Jag ser bilden, och begäret väcks i mej. Längtan efter något som gror. Som jag fått att gro. Tankesmulor har så fina bilder, fulla av klorofyll, och jag kan inte låta bli. I affären hittar jag det jag söker. Får ett leende från älsklingen. Frön. Ruccola. Hoppas lilla lockiga trollet hjälper till i morgon kväll. Resultatet? Det lär hamna på nåt forum. Ler. Tankesmulor säger yeey. Det värmer.

Slungas tillbaka till verkligheten jag levde i för snart två år sen,
det är min verklighet, men ändå inte eftersom den är sedd med nån
annans ögon. Jag får kramp inuti när jag läser. Det är längesen men
ändå så otroligt nära. Jag är ledsen att min ork tog slut, men
samtidigt... det var inte min strid. Jag försökte hålla dej flytande
men ändå är jag en del i att du mådde dåligt. Jag lämnade dej, för min
egen skull. Jag ångrar inte det. Nu är det du själv eller nån annan
som lagar dej. Förmodligen mycket bättre utan min hjälp. Jag hoppas
att du mår bättre utan att det ska kosta för mycket. Att din svarta
hund flyr utan att lämna alltför tuffa bitmärken.

Den är vacker, all snön på träden. Vacker, kall och blöt. Undrar förstrött om det hinner töa bort innan jag kommer hem. Den får gärna ligga ett tag. Jag jobbar bara halva dagar just nu, men känner att det blir svårare att andas ju närmare jag kommer efter att jag hoppat av bussen långt innan den går förbi terminalerna. Tystnaden är skön, innan jag ska sköljas i strömmen av stressade och irriterade passagerare. Det är mitt jobb, jag är duktig på det jag gör. Men det är ingen utmaning, i alla fall inte på det sättet. Det blir mer en utmaning i att överleva, att komma ren ut på andra sidan, att komma härifrån utan att ha kvar irritationen jag gömmer inuti. Alltid lika vänlig, hjälpsam, säkerhet och service...

Jag har alltid känt det lite som om jag inte hör till. I familjen, skolan, på jobbet. Ibland har utanförskapet varit självvalt, för det mesta inte. Med en uppfostran i suddigt sjuttiotal, en mamma med stundtals stark vilja och en nästintill viljeslös farmor som lät mej bestämma själv, försökte jag klara mej själv. Jag ser tillbaka ibland och undrar lite varför det inte var fler som såg hur jag mådde. Det var längesen, men det präglade mej, och det påverkar mej fortfarande i allra högsta grad. Det kan verka som om jag är tuff och social, men det är en del av mig som är lite avvaktande. Jag står bredvid, som en främling. Främling i min egen verklighet.

Me is writing. Me is really writing...Jag är så nöjd över att jag
hittade datorn, hittade bärbara modemet och att jag faktiskt kom
igång. Mitt i kaoset, i flyttstöket, tömning av diskmaskinen och mitt
bland alla kartonger jag nog egentligen borde packa upp lyckas jag
komma igång att skriva. Skriva på min bok, ler. Det finns så många ord
och de kommer huller om buller. Får väl se. Vad det blir. För...
oavsett vad det blir, är det ett sätt att bli av med sömnbristen, (det
funkar ju rätt dåligt hittills och det är bara första natten...) blir
av med ilskan, tårarna och få tillbaka tålamodet. Om jag nu haft nåt.
Men vad är då det här? Det är egentligen en tävling, skriv 50000 ord i
november, dvs 1666 ord om dan. Det kommer att bli helt annorlunda, och
förmodligen värre, än förra årets projekt. Att ta en bild om dan hela
året. För... Det är fan så mkt lättare att kasta ur sig en bild mitt i
natten före tolv, än det blir att känna att jag är back några hundra
ord. Är tacksam för androiden, jag kan skriva på den på jobbet, på
raster, o sen fixa till det vid datorn hemma. Galet projekt. Men såååå
kul. Ler.

Tre kilo högrev. Tre kilo högrev i välputsade små bitar. Det blir tre olika köttgrytor. Många matlådor. Välbehövligt, fryslådorna ekade tomma. Farmor Elsas gamla Kockumsgryta är en oväntad gåva från på semestern i somras, innan eller nästan samtidigt, som korthuset rasade samman. Han är som en främling, mannen jag trodde jag kände. Som jag. Långkoket blir nån slags terapi. Närvarande men samtidigt långt borta.

Terapi. För att identifiera skuggorna och komma förbi. En timme, en bra timme. Release my fire.

Älskad och omtyckt av alla...
Efter en skakig uppväxt, säkert älskad av mina nära även om de inte riktigt lyckades visa det, har jag börjat utmana många av mina rädslor. Ni är ett otroligt stöd i min strävan att må bättre. Att vara älskad av er gör att jag vågar. Allt mer, allt oftare. Den här sommaren... helt galen...hoppa ner i vatten, bikini, dyka, visa världen vem jag är och älskar, äntligen söka hjälp för själen. Jag behöver lära mej att vara mej själv bra nog, att inte förlita mej på er för att må bra. Att själv tycka att jag är fantastisk och underbar... som ni gör. Och stundtals, kan jag känna total lycka, när inga mörka moln är ivägen.