nu har större möjligheter att lyckas. Ensam, med henne.

Gobinde mukande... mina händer vibrerar... odare apare... rösten går från gråtmörk till ljus... arjang karjang... gör er av med gamla surdegar... nirname akame... en yoga för hjärtat, idag.
Med båda händerna framför mig, känner jag den helande kraften de har.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket på en yoga. Ever. Omärkligt.
Med en envis infektion i kroppen har jag försökt ta det lugnt. Fast det gick sådär, ler lite. Lät bli eldandningen, men kroppen yogade starkt, nästan av sig själv. Det där hålet jag har i hjärtat läker nog så småningom.
-Jag har haft en jättebra yoga ikväll, säger hon.
Det har jag också.
Verkligen.

Mirabai Ceibas nyaste i bakgrunden, när vi tonar in oss och under nästan hela passet. Kroppen klagar litegrann, sitter fortfarande en aningens aningens förkylning kvar. Tiden går fort i passet för alla tio kropparna. Jag lyckas både fånga in flimrande tankar och sen släppa iväg dem igen. Mailen min mamma skickat idag var fulla av positiv energi.Världen utanför stannar oftast där ute, ikväll. Samma Kriya som förra veckan. Rösten är oväntat stark, bär utan att brista igenom Sat Siri i en av mina favoritversioner. Yoga för hjärtat. Hjärtat fullt.